AnnaKarinA
Trådstartare
Finns så mycket kloka människor här så jag vill fråga, kanske finns något man kan göra som man inte har tänkt på.
Min väninna levde med en man i ett förhållande som inte var så hälsosamt. Våld, psykiskt och fysiskt förekom, kränkningar osv. Väninnan avslutade förhållandet och flyttade därifrån, och hade det jobbigt med självkänsla, depression osv.
Med denna man fick hon två barn, flickor, den yngsta 2-3 år och den äldsta är i närheten av att börja skolan.
Pappan har inte visat nåt vidare intresse för barnen så, han har haft dem varannan helg, ofta har de lämnats tidigare och ibland har de inte åkt dit, ofta pga att han skall iväg på "grabbhelger", fester osv.
Han har inte betalt underhåll eller låtit väninnan skriva barnen hos sig trots att hon haft dem boendes hos sig i stort sett heltid. Hon står kvar i hans firma och på lånen på huset, hon har sagt att hon önskar bli fri från det, men vad jag har uppfattat det som så vill han ha kvar henne på lån osv för att han har fogden efter sig, så de inte kan ta huset. Ibland betalar han inte, påminnelserna kommer till henne. Han hotar henne och han har haft samröre med mc-gäng och annan verksamhet. Hon är riktigt rädd för honom och vågar inte sätta hårt mot hårt. Jag har själv sett panikångestattacker när han skickar sms, utan att hon ens öppnat smsen.
I höstas lyckades hon få till att han skulle ha tjejerna varannan vecka, och det funkade rätt bra till en början. Dock under hösten så började båda barnen knorra och ville inte åka dit. Stora tjejen blev i tvingad mat hon inte ville ha, ibland kräktes hon på tallriken men fick inte gå från bordet trots det. Hon kunde sitta kvar ensam medan resten av familjen hade fredagsmys och chips i soffan. Hon hade ingen riktig säng. Barnen kom från pappa utan att ha fått mat, med hög feber utan att ha fått medicin, osv.
Orosanmälan gjordes från skolans sida, samt en anonym anmälan från soc. Utredning på utredning, vårdnadstvist startades. På inrådan av familjerätt och soc skulle barnen inte behöva tvingas vara ensamma med pappa då det fungerade dåligt. Stora tjejen fick magsårsmedicin utskrivet. På fredagen fick hon ångest, för snart var det måndag och då skulle de till pappa. Hon frågade mig ofta "varför måste livet vara så svårt? Varför måste min pappa vara just min pappa? Varför måste vi åka dit? Jag ska döda honom om han gör illa min lillasyster igen". Barnen ritade teckningar och vittnade om att pappa skrek på dem, hade knuffat omkull den lilla på rygg i snön, osv osv osv.
I början på 2013 började 3 åringen kissa på sig på nätterna i samband med att hon varit/skulle till pappa. Sa att hon inte ville åka dit, pappa dum, osv. En dag kryper det fram att "pappa trycker mig på snippan och på magen. Det är inte skönt och jag kan inte kissa sen".
Storasyster blir hysterisk och kräver att polisen skall komma. Mamma drar igång polisutredning, barnpsykolog och allt möjligt. Inga fysiska skador finns på den lilla, men båda uppvisar ett stressat beteende.
Lilla flickan berättar även för mig att pappa tar på hennes snippa. Följer med på socmöte, där säger hon inget sånt, men visar tydligt att hon är arg på pappa. Ritar teckningar med mamma, mig, barnen. Inte pappa. När soctanten frågar om pappa säger hon bara "pappa dum, vill inte träffa pappa".
Mamma håller barnen ifrån pappa ett par veckor, på soc inrådan. Soc säger också att de gör en LVU på barnen om mamman släpper dem till pappan.
När pappan sen ringer och ifrågasätter detta sägs det ingenting om att det är på soc inrådan, utan mamman får "ta smällen".
I samband med detta krossar någon rutan på hennes bil och tänder eld på bilen...
Vårdnadstvist. Domaren tar ingen hänsyn till att soc och familjerätt står på "mammans sida", utan mamma blir utskälld för att hon hållt barnen ifrån pappa. Umgänge skall ske flera ggr/vecka i umgängeslokal, övervakat.
Polisutredningen lades ner i brist på bevis. Soc har nu vänt (pappa kan prata för sig och han har skickat massa brev till soc om att mamman är galen, han är orolig för sina barn, etc) och har sagt att de funderar på fosterhem till barnen, eftersom mamman "påverkar dem".
De två senaste gångerna har den stora flickan försökt få med lillasyster att rymma från umgängeslokalen, när lillasyster inte förstått syftet och inte velat, har hon rymt själv. Hon kräks av stress innan mötena. Mamma bryter ihop varenda gång, fast hon håller alltid masken för barnen och hävdar att "denna gången blir det bra, ni kommer få kul, ge det en chans" osv osv.
Pappan har även gjort bort sig inför personalen i lokalen och hotat/gapat/skrikit på mamma.
Förra veckan skulle barnen vara hos honom några timmar. Stora flickan kom hem med en röd arm som gjorde ont. Pappa hade tagit tag i den då hon inte ville ta på sig nåt klädesplagg.
Har säkert glömt hälften, och jag har säkert skrivit väldigt osammanhängande. Utslaget i vårdnadstvisten är inte färdigt än. Men jag blir tokig av allt detta. Vad ska jag svara barnen när de frågar varför de måste till sin pappa som de hatar? Varför är pappa dum?
Kan man göra nåt mer vi har glömt?
Jag hälsade på familjen för några veckor sedan. Innan vi åkte in på parkeringen åkte vi ett varv i hennes bostadsområde för att se att pappa inte hade gömt sig nånstans. Bilen ställer hon på olika ställen så att han (ja, vi vet ju inte att det var han denna gången, men han har slagit sönder den en gång förut, erkände det efteråt) inte ska slå sönder den igen. Hennes hundar fick jag gå ut med på kvällen för hon vågar inte gå ut när det är mörkt.
Min väninna levde med en man i ett förhållande som inte var så hälsosamt. Våld, psykiskt och fysiskt förekom, kränkningar osv. Väninnan avslutade förhållandet och flyttade därifrån, och hade det jobbigt med självkänsla, depression osv.
Med denna man fick hon två barn, flickor, den yngsta 2-3 år och den äldsta är i närheten av att börja skolan.
Pappan har inte visat nåt vidare intresse för barnen så, han har haft dem varannan helg, ofta har de lämnats tidigare och ibland har de inte åkt dit, ofta pga att han skall iväg på "grabbhelger", fester osv.
Han har inte betalt underhåll eller låtit väninnan skriva barnen hos sig trots att hon haft dem boendes hos sig i stort sett heltid. Hon står kvar i hans firma och på lånen på huset, hon har sagt att hon önskar bli fri från det, men vad jag har uppfattat det som så vill han ha kvar henne på lån osv för att han har fogden efter sig, så de inte kan ta huset. Ibland betalar han inte, påminnelserna kommer till henne. Han hotar henne och han har haft samröre med mc-gäng och annan verksamhet. Hon är riktigt rädd för honom och vågar inte sätta hårt mot hårt. Jag har själv sett panikångestattacker när han skickar sms, utan att hon ens öppnat smsen.
I höstas lyckades hon få till att han skulle ha tjejerna varannan vecka, och det funkade rätt bra till en början. Dock under hösten så började båda barnen knorra och ville inte åka dit. Stora tjejen blev i tvingad mat hon inte ville ha, ibland kräktes hon på tallriken men fick inte gå från bordet trots det. Hon kunde sitta kvar ensam medan resten av familjen hade fredagsmys och chips i soffan. Hon hade ingen riktig säng. Barnen kom från pappa utan att ha fått mat, med hög feber utan att ha fått medicin, osv.
Orosanmälan gjordes från skolans sida, samt en anonym anmälan från soc. Utredning på utredning, vårdnadstvist startades. På inrådan av familjerätt och soc skulle barnen inte behöva tvingas vara ensamma med pappa då det fungerade dåligt. Stora tjejen fick magsårsmedicin utskrivet. På fredagen fick hon ångest, för snart var det måndag och då skulle de till pappa. Hon frågade mig ofta "varför måste livet vara så svårt? Varför måste min pappa vara just min pappa? Varför måste vi åka dit? Jag ska döda honom om han gör illa min lillasyster igen". Barnen ritade teckningar och vittnade om att pappa skrek på dem, hade knuffat omkull den lilla på rygg i snön, osv osv osv.
I början på 2013 började 3 åringen kissa på sig på nätterna i samband med att hon varit/skulle till pappa. Sa att hon inte ville åka dit, pappa dum, osv. En dag kryper det fram att "pappa trycker mig på snippan och på magen. Det är inte skönt och jag kan inte kissa sen".
Storasyster blir hysterisk och kräver att polisen skall komma. Mamma drar igång polisutredning, barnpsykolog och allt möjligt. Inga fysiska skador finns på den lilla, men båda uppvisar ett stressat beteende.
Lilla flickan berättar även för mig att pappa tar på hennes snippa. Följer med på socmöte, där säger hon inget sånt, men visar tydligt att hon är arg på pappa. Ritar teckningar med mamma, mig, barnen. Inte pappa. När soctanten frågar om pappa säger hon bara "pappa dum, vill inte träffa pappa".
Mamma håller barnen ifrån pappa ett par veckor, på soc inrådan. Soc säger också att de gör en LVU på barnen om mamman släpper dem till pappan.
När pappan sen ringer och ifrågasätter detta sägs det ingenting om att det är på soc inrådan, utan mamman får "ta smällen".
I samband med detta krossar någon rutan på hennes bil och tänder eld på bilen...
Vårdnadstvist. Domaren tar ingen hänsyn till att soc och familjerätt står på "mammans sida", utan mamma blir utskälld för att hon hållt barnen ifrån pappa. Umgänge skall ske flera ggr/vecka i umgängeslokal, övervakat.
Polisutredningen lades ner i brist på bevis. Soc har nu vänt (pappa kan prata för sig och han har skickat massa brev till soc om att mamman är galen, han är orolig för sina barn, etc) och har sagt att de funderar på fosterhem till barnen, eftersom mamman "påverkar dem".
De två senaste gångerna har den stora flickan försökt få med lillasyster att rymma från umgängeslokalen, när lillasyster inte förstått syftet och inte velat, har hon rymt själv. Hon kräks av stress innan mötena. Mamma bryter ihop varenda gång, fast hon håller alltid masken för barnen och hävdar att "denna gången blir det bra, ni kommer få kul, ge det en chans" osv osv.
Pappan har även gjort bort sig inför personalen i lokalen och hotat/gapat/skrikit på mamma.
Förra veckan skulle barnen vara hos honom några timmar. Stora flickan kom hem med en röd arm som gjorde ont. Pappa hade tagit tag i den då hon inte ville ta på sig nåt klädesplagg.
Har säkert glömt hälften, och jag har säkert skrivit väldigt osammanhängande. Utslaget i vårdnadstvisten är inte färdigt än. Men jag blir tokig av allt detta. Vad ska jag svara barnen när de frågar varför de måste till sin pappa som de hatar? Varför är pappa dum?
Kan man göra nåt mer vi har glömt?
Jag hälsade på familjen för några veckor sedan. Innan vi åkte in på parkeringen åkte vi ett varv i hennes bostadsområde för att se att pappa inte hade gömt sig nånstans. Bilen ställer hon på olika ställen så att han (ja, vi vet ju inte att det var han denna gången, men han har slagit sönder den en gång förut, erkände det efteråt) inte ska slå sönder den igen. Hennes hundar fick jag gå ut med på kvällen för hon vågar inte gå ut när det är mörkt.
väldigt bra sagt!
