Hej!
Har en sexårig ponny som sjuåriga dottern ridit in samtidigt som hon själv lärt sig att rida. På ridbanan vågar jag låta dom härja fritt, med instruktioner som stöd då. De hanterar alla gångarter hyfsat och skuttar små hinder. De har sina duster men dottern är envisast och ponnyn får finna sig i att gå dit hon bestämt i den gångart hon bestämt.
Däremot så är jag väldigt hönsig när det kommer till uteritter och har alltid ett grimskaft. Nu skulle de behöva röra sig mer än vad jag orkar springa på uteritter dock..
Törs jag släppa dom fria och gå/cykla med? Tänk om ponnyn sticker och bakom försöker jag hinna ikapp med bilder i huvudet av ensam, rädd och skadad flicka liggande nånstans längre fram? hon är "van" att ramla av, och att det kan gå fort.. Men hon har alltid haft mig nära, bara rädslan av att skena bort från mig kanske gör att hon får panik och trillar av istället för att rida?
Ponnyn är inte dum och lär snabbt märka att jag inte leder.. Och är han på det humöret så blir det protester när dottern vill att han ska röra på fläsket (försöker bestämma vägen).
Vad göra!? Känner jag mig själv rätt så kommer jag aldrig att bli redo att släppa dom har tyvärr inte tillgång till vettig häst att rida med på heller. Så, ska jag skippa grimskaftet eller nöjer vi oss med att motion sker på ridbana?
Har en sexårig ponny som sjuåriga dottern ridit in samtidigt som hon själv lärt sig att rida. På ridbanan vågar jag låta dom härja fritt, med instruktioner som stöd då. De hanterar alla gångarter hyfsat och skuttar små hinder. De har sina duster men dottern är envisast och ponnyn får finna sig i att gå dit hon bestämt i den gångart hon bestämt.
Däremot så är jag väldigt hönsig när det kommer till uteritter och har alltid ett grimskaft. Nu skulle de behöva röra sig mer än vad jag orkar springa på uteritter dock..
Törs jag släppa dom fria och gå/cykla med? Tänk om ponnyn sticker och bakom försöker jag hinna ikapp med bilder i huvudet av ensam, rädd och skadad flicka liggande nånstans längre fram? hon är "van" att ramla av, och att det kan gå fort.. Men hon har alltid haft mig nära, bara rädslan av att skena bort från mig kanske gör att hon får panik och trillar av istället för att rida?
Ponnyn är inte dum och lär snabbt märka att jag inte leder.. Och är han på det humöret så blir det protester när dottern vill att han ska röra på fläsket (försöker bestämma vägen).
Vad göra!? Känner jag mig själv rätt så kommer jag aldrig att bli redo att släppa dom har tyvärr inte tillgång till vettig häst att rida med på heller. Så, ska jag skippa grimskaftet eller nöjer vi oss med att motion sker på ridbana?