Jag kan väl inte direkt hålla med om att allt ska klassas som normalt. DSPS och liknande är störningar av den anledning att kroppen inte fungerar som den ska, hjärnan ska normalt sett svara på mörker genom att producera melatonin men gör av någon anledning inte det eller gör det alldeles för sent. Det är dessutom nånting som bryter ut i tonåren eller 20-årsåldern, inte nånting som hänger med som en personlighetstyp eller så. För egen del bröt det ut vid 17. Gick från att komma upp utan problem vid 5-6 på morgonen till att inte vakna alls förrän 16 alldeles oavsett väckarklockor, beroende på period. Från att kunna sova till att det inte spelade någon roll hur många dygn jag satt uppe, det gick ändå inte att sova de tider jag skulle sova. Tre dygn i sträck spelade ingen roll, jag kunde ändå inte somna förrän framåt tidig morgon. Det är liksom inte normalt hur man än vrider på det, och jag tycker definitivt inte att det öht kan jämföras med att vara nattmänniska. Jag önskar att jag bara var en nattmänniska och jag kan ärligt talat inte låta bli att ta illa upp och se det som en förminskning av de problem vi med sömnstörningar har när vi jämförs med nattmänniskor. Det är som dag och natt så att säga, det är inte ens i närheten av samma sak.
Man kan inte medicinera bort DSPS. Medicin kan däremot ge ett drägligt liv.
Jag kan svara på det. Jag gick lång tid obehandlad (min DSPS bröt som sagt ut vid 17, jag fick diagnos först vid 21 och gick obehandlad till jag var typ 23-24 eller nåt åt det hållet pga konstanta läkarbyten) och gick under tiden bara hemma. Jag mådde skitdåligt. Sov gjorde jag som jag skulle men resultatet blev att jag isolerades och blev passiviserad när jag inte kunde vara vaken dagtid. Jag hade ju inte ens möjlighet att träffa folk, ingen möjlighet att umgås med min familj, ingen möjlighet att följa med på aktiviteter, ingenting, utan jag blev passiv och allt jag gjorde var att häcka framför datorn medan alla andra låg och sov. Melatonin har gett mig en fungerande dygnsrytm som innebär att jag faktiskt kan träffa folk, vara ute dagtid, göra saker.
Jag knäppte den här bilden på en promenad idag. Det är för mig inte alls någon självklarhet att ha kunnat knäppa den här bilden, för med min dygnsrytm utan medicin så ser jag aldrig solen såhär års, det är knappt att jag ens får se den på sommaren. Tack vare melatonin kan jag få göra det. Diagnos och behandling har gjort en enorm skillnad för mig och min livskvalité. Utan melatonin hade den här bilden varit en svart ruta. Jag skulle personligen aldrig vilja leva utan melatonin, för jag vill aldrig någonsin igen leva utan att ens få se solen.
Det finns sömnstörningar som innebär en konstant förskjutning och så finns det sömnstörningar som inte gör det.
