H
Hrkfms
En bra vän började för ett tag sen rida min unghäst några dagar i veckan, personen är en bättre ryttare än mig och det var dessutom skönt att få lite avlastning. Vännen rider regelbundet för en tränare, men nu börjar jag inse att det här inte var en så bra idé som det verkade från början. Jag tror inte att tränaren passar hästen, hästen går mot skänkeln och har tappat framåtbjudningen med både mig och vännen och vännen rider med spö och vill helst börja även med sporrar, själv har jag aldrig behövt varken eller. Jag kanske är för mesig med min häst men jag vill inte ha sporrar och spö när den ännu är så lågt ner på utbildningsskalan eftersom jag inte tycker det ska behövas där, jag vill framför allt ha tillbaka min arbetsvilliga häst som man inte behöver kämpa för att få fram.
Det här är ju ett rätt känsligt ämne dels eftersom jag inte är hälften så bra ryttare som vännen, dels eftersom det är en vän och att jag inte bara kan säga tack och hej till personen utan att tänka på vår relation. Så om ni vore i min sits, vad skulle ni säga? Skulle ni vara ärliga eller hitta på en undanflykt? En vit lögn vore ju enklast, typ "nu har jag fått mer tid över och kan rida själv igen", men oavsett känns det så jobbigt att säga att jag ändrat mig när jag lovade för bara nån månad sedan...
Det här är ju ett rätt känsligt ämne dels eftersom jag inte är hälften så bra ryttare som vännen, dels eftersom det är en vän och att jag inte bara kan säga tack och hej till personen utan att tänka på vår relation. Så om ni vore i min sits, vad skulle ni säga? Skulle ni vara ärliga eller hitta på en undanflykt? En vit lögn vore ju enklast, typ "nu har jag fått mer tid över och kan rida själv igen", men oavsett känns det så jobbigt att säga att jag ändrat mig när jag lovade för bara nån månad sedan...