- Svar: 10
- Visningar: 1 442
Inspirerad av @parellikusken och hennes kloka dagboksinlägg, för jag känner att det är så himla viktigt att dela med sig om vägen ut från ett mentalt mörker.
Jag blir 31 i år. Från det att jag var 13 till det att jag blev 30 mådde jag konstant mer eller mindre dåligt. Idag är jag inte där längre.
Som tonåring självskadade jag och var som ung tonåring inlagd i flera månader. Jag lyckades sluta med själva beteendet i stort, men själva tankarna fanns kvar. Hela tiden bar jag med mig frustrationen, skammen och ångesten över att inte vara "normal". Skammen över att känna att jag bara var korkad och gjorde fel, trots att jag hade kunnat göra rätt om jag inte varit fel.
Jag visste inte riktigt varför, men jag ville inte vara i vårdsystemet. Jag ersatte mitt fysiska självskadande med andra beteenden som var lättare att dölja, men som egentligen grundade sig i samma känsla.
När jag var 29 blev jag diagnosticerad med utmattning efter en längre period där jag var på bristningsgränsen både privat och professionellt. Jag kraschade fullständigt. Blev sjukskriven.
Jag hade intalat mig själv att jag inte var sjuk och att allt jobbigt som jag upplevt i livet berodde på att jag inte var tillräckligt bra. Att om jag bara varit duktigare, snällare, klokare, då skulle jag inte ha behövt må dåligt. Med tanke på att jag typ hela tiden mådde dåligt födde den där tanken bara en spiral där jag mådde dåligt och hittade anledningar till varför jag mådde dåligt, där allt i slutänden handlade om att jag inte var nog. Enda gången som jag mådde okej var ifall jag lyckades med allt, så mitt liv gick ut på att vara bäst.
Jag var sjukskriven på grund av UMS:en på heltid i 11 månader, och jag har fortfarande sviter efter det. Ändå är jag tacksam över att det hände, för det hjälpte mig att äntligen kunna börja leva.
När jag kraschade så var jag tvungen att ta hjälp. Och till min stora förvåning så visade det sig att allt vad jag hade trott om att jag bara skulle bli tillsagd att rycka upp mig inte alls stämde.
Vårdpersonalen sa inte alls till mig att jag skulle sluta vara dum i huvudet.
De sa inte till mig att jag låtsades, eller att jag bara var gnällig.
De sa faktiskt inte en enda gång att det nog inte var så illa som jag framställde det som.
Istället så hjälpte de mig att förstå att det jag sett som tecken på att jag var dum i huvudet handlade om mönster jag lärt mig för att kunna hantera en destruktiv uppväxt. De hjälpte mig att faktiskt förstå att jag utsatts för våld, och att det sannolikt var en stor anledning till att jag fungerade som jag gjorde. Att min "dumma" hjärna bara försökte hjälpa mig att överleva en situation som inte var bra för ett barn, och att den allra sedan dess försökt skydda mig från smärta på samma sätt som den överlevt.
För nä, innan det att jag sökte hjälp så identifierade jag inte ens min uppväxt som en anledning till varför jag mådde så dåligt. Det krävdes att en psykolog talade med mig i timmar innan jag ens kunde börja förstå att det jag varit med om inte var något som alla går igenom. Det krävdes ännu fler timmar, tillsammans med medicin, för att jag skulle kunna börja bygga upp mig själv igen och börja jobba på att fungera.
Det tog lång tid, men en dag började det vända.
Som sagt, jag har fortfarande en del problem efter min UMS. Utöver det har jag fortfarande ångest, och jag fastnar ibland i mina gamla mönster, men numera har jag mer än bara den där nedvärderande rösten i huvudet. Numera har jag en del av mig själv som faktiskt säger att om jag känner mig rädd, ledsen eller fylld av ångest, då behöver jag en kram och stöd. Jag har aldrig haft den där snälla rösten förr, men jag märker att den gjort sig hemmastadd. Numera behöver jag inte alltid aktivt bjuda in den i samtalet - istället kommer jag på mig själv med att vända mig mot den där rösten när jag mår dåligt, för att jag någonstans vet att den hjälper mig att må bättre (till skillnad från den nedvärderande rösten, som visserligen hjälpte mig få saker gjorda men som också fick mig att inte vilja leva längre).
Under många år i mitt liv trodde jag att jag nog inte skulle bli vuxen. Inte på riktigt. Tanken på att potentiellt leva i åttio år med den konstanta ångesten kändes omöjlig, för i min hjärna såg jag bara hur mycket smärta det skulle innebära. Numera har jag hittat något annat. Jag är inte längre lika rädd för misslyckanden och smärta, för det finns en liten del av mig som säger att jag nog kommer att klara det. Att jag är så mycket starkare än vad jag förr brukade intala mig.
Och det viktigaste ... jag har kommit till en punkt där jag faktiskt tycker om mig själv. Jag är lite kantstött, ärrad och ibland säger min hjärna upp sig, men jag känner inte längre att jag behöver bevisa mig för att överhuvudtaget få finnas. Jag är helt okej. Inte trots det som är svårt för mig, utan med det som är svårt för mig.
Det tog mig 30 år att faktiskt börja leva. Och att leva är så himla härligt! Inte bara när något fantastiskt händer, utan för det allra mesta.
Jag blir 31 i år. Från det att jag var 13 till det att jag blev 30 mådde jag konstant mer eller mindre dåligt. Idag är jag inte där längre.
Som tonåring självskadade jag och var som ung tonåring inlagd i flera månader. Jag lyckades sluta med själva beteendet i stort, men själva tankarna fanns kvar. Hela tiden bar jag med mig frustrationen, skammen och ångesten över att inte vara "normal". Skammen över att känna att jag bara var korkad och gjorde fel, trots att jag hade kunnat göra rätt om jag inte varit fel.
Jag visste inte riktigt varför, men jag ville inte vara i vårdsystemet. Jag ersatte mitt fysiska självskadande med andra beteenden som var lättare att dölja, men som egentligen grundade sig i samma känsla.
När jag var 29 blev jag diagnosticerad med utmattning efter en längre period där jag var på bristningsgränsen både privat och professionellt. Jag kraschade fullständigt. Blev sjukskriven.
Jag hade intalat mig själv att jag inte var sjuk och att allt jobbigt som jag upplevt i livet berodde på att jag inte var tillräckligt bra. Att om jag bara varit duktigare, snällare, klokare, då skulle jag inte ha behövt må dåligt. Med tanke på att jag typ hela tiden mådde dåligt födde den där tanken bara en spiral där jag mådde dåligt och hittade anledningar till varför jag mådde dåligt, där allt i slutänden handlade om att jag inte var nog. Enda gången som jag mådde okej var ifall jag lyckades med allt, så mitt liv gick ut på att vara bäst.
Jag var sjukskriven på grund av UMS:en på heltid i 11 månader, och jag har fortfarande sviter efter det. Ändå är jag tacksam över att det hände, för det hjälpte mig att äntligen kunna börja leva.
När jag kraschade så var jag tvungen att ta hjälp. Och till min stora förvåning så visade det sig att allt vad jag hade trott om att jag bara skulle bli tillsagd att rycka upp mig inte alls stämde.
Vårdpersonalen sa inte alls till mig att jag skulle sluta vara dum i huvudet.
De sa inte till mig att jag låtsades, eller att jag bara var gnällig.
De sa faktiskt inte en enda gång att det nog inte var så illa som jag framställde det som.
Istället så hjälpte de mig att förstå att det jag sett som tecken på att jag var dum i huvudet handlade om mönster jag lärt mig för att kunna hantera en destruktiv uppväxt. De hjälpte mig att faktiskt förstå att jag utsatts för våld, och att det sannolikt var en stor anledning till att jag fungerade som jag gjorde. Att min "dumma" hjärna bara försökte hjälpa mig att överleva en situation som inte var bra för ett barn, och att den allra sedan dess försökt skydda mig från smärta på samma sätt som den överlevt.
För nä, innan det att jag sökte hjälp så identifierade jag inte ens min uppväxt som en anledning till varför jag mådde så dåligt. Det krävdes att en psykolog talade med mig i timmar innan jag ens kunde börja förstå att det jag varit med om inte var något som alla går igenom. Det krävdes ännu fler timmar, tillsammans med medicin, för att jag skulle kunna börja bygga upp mig själv igen och börja jobba på att fungera.
Det tog lång tid, men en dag började det vända.
Som sagt, jag har fortfarande en del problem efter min UMS. Utöver det har jag fortfarande ångest, och jag fastnar ibland i mina gamla mönster, men numera har jag mer än bara den där nedvärderande rösten i huvudet. Numera har jag en del av mig själv som faktiskt säger att om jag känner mig rädd, ledsen eller fylld av ångest, då behöver jag en kram och stöd. Jag har aldrig haft den där snälla rösten förr, men jag märker att den gjort sig hemmastadd. Numera behöver jag inte alltid aktivt bjuda in den i samtalet - istället kommer jag på mig själv med att vända mig mot den där rösten när jag mår dåligt, för att jag någonstans vet att den hjälper mig att må bättre (till skillnad från den nedvärderande rösten, som visserligen hjälpte mig få saker gjorda men som också fick mig att inte vilja leva längre).
Under många år i mitt liv trodde jag att jag nog inte skulle bli vuxen. Inte på riktigt. Tanken på att potentiellt leva i åttio år med den konstanta ångesten kändes omöjlig, för i min hjärna såg jag bara hur mycket smärta det skulle innebära. Numera har jag hittat något annat. Jag är inte längre lika rädd för misslyckanden och smärta, för det finns en liten del av mig som säger att jag nog kommer att klara det. Att jag är så mycket starkare än vad jag förr brukade intala mig.
Och det viktigaste ... jag har kommit till en punkt där jag faktiskt tycker om mig själv. Jag är lite kantstött, ärrad och ibland säger min hjärna upp sig, men jag känner inte längre att jag behöver bevisa mig för att överhuvudtaget få finnas. Jag är helt okej. Inte trots det som är svårt för mig, utan med det som är svårt för mig.
Det tog mig 30 år att faktiskt börja leva. Och att leva är så himla härligt! Inte bara när något fantastiskt händer, utan för det allra mesta.
