Vad ska vi göra med våra gamlingar?

[Teilani]

Vår befolkning blir allt äldre, och friskare, vilket är väldigt roligt! Samtidigt fyller vi inte på i samma utsträckning som tidigare, vilket jag också tror är bra. Men det innebär att färre ska försörja flera.

Även om man är frisk och rask som 80-åring, så kommer kanske dagen när man behöver sjukvård och stöd i hemmet. För de flesta är de sista 5 åren i livet de mest kostsamma avseende detta.

Men pengarna räcker inte, redan nu finns köer, och äldreboende är nästan omöjligt att komma in på. Regeringen sänker skatten så mer pengar kan sjukvården glömma.

Hur ska vi göra?
Ska vi ha privata alternativ? Egen sköterska?
Ska vi ta hem våra föräldrar och vårda dem själva?
Ska vi återinföra ättestupan? Har du fyllt 85 har du ju trots allt haft ett långt liv, och varför kan du inte vara nöjd med det?

Helt ärligt, att det gemensamma ska lyckas reda ut den här ekvationen finner jag osannolikt.

 

[Lingon]

Systemet är ju uppbyggt på att nästa generation ska ta hand om de gamla och när nästa generation är mindre än de föregående går inte ekvationen ihop.

Frågan är om alla borde skaffa fler barn så de äldre kan bli omhändertagna ordentligt eller om man borde skaffa färre barn så att vi inte tär på jordens resurser så mycket?

 

[Trott]

Jadu, bra fråga. Men enligt en insändare av förvaltningschefen i Trollhättan ska man använda sig av volontärer
https://www.ttela.se/asikt/insandar...ildning-.8407c061-043c-49c4-803c-46df79b6ccf2

 

[Milosari]

Jag tror att pensionen måste förkortas avsevärt, någon annan väg finns inte. Det är orimligt att leva i 30+ år på pension. Gissar att sonen född 2016 får jobba tills han är minst 75. Jag tänker försöka jobba så länge jag orkar, men minst 70 och kanske deltid efter det. Samtidigt kommer jag nog vara den som behöver vårda mina föräldrar när jag blir gammal. Vi har lite demens på mammas sida, samtidigt blir de ofta 90+. Lite trist kombo om åldringsvården inte fungerar. Och när det gäller pappa är jag rätt ensam då syskonen på den sidan bor i Danmark.

 

[Midsommarblomster]

Det behöver ju inte nödvändigtvis födas fler barn utan vi kan ju också arbeta med invandring och integration.

 

[Enya]

Min mamma är 74 år och fick gå i pension pga att kroppen var slut. Hon har jobbat sedan hon var 13 år med fysiska jobb som städ och liknande, mest städ, sedan hon var 30 och hon blev mamma första gången har hon jobbat halv och deltid och varit ensam om att ta hand om hemmet periodvis och helt från hon var 40. Hon har slitit i sitt liv och kroppen sa helt enkelt att det var nog. Hjärnan har det inte varit något fel på, dock är hon inte särskilt social av sig så i och med pensionen, men framför allt pandemin så isolerade hon sig och det har hon ännu inte brutit riktigt. Hon har blivit en gammal gaggig tant, rätt dryg och jobbig-enligt min syster som har kontakt med henne. Typisk gammal tant som börjar bli gammal men som har mer kvar att ge, sådär lite bitter och gnällig, velig.

Det är synd att kroppen så ifrån, det är synd att hon inte kunde gå ner i tid, det är synd att hon inte kunde lockas in i något socialt och det är synd att pandemin stod för dörren, för då tror jag att hon hade mått bättre i dag. Tror en del i hennes beteende ligger i begynnande demens, men såklart är det inget som pratas om. Skulle man lyfta det skulle man halshuggas, typ-det är inget fel på henne, hon är bara lite glömsk och så pratar vi inte mer om det, och Gud nej, vi ska inte söka läkare för någon utredning. Det sätter ord på hennes rädsla- att hon är gammal och nära döden jämfört med tidigare, att hon kanske rent faktiskt har demens precis som sin pappa, ett öde värre än döden. Hur kan det inte vara det liksom.

Vi har hjärtfel på den sidan av släkten också, förhoppningsvis ger hjärtat upp knall och fall först. Men det är väl en önskedröm. Nuförtiden verkar det mest vara att man blir äldre och äldre och lever ett sämre och sämre liv för att hjärnan har kastat in handduken tidigare än livet självt.

Jag har tänkt på det här flera gånger det senaste. Vi ska leva så bra som möjligt för att inte dra på oss sjukdomar som förkortar vårt liv. Å andra sidan, hur jädrans roligt är det livet man tjänat in åt sig genom att leva nyttigt och bra? Med demens osv? Jag har fått "beröm" av läkare för beslutet om min egen viktoperation och kommentaren att "du har gett dig själv flera års extra liv istället för att förkorta det". Jaha, är DET positivt?

Det tror jag inte, faktiskt.