Våra stackars män!

[IrpaSnirpa]

Ja, vad fick de utstå under era förlossningar egentligen?

Jag vet att jag var NOGGRANN att varna min sambo för vad som komma skulle långt innan det ens var dags att planera för hemfärd (dvs runt vecka 18). Jag har humör så det visslar om det redan sedan innan.

Min sambo var underbar hela förlossningen, han sov hemma första natten då jag blev igångsatt och kom till mig tidigt på morgonen dagen därpå, satt och höll mig i handen hela tiden och hämtade vatten och allt annat jag ville ha. Bad jag om stolen så flyttade han sig, bad jag om sängen flög han upp. När vi kom till förlossningen höll han mig i handen igen och berättade hela tiden om hur bra allt var. Hur fint det skulle bli sedan och hur viktig jag var.

När värkarna började så kom monstret fram inom mig, och sambon tog det ena hårda efter det andra. Han masserade mig, jag skrek och sa att han var dum, nästa stund bad jag om förlåtelse. Han sa aldrig något utan nickade bara och tog emot all skit (inte dåligt med skit heller). Innan jag tog emot epiduralen testade jag akupunktur och det hjälpte inte, vem fick skiten? Sambon såklart.
Lustgasen gjorde så att jag ville spy, vem fick skiten? Sambon. Hela tiden fick han skäll.. Och sen bad jag om ursäkt när värken var över. (Tänk då hur det var för honom när det var 1 min mellan värkarna).

Han stod med mig i duschen i 7 timmar i sträck i duschen, innan jag tog EDAn. Det ångade i duschen och han stod där utan att klaga. Och jag skällde såklart. Han försökte sjunga vår sång, och jag skällde för jag trodde någon kom in..

Och trots detta vill han gifta sig...

Jag älskar verkligen min sambo över allt annat.
Det enda jag minns innan de körde mig till IVA var att jag sa "Åh jag älskar dig Tintin" Rätt borta i huvudet av morfin och blodbrist, men det är väl också då man är som mest ärlig?

Inte nog med att jag skällde på honom som en tok så fick han ju sitta och vänta för att få besked om hur jag mådde, han fick spendera 13 timmar ensam med en helt nyföd liten tös, omedveten om hur jag mådde och hur länge jag skulle vara borta. I dagsläget säger han att jag är viktigare än fler barn så inga mer barn för mig alltså.

När jag var upp på benen igen så följde han med mig överallt, första duschen tog han hand om, jag bara satt och vinglade. Han tvättade håret på mig och kammade ur alla tovor (Långt hår är ingen hit under en förlossning), såg till så gammalt blod försvann från ben och annat.

Ah, nu blev jag kär igen.
Dock är han fortfarande sjuk och vill inte ligga i samma rum som lillan. Så sängen är stoooor och tom..

Hur mycket fick era sambosar stå ut med?

 

[jerseyko]

Sv: Våra stackars män!

Det enda min sambo fick stå ut med var jag som mellan värkarna tyckte synd om honom som inte kunde göra något.

Den enda som fick skäll var barnmorskan när jag tog lustgasen första gången och hon bara vred på lite för att jag inte skulle reagera kontigt
"den här j*vla skiten funkar ju inte det gör ju bara ännu ondare"

Sen precis innan Rasmus kom ut och jag fick en ca 4 min vilopaus så låg jag och garvade å sa att jag var full å hel snurrig och inte kände mina fötter.


Han har det nog jobbigare nu eftersom jag är hel seg i skallen och glömmer allt och kommer på saker jämt när det är som mest olägligt

 

[RIA]

Sv: Våra stackars män!

ja du, min fick stå ut med mycket... men mest innan förlossningen.

kan ju dra hela historien:

i början på graviditeten så mådda jag så illa att jag inte ens kunde ta mig till skolan. min sambo fick gå upp varje dag före mig och fixa frukost så jag kunde äta innan illamåendet satte in, vilket det gjorde när jag reste mig.

runt vecka 12 så gick det över men då fick jag ryggont istället. det höll på enda till vecka 30, då uppsökte jag en kiropraktor som knäckte till mig. hade bla. en låsning mellan mina revben, samt bäckenet var snett.

detta gick över helt runt vecka 35.

inte nog med detta så började det klia på mig överallt dygnet runt från vecka 29-30 ända tills det var dags att föda i vecka 38+5.
jag fick medicin mot detta men det gick inte över. jag satt i skållhet vatten i 2 timmar varje natt runt 5 tiden bara för att det kliade så mycket.

min sambo fick ta emot mycket skit under princip hela graviditeten...

jag sattes igång tidigare än BF bara för att det kliade så mycket...

förlossningen gick bra, inga vidare komplikationer mer än att jag sprack några extra cm pga att lillen skulle ha ut huvudet och vändster hand samtidigt.

jag höll min mans hand och kramade så hårt jag kunde vid varje värk, och lika länge som värken varade. hans hand blev blå tills slut

det tog 8 timmar från att dom tog vattnet till att Tim tittade ut

självklart förekom det irritation på min man då och då under värkarna för att han masserade för hårt/för löst/gjorde inte så snabbt som jag ville m.m.

Men han var helt underbar att ha med sig! gjorde allt jag ville och sprang till frysen och hämtade is till mig hela tiden (åt is som en TOK under graviditeten, han fick till å med köpa på mcdonalds ett X antal gånger då vi var på stan)

Jag älskar min fredrik, han är världens underbaraste och utan honom vet jag inte vad jag hade gjort!

 

[squirlett]

Sv: Våra stackars män!

Jag tykte såååå synd om min sambo när Jason föddes. Han mådde så dåligt av att se mig ha så ont och inte kunna göra nått åt det.
Trodde ett tag att han skulle hoppa ut genom fönstret...

Men några elaka ord kom inte...

Förrutom att jag i nån monster värk skrek ut
-få ut en här jäveln ur mig för jag döööööööör

 

[mimmipigg]

Sv: Våra stackars män!

Jag har bara gjort en del av värkarbetet en gång (det blev akutsnitt) men min enda känsla var att jag ville att alla skulle ut ur rummet inklusive min sambo.
Så reagerar jag på smärta, jag vill isolera mig och gå in i mig själv.
Jag hade en arbetskamrat som reagerade likadant hon körde ut varenda en ur rummet.

 

[Hallau]

Sv: Våra stackars män!

Jag förvandlades inte till ett monster i mina graviditeter. Men jag mådde extremt illa nästan hela tiden, kunde inte åka bil 5 meter ens. Foglossningar så jag kunde inte rida mina hästar och en sprängande huvudvärk i 9mån. och jag blev gigantiskt stor med 1:an.

Vem sa det är sååå mysigt att vara gravid?
Min man agerade "butler" hela tiden.

Första förlossningen var ju ingen trevlig upplevelse direkt.
Till att börja har min man en otrolig sjukhusskräck han kan knappt ta i något och kan absolut inte äta och dricka där.
Men han serva mig och gjorde allt jag bad om: hämta det, det kliar där, massera mig, ge mej det, fluffa till kudden osv.
Men jag sa inget elakt till han. Utan det var han som skällde på sköterskerna för min räkning. Han övervaka alla apparater mycket noga. Och fick se mig ha oolidligt ont!!!
När bebisen väl var ute så spang de iväg med honom och jag rullade snabbt iväg till op. Kvar stod min stackas man och hann inte fatta något. När jag väl var tillbaka på avd efter efter 5 timmar, var han där och och såg ut som en ledsen hundvalp. Och så blev det samma visa igen(då jag låg som ett paket) gör det, hämta det ,jag är törstig, byta blöja, mata bebisen,vagga honom....

Ja jag skulle inte vilja vara kille vid en förlossning....tack och lo att jag var nerdrogad

Vid andra förlossning var han med vid kejsarsnittet trots att han nästan svimma och såg lite grön ut.

Tack du underbara man

(Anna "irpasnirpa" vi är ju fd arbetskompisar, blev du nyfiken nu?)

 

[Glamoroza ox]

Sv: Våra stackars män!

förlossningen gick bra, inga vidare komplikationer mer än att jag sprack några extra cm pga att lillen skulle ha ut huvudet och vändster hand samtidigt.

Förlåt om jag skrattar, men jag ser stålmannen framför mig när han flyger iväg (minns inte om han kör med vä el. hö hand)

Min sambo fick inte utstå några fula/ilskna ord från mig, däremot fick hans hand utstå att bli ihopklämd (han var förvånad att jag var så stark ) ca en timme medans värkarna höll på innan dom fick iväg mig till "snittrummet". Dom gav mig brikanyl ett par ggr för att försöka stoppa upp värkarna men det hjälpte föga:smirk:

Är inte säker men jag tror jag råkade förolämpa en sköterska lite under operationen. Eftersom vi inte hade något namnförslag så var de snälla nog att kolla i en almanacka vad som var dagens namn el. nåt & sa bl.a "Inger", vilket jag svarade "NEJ för , det ska den INTE heta!"
Och jag tror nån av sköterskorna hette just Inger

Fast jag är inte säker, för VEM är mottaglig för så trivial information som att hålla reda på vem som heter vad när de presenterar sig när man har världens värkar?

 

[Naggur]

Sv: Våra stackars män!

Vilket fint inlägg

Min sambo tog imot all skit utan att säga nått redan från att jag kissade på stickan tror jag=) Jag va på förlossningen i ca 12 timmar och han satt brevid sängen hela tiden och bara fanns där. Jag började med lustgas rätt tidigt på förlossningen så jag låg väl där å svamlade ett tag. set tog dom hål på hinnorna å satte in värkstimulenade dropp. Då gick värkarna i varandra istort sett i typ 5 timmar. Då låg jag bara å skrek å försökte andas rätt så gott det gick. Han satt och höll mig i handen och försökte hålla mig lugn när jag höll på att tappa kontrollen. Ryggbedövningen hjälpte inte alls... Sen helt plötsligt slutade det att göra ont, då kom krystvärkarna. Då vart sambon nervös=) De första jag sa när hon va ute va *Ta kort då!* så tog han 1 kort. 1 enda kort när hon e nyfödd. Men stackarna va väl i chock=) Han är känslig för blod, å de va ju en hel del av den varan=) Sen så passade han upp på mig hela tiden på BB och här hemma i början=) Å man e ju trött å hinner inte med så mycket här hemma som man kanske skulle behöva (Sitter på buke för mycket=)?...) Och det blir ju en hel del tjaffs om saker. Men vi blir snabbt sams igen och vi pratar fortfarande om giftemål=)

 

[Willebillebus]

Sv: Våra stackars män!

Jag var väldigt kärleksfull mot min sambo under förlossningen, mellan värkarna, i värkarna gick jag in i mig själv och isolerade mig från omvärlden.

sambon hade förbetett sig på det värsta efter alla skräckhistorier från män som haft "galna" kvinnor på förlossningen

Däremot var jag väldigt krävande en period efter och skulle ha allt serverat (jag ammade faktiskt och hade ont...)
Han fick nog stå ut med de mesta.

squirlett: jag skrek ungefär samma
"nu jävlar få ni dra ut den"!!

 

[lolo19]

Sv: Våra stackars män!

Jag var väldigt kärleksfull mot min sambo under förlossningen, mellan värkarna, i värkarna gick jag in i mig själv och isolerade mig från omvärlden.

sambon hade förbetett sig på det värsta efter alla skräckhistorier från män som haft "galna" kvinnor på förlossningen

Däremot var jag väldigt krävande en period efter och skulle ha allt serverat (jag ammade faktiskt och hade ont...)
Han fick nog stå ut med de mesta.QUOTE]

Hade ungefär samma upplevelse låter det som, jag låg o blundade nästan hela förlossningen, var helt inne i mig själv, bara andades o andades i lustagsen.
Däremot när krystvärkarna kom fick jag total panik (kunde inte krysta) och bara skrek rakt ut. Då var det synd om min stackars sambo, dessutom klättrade jag upp i lustgas skåpet och bet sambon i bröstet tur han hade tjock tröja!

Vet inte hur sambon ser på saken, om han vill ha fler barn, men eftersom jag vägrar föda en till så blir det nog svårt..

Underbar var han iaf, sambon min , det var väl det jag skulle skriva..

 

[Excalibur]

Sv: Våra stackars män!

Jag var nog rätt shysst mot min sambo under förlossningen..

Däremot kommer jag ihåg nått tillfälle när han ställde sig på andra sidan om mig dvs på vänster. Då röt jag till att han skulle stå på sin plats..
Som enligt mig var på höger sida hållandes min hand!

 

[Flyttfogel]

Sv: Våra stackars män!

Jag trodde att jag skulle kunna bli elak under förlossningen men jag reagerade inte alls så som jag föreställt mej.
Min sambo var en klippa under hela graviditeten, jag mådde gräsligt illa nästan konstant o han ställde alltid upp med massage när jag hade ont.


Under förlossningen vaknade nåt förhistoriskt vilddjur i mej men jag var aldrig elak mot min älskade sambo som var helt underbar hela tiden. Jag vrålade, fick panik, ville döda barnmorska och sköterskor men sa heller inget elakt högt till dem. Däremot psykade jag dem, hann med kärleksförklaringar till min sambo sådär lite halvfull mellan mina fruktansvärda värkar men när nån annan sa nåt o hjälpa till blev jag som ett tyst monster o stirrade ut dem tills nästa värk slog omkull mej. Jag ville verkligen ta död på dom o tyckte inte de var till nån nytta alls , men direkt efter Adam kommit ut älskade jag allihopa

Barnmorskan frågade medans hon sydde mej om jag fortfarande tyckte illa om henne
" Neeej, Du är så BRAAAAA!!" grinade jag fram och kom i samma stund ihåg att hon i början nämde att hon oxå hade hästar så jag frågade " Va har du för jä-la hästar nudå? " Så medan Adam vandrade vidare till sin pappa o jag syddes (blev ordentligt uppklippt..) så tjötade vi häst, hon om sin Briar-avkomma o jag om min knäppa arab

David tyckte det var fruktansvärt jobbigt att se mej ha så ont o han kunde inte göra nåt. Men enligt mej gjorde han mycket bara av att finnas där, ge mej vatten, stryka på ryggen osv

 

[Acses]

Sv: Våra stackars män!

Jag har inte ens kommit in till förlossningen ännu, och plågar redan min sambo så illa att han inte ens vill sova med mig på nätterna.

 

[chrysler]

Sv: Våra stackars män!

Ingenting, eftersom jag snittades(planerat) var vi båda på bra humör hela tiden & allt var jättebra, ingen smärta eller dåligt humör pga smärta som behövde gå ut över sambon & det är skönt att vi kan minnas den dagen med glädje utan ngn smärta eller ångest inblandad.

 

[ainasoja]

Sv: Våra stackars män!

Ingenting, eftersom jag snittades(planerat) var vi båda på bra humör hela tiden & allt var jättebra, ingen smärta eller dåligt humör pga smärta som behövde gå ut över sambon & det är skönt att vi kan minnas den dagen med glädje utan ngn smärta eller ångest inblandad.

Jag lovar dig att vi andra som fött vaginalt också minns den dagen med glädje trots smärtan

 

[ainasoja]

Sv: Våra stackars män!

När sambon masserade mina axlar vid en värk så snäste jag åt honom:

-Det är väl förhelvete inte i axlarna jag har ont din idiot.

Efter att jag krystat i 1 h och 45 min så stod sambon och ojade sig över sin höger hand som jag effektivt hade kramat blå under 1 h och 45 min så sa jag åt honom:

- Har du ont i handen, vart fan tror du jag har ont efter att ha krystat ut en unge?

Efter att ha krystat i 1 h och 20 röt jag åt barnmorskan:

- Ta tag i håret och dra ut honom nu för jag orkar inte mera!!!

30 min senare när håret syntes så bad jag dom dra honom i öronen!

Snäll mamma han har

Jag vill för allt i världen inte ha det ogjort men aldrig i helvete att jag gör om det en gång till!!!

 

[chrysler]

Sv: Våra stackars män!

Inte alla.
Men det var faktiskt inte så jag menade utan att jag minns den med glädje fast utan smärta, om jag nu ska omformulera mej.

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Våra stackars män!

(Anna "irpasnirpa" vi är ju fd arbetskompisar, blev du nyfiken nu?)

Skoja inte!
Försöker gå igenom alla fd arbetskamrater jag har som höll på med hästar..

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Våra stackars män!

Jag har inte ens kommit in till förlossningen ännu, och plågar redan min sambo så illa att han inte ens vill sova med mig på nätterna.

Det gjorde jag med.. I 9 månader!
Jag lät som en flismaskin.
Min sambo sov oftast i v-rummet på en madrass.. MED öronproppar och två stängda dörrar. Ändå stördes han av mitt läte...

Nu redan 1 vecka efter att bebis är ute så har det avtagit... Fast han är sjuk så han sover ändå inte i samma rum.. :/

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Våra stackars män!

Han är känslig för blod, å de va ju en hel del av den varan=) QUOTE]

Det berättade min sambo idag, när han hade ropat efter sköterskorna på BB i samband med att jag började blöda så var det en som kom in, lyfte på täcket och tittade på Tintin.

Så sa hon

"Jasså, vi är lite känsliga för blod?"

Där låg jag i 1½ liter blod, och han fick den frågan.. Gissa hur han såg ut..