Ja visst är det sjukt att säga så, hon använde orden att hon ville gå vidare i livet och då var hon tvungen att göra sig av med vissa saker. Jag var tydligen en av dom "sakerna". Som om jag satt och fast henne eller vad menade hon liksom? Det var snarare hon som bestämde över allt med mig, mina föräldrar och bror sa att det nog bara var bra för mig att vi inte umgås längre för hon har styrt mig som en mariettdocka och behandlat mig elakt och lämnat mig massor av gånger men allt på hennes villkor. Mamma sa att det kanske är ytterligare en sådan där period men jag är säker på nu att det inte är så att hon kommer tillbaka och jag vill inte ta tillbaka henne heller. Jag är mer självständig nu, jag saknar henne knappt faktiskt för jag har annat i livet.
Men det är just det där skumma beteendet att ringa och avsluta en långvarig vänskap och säga att precis när vi stänger av telefonen, så är det abrupt slut. Hon är definitivt ingen 14-åring utan 36 år och borde hanterat det bättre och utan att säga allt elakt jag inte orkar gå in på här.
Jag måste verkligen försöka skydda mig själv från när andra behandlar mig illa, att jag inte tvingar mig till att vara mer social med henne än vad jag egentligen vill. Att jag inte har någon plikt att vara den perfekta vännen när vi inte ens är vänner. Samtidigt sitter det där beroendet av vad hon tycker och anser och bestämmer i och att hon kommer anse mig barnslig då, kanske till och med höra av sig och säga det. Men jag kan väl egentligen skita totalt i vad hon tänker?