Jag känner också igen mycket av det ni skriver - det finns många olika sätt att hantera hästar, och alla är knappast trevliga för vare sig hästar eller människor. Vissa metoder / filosofier låter väldigt sympatiska tills man ser dem utföras - men det beror förståss på människan / utföraren snarare än tanken.
Angående vänskap kontra ledarskap tror jag att man måste ha en viss balans på det för att det ska funka. Hästen måste ha viss respekt för människan för att inte bli farlig när människan behöver göra något hästen inte själv väljer. Och det är rätt mycket hästar inte själva väljer: gå in i en transport, gå ifrån en grästuva, få en spruta, få skor på fötterna, få tänderna slipade osv. Om hästen saknar förtroende kan det vara rädsla som gör att den protesterar mot något - den litar inte på människans omdöme och tenderar kanske att försöka fly snarare än protestera. Om den saknar respekt kan det ta sig uttryck i ren protest - "känner inte för det, tänker inte, bråkar du med mig får du f*n..." Det kan bli farligt att utmana en häst som är van att få som den vill.
Tyvärr får jag säga kan man tvinga hästar till alldeles för mycket med våld och tvång. Men inte vad som helst, man riskerar att hästen tillslut försöker fly från eller slå tillbaka mot, människan som utövar allt tvång / obehag. Och en sådan häst blir inte särskilt pålitlig för gemene man att hantera.
Jag tycker att jag har en jättebra relation med min häst (3,5 år). Hon kommer alltid till mötes, följer en lugnt och fint, både lös och på slakt grimskaft, är inte rädd för någonting, är väldigt uppmärksam vid arbete, lugn och fin, lätt att hantera för alla som behöver. Har obekymrat genomgått klinikbesök med röntgen och hältutredning i sin grimma. Men samtidigt är hon nyfiken, social, nosar en i ansiktet och går igenom alla ens kläder i jakt på mat (som hon aldrig får), skrapar otåligt på gången om hon lämnas där en kort stund och skulle inte stå still alls om hon inte var bunden och det fanns mat i närheten - så det är ju knappast en kuvad häst, och det finns mycket kvar att jobba på för min del (om jag vill och orkar - så himla viktigt är det inte för mig med minutiös lydnad).
Då har jag nog fostrat henne med viss inspiration av NH. Jag har väldigt sällan behövt ta i med starka medel, men jag har gjort det när det behövts; när hon inte lyssnat på eller brytt sig om mildare stopp- eller varningssignaler. Det är ju högst väsentligt att inte bara vifta / hota utan gå steget vidare, öka trycket, om hästen inte bryr sig om det - annars förlorar den ju all respekt. Exakt en gång har jag smällt till min pålla med spö, ett par gånger petat på henne med en repände. Då har vi ändå gått igenom tre trotsåldrar tillsammans...
Det är samma sak med folk faktiskt: finns det något man tappar mer respekt för än uppenbarligen tomma hot? Är det det värsta du kan komma med? Bah!
Jag tycker ett gott ledarskap handlar om att jobba mer med sig själv än med hästen egentligen. Tänka efter före, vara säker på vad man gör och varför, ha kontroll på sitt humör, sin kropp, ha tålamod att förklara vad man vill på ett begripligt sätt. Invagga hästen i trygghet genom att vara trygg i sig själv, våga lita på hästen så den kan lita på ensjälv. Men också skapa trygghet genom att vara konsekvent - det man bestämmer sig för gäller, och man visar tydligt var gränsen går så ingen osäkerhet behöver råda.
Sedan tycker jag att en god ledare lyssnar på sina medarbetare, deras tankar kring saker och ting. Jag tycker inte att man ska utöva makt i okynne - för skojs eller demonstrations skull, det är inte att visa hästen respekt.
Jag tror på ömsesidighet i relationen, på tvåvägs kommunikation och på att ge och ta. Belöna hästens ansträngningar med motsvarande frihet eller eftergifter, eller att anstränga sig extra för dess skull.
Tilläggas bör att jag tror att man aldrig blir perfekt som ledare / människa / medmänniska - men man kan jobba på att bli bättre hela tiden.
