Vid den tiden förstod jag inte riktigt själv hur illa det var, bara att det var illa och att jag behövde vila, få ordning på sömnen och bara rent allmänt komma på rätt köl igen. Men min mamma bara snäste åt mig att "om du fortsätter så där så kommer du att krascha inom ett par år". Jag uppfattade det som "håll käften så vi andra får lugn och ro". Min personlighetsförändring skulle uppfostras bort helt enkelt.
Det är så svårt att ändra på ens grundläggande syn på sig själv. Den synen fick jag redan med modersmjölken så att säga. Jag har inte ens varit medveten om det, men jag har numera insett att jag i princip hela livet gått omkring och bett om ursäkt för att jag funnits. Det känns som en mer rimlig förklaring till att jag haft svårt att knyta kontakter, än att jag skulle ha autism. Om jag kan knyta långvariga nära kontakter med andra vet jag inte. Jag tenderar att få lite panik om någon kommer för nära.
Men jag har börjat inse att jag nog aldrig kommer att ha en fungerande relation med någon i familjen. Det är nog en orsak till att mitt tillstånd försämrats.
Ja, jag förstår den sorgen. Och det måste så klart kännas ännu värre om man inte har så många andra. Jag har ju ändå kvar min pappa och har sambo, vänner etc.
Men det är ju ändå på något vis en grundtrygghet som försvinner när man inte har just sin familj. Den är ju så central för så många av oss. Och om den aldrig varit en trygghet blir man ju rätt osäker på det mesta iom ingen fast mark att stå på under uppväxt etc.
Sen kan man ju älska dem, deras bra sidor, och sörja att man inte fungerar ihop. Svintufft!
Jag tror absolut det kan vara det att du liksom antagit att ingen vill "ha dig" sas och att du då omedvetet backat av lite och därför inte knytit an till så många genom livet. Och mår man skit kanske man inte orkar vare sig jobbet att nätverka eller möta de ev rädslor som kommer med det.
Och att man får panik av det är inget konstigt för någon som blivit lämnad som ung när man på alla sätt och vis behöver de vuxna. Men det går att jobba bort. Det är kämpigt men det går.
Och ju fler kontakter du knyter, desto lugnare blir det om en råkar försvinna av ngt skäl.
För så är det ju för oss alla. Man funkar inte ihop med alla. Eller man hinner inte, glider isär, flyttar etc.. Så relationer förändras ju. Men det blir inte lika jobbigt om man inte lägger det på sig själv. Det finns ju en massa andra skäl till att relationer försvinner.
Så jag tror inte du på ngt vis är dömd till ett liv i ensamhet.
Sen tror jag att din mammas kommentar är hennes klumpiga sätt att försöka hindra att du mådde ännu sämre. Även om det blev fel. Det verkar ju som att hon har lite svårt i att uttrycka sig och göra saker så det landar rätt hos mottagaren.
