Ja, som jag som egentligen är höst oinsatt förstått det hela, så har det blivit mindre vanligt att folk fälls för t.ex. hets mot folkgrupp eller så senaste tio åren. Att praxis har förändrats trots att inte lagen blivit mildare, typ. Men det är väl mest hörsägen.Jag tänker att det behövs så mycket, på olika nivåer. I mitt jobb försöker vi påverka lagstiftning tex diskrimineringslagen- det behöver finnas ordentliga sanktioner om man bryter mot den och den behöver utvecklas. DO behöver driva fler fall, och antidiskrimineringsbyråerna behöver mer resurser för att kunna hjälpa utsatta människor men också jobba förebyggande.
Det kanske även behöver satsas resurser på att utreda brott inom brottsbalken, hatbrott tex (men där har jag sämre koll). Allt ovanstående påverkas ju av politiken, så en del av påverkansarbetet är ju opinionsbildning.
Sen tänker jag att röster måste höras, folk måste utbildas, gränser måste sättas för vad som är okej att säga och göra mellan människor (som inte är olagligt alltså). Såklart kommer inte heller det påverka alla, men det är en viktig del tror jag.
I veckan skrev Dagens juridik om ett diskrimineringsärende på Lunds universitet, med koppling till trakasserier av en elev som är trans (av en lärare). Jättebra med utredning, upprättelse och skadestånd, men jag har inte sett det skrivas om i annan media än.
Ibland när jag blir frustrerad så tänker jag fuck it och vill ta till annan aktivism, lite mer handgriplig.. Det kanske hamnar där till slut.
Jag tror att jag är besviken på hur ytligt media behandlar frågorna. Att det liksom blir en parantes att nu får inte barn i Ungern läsa om HBTQ-personer längre, eller en parantes när en transkvinna mördas i Sverige, men den djupare analysen av "varför händer detta?" uteblir, ens när nyheterna tas upp. Men jag kanske bara missar den biten.
Handgriplig aktivism är väl vad jag funderar på. Men det är svårt att komma på något som känns bra i magen. Vill göra något positivt, nå ut och skapa förståelse bland de som liksom har allt det här på sin periferi men inte riktigt ser problemet.
Jag älskar ju att utbilda. Jag är inte så utsatt ändå, jämfört med många andra. Jag tillhör väl de där könsöverskridande männen som ändå kan komma undan med ganska mycket, som har energin och viljan och gillar att möta människor (för det mesta... men jag är också rädd ibland). Jag har funderat på att försöka nå ut i skolor eller något, men vet inte hur poppis det är att ta in folk som föreläser om så "kontroversiella" saker som kvinnors och HBTQ-personers lika rättigheter. Men jag känner väl att det hade varit bättre att börja där, än att behöva (som jag faktiskt har gjort under en halvt absurd utekväll) avbryta ett slagsmål för att prata om mellanösterns könsöverskridande historia med en man som blöder näsblod och en transkvinna som fösöker kasta saker på oss. Men nu jämför jag kanske extremer. Jag bara menar att det hade varit skönt att nå ut till folk innan smyghatet, typ.Det som är lite intressant är att vi nu har en konservativ sida att tala om igen, utöver SD(KD har sedan länge varit för små för att själva stoppa utvecklingen framåt även om de förhalat den). Reinfeldt var, för att vara moderat, progressiv i HBTQ-frågor. Han var t ex en av två personer som röstade mot partilinjen när det gällde samkönade äktenskap. Kinberg Batra verkar ha haft liknande position och hade bl a transfrågor på agendan. En mer liberal falang finns fortfarande i M, men de frågor som präglar och drivs av partiet i dag känns verkligen klassiskt konservativa. För att inte tala om att man nu är beredda att samarbeta med ett parti som är direkt HBTQ-fientligt och hyllar Ungern…
Förut kändes det alltså som om samhället var på väg åt rätt håll, om än kanske olika snabbt, oavsett regering. Nu har det snabbt ändrats till att utvecklingen kan stanna av eller rent av backa och att risken för detta faktiskt är reell.
Vad man ska göra åt detta? Jag vet tyvärr inte. De som är direkt homo/transfobiska är nog omöjliga att nå. Men jag tror att det finns en stor grupp som helt enkelt har dålig koll. Den där typen av grupp som av ren okunskap motsatt sig förändring, inte bara när det gäller HBTQ-rättigheter, för att skrämselpropaganda är mer lättillgänglig och lättare att förstå. HBTQ-personer ska förstås inte behöva stå ut med nedsättande kommentarer från dessa personer, inte heller har de någon som helst skyldighet att utbilda varenda okunnig person de stöter på. Men vi som inte behöver oroa oss för att diskrimineras för vår sexuella läggning eller könsidentitet skulle faktiskt kunna ta några minuter att prata med den där kollegan som tycker det är fruktansvärt att man vill att skäggiga män ska få använda samma omklädningsrum som små flickor. Det är förstås möjligt att kollegan är totalt jävla dum huvudet och bortom all räddning. Men det KAN vara så att hen aldrig hört något annat än transfobisk propaganda och rapar upp den okritiskt. Där tror jag att vi skulle kunna göra nytta genom att berätta om varför det faktiskt är livsviktigt att transpersoner får samma rättigheter som andra.
KL:
Funderar ofta på hur de 'på andra sidan' tänker. Hade velat prata om det. Men det blir aldrig bra.