Ibland frågar man sig om det är värt det. Det här med att leva med djur alltså. Det var inte så länge sen som min gamle hane dog under plågsamma förhållande i en sprucken mjälte och nu i var det dags igen. Vår 5-åriga tik började visa tecken på att må dåligt på fredagen, inget så där akut utan hon åt inte riktigt bra och kräktes någon gång. Nästa dag fortsatte kräkandet men det blev oftare, fortfarande inte värre än att vi tänkte att hon har antagligen ätit ngt "äckel" i trädgården eller i skogen (inte helt ovanligt när det gäller henne).
På söndagen däremot så blev det ändring, hon blev väldigt medtagen och stel i hela kroppen, uppdragen buk. Min tanke var då att, skit också, det var nog inte bara att hon ätit något dåligt utan det sitter antagligen något som stoppar upp. Det blev ilfärd till djursjukhus, samma sjukhus som min gamle hund dog på. Väl framme var hon ännu sämre och efter kort undersökning beslutades om buköppning. Jag fick åka hem under tiden och tankarna gick lite omkring riskerna med bukoperationer och eftervård, men ändå när de väl fått ut den där strumpan, eller filtbiten eller liknande så skulle det ordna sig. Trodde jag. Någon timme senare kom beskedet att man funnit tumörer i tunntarmen och att hon hade brusten tarm
Hon fick somna in på op-bordet.
Att berätta för vår 8-åring här hemma att hennes bästa vän inte fanns mer var helt outhärdligt. De där två har följts åt under dessa 5 åren och vår lilla vänliga rotta har låtit sig agilitytränats av 8-åringen, hon har sovit i hennes säng och nogsamt vaktat henne då hon varit sjuk eller ledsen.
Vi har nu efteråt tagit ett beslut att det blir kanske en ny valp men bara om vi kan hitta någon med släktskap till denna underbara tik. Vi tror att de goda egenskaperna ligger på mödernelinjerna. En liten oro finns för ev ärftlighet för denna sorts cancer men jag vet inte om det finns fog för den oron. Vi får aldrig tillbaka vår tik men kanske vi kan hitta en med hennes fina egenskaper igen. Vår unge schäferhane här hemma går och vankar av och an, väntar på sin "mamma" som aldrig kommer
På söndagen däremot så blev det ändring, hon blev väldigt medtagen och stel i hela kroppen, uppdragen buk. Min tanke var då att, skit också, det var nog inte bara att hon ätit något dåligt utan det sitter antagligen något som stoppar upp. Det blev ilfärd till djursjukhus, samma sjukhus som min gamle hund dog på. Väl framme var hon ännu sämre och efter kort undersökning beslutades om buköppning. Jag fick åka hem under tiden och tankarna gick lite omkring riskerna med bukoperationer och eftervård, men ändå när de väl fått ut den där strumpan, eller filtbiten eller liknande så skulle det ordna sig. Trodde jag. Någon timme senare kom beskedet att man funnit tumörer i tunntarmen och att hon hade brusten tarm
Hon fick somna in på op-bordet.Att berätta för vår 8-åring här hemma att hennes bästa vän inte fanns mer var helt outhärdligt. De där två har följts åt under dessa 5 åren och vår lilla vänliga rotta har låtit sig agilitytränats av 8-åringen, hon har sovit i hennes säng och nogsamt vaktat henne då hon varit sjuk eller ledsen.
Vi har nu efteråt tagit ett beslut att det blir kanske en ny valp men bara om vi kan hitta någon med släktskap till denna underbara tik. Vi tror att de goda egenskaperna ligger på mödernelinjerna. En liten oro finns för ev ärftlighet för denna sorts cancer men jag vet inte om det finns fog för den oron. Vi får aldrig tillbaka vår tik men kanske vi kan hitta en med hennes fina egenskaper igen. Vår unge schäferhane här hemma går och vankar av och an, väntar på sin "mamma" som aldrig kommer
