- Svar: 27
- Visningar: 3 126
Min mor är alkoholist. Ev. far också men han förlorar inte sitt förstånd i samma grad som mor. Jag bor fortfarande hemma och har planer att flytta när jag fått jobb och har samlat pengar till en kontantinsats.
I fredags så spårade hon ordentligt. Min far var iväg på julbord den dagen men kom hem strax efter midnatt (också mer än vanligt alkoholpåverkad). Mor hade druckit under hela dagen non-stop och jag har då låtit henne vara. För vad kan jag göra? Jag skötte bara mitt.
Iallafall så blev hon som utbytt mot en demon och far var ordentligt besviken på henne. (Det första han frågade när jag öppnade dörren åt honom på natten var hur det har gått med mor. "Bra." Svarade jag.) Hon hade iallafall varit lugn hittills. Men det varade inte så länge till. Jag gick och la mig men direkt uppstår konstiga ljud och tröttsamma händelser så jag inte får någon ro i kroppen. Jag bara skakar som ett asplöv. Men känner att jag behöver hålla mor borta från far då hon ständigt hånar honom med så vidriga ord att jag mår dåligt i min själ. Kände bara sorg. (väldigt svartsjuk var hon och hittade på massa saker, falska anklagelser och extremt elaka ord). Hon var aggressivt lagt (som hon blir) och känns som att hon gärna vill bråka och knuffas men det var orden som var de värsta. Så jag håller henne borta från far och hon drar och rycker i min morgonrock, viftar och fäktas med sina armar men lyckligtvis så är hon svag så det är min trygghet. Jag distraherar henne med mitt hår som jag inte hade tvättat försän den dagens förrgår som hon tyckte var så psykotiskt äckligt. Och hon berättade för mig att det är därför mina pojkvänner gjort slut med mig m.m. i ca 30min med sina ilskna ögon och far stod bredvid, han var också full men han var endå sig själv ---- men man får ju en mindre bägare på grund av alkoholen. Så därför känner jag att det är mycket bättre att hon är arg på mig, eller att jag får handskas med henne, än att han får göra det. För det är jobbigt för honom också, och när man druckit så orkar man inte lika mycket och blir lättare arg. Vill inte att något ska hända. Så nickade och Ja:ade hennes ord-galla som repetitivt spyddes över mig. Men jag blir inte arg. Jag behöll lugnet och pappa sa dagen därpå att han tyckte att jag var tuff. (Inte ofta man får sådana komplimanger). Kände mig mest tacksam att han tillät mig att hantera henne, att han var villig att kliva åt sidan.
Natten slutar med att jag får "taunta" henne med att slänga hennes cigg i toan/papperskorgen/krossa dem och hon börjar jaga mig och är jättearg. Men räddaren i nöden kom och lugnet infann sig strax. Berömde pappa för att han valde att skrika ut sin ilska och frustration istället för något annat, att jag var stolt över att ha honom som min far. Och sa även till mor igår att jag var glad över att hon är min mor.
Igår pluggade jag hela dagen, var utmattad i huvudet och kunde inte bidra så mycket med grupparbetet. När jag kom hem så hade hon druckit igen. Så sorgligt. Och även då så ljög hon om att hon inte druckit - lite som ett barn med kaksmulor kring munnen som säger "Jag har inte ätit några kakor". (Vilket jag även sa till henne när hon vinglande, blinkande hävdar att hon inte druckit något). Far tycker att det värsta som finns är att hon ljuger för honom om sådant då han själv inte är en person som ljuger och starkt(hatar) ogillar lögnare. Jag är också en person som värdesätter sanning, men antar att hennes lögn kring alkoholen är just en del av den mörka sidan av alkoholism.
Jag känner nu att min kropp skakar litegrann när jag tänker tillbaka på kvällen, vet inte hur jag ska hantera det nu efterhand. Ska jag försöka säga något till henne? Har lite film på hennes beteende och ord som jag tänkte visa henne, men jag vet inte om det är en bra idé.
Hon mår inte så bra rent psykiskt och tror hon skulle må bra av att träffa t.ex. sina vänner hon har umgåtts med förut. Men det verkar som att människor i deras ålder alltid måste dricka alkohol så fort de gör något tillsammans, och när alkohol finns med i bilden så spårar hon och ingen vill vara med henne igen. Det är så sorgligt. Och när jag säger att jag tycker att vi borde åka och träffa en släkting så blir hon bara så bestört och går i försvar då hon känner sig attackerad.
Sa även igår att hon borde gå till psykolog iallafall en gång och se ifall det kanske känns bättre att få prata ut till någon. Men hon säger att det inte hjälper, att det är dyrt. (Hon verkar ha pratat med psykolog tidigare, förmodligen när jag inte fanns än)
Så vet inte vad jag ska göra. Vill det bästa för mina föräldrar. Känner mig lika trygg med båda men så fort de börjar dricka så försvinner tryggheten med varje glas ---- och byts ut mot oro.
Det jag har gjort hittills är att ha frågat henne om hon vill följa med på promenad och gå ut och gå litegrann, för det är bra för kroppen. Men känns som en så knivig situation och om de, låt oss säga skulle skiljas. Då hade mor blivit helt ensam och ännu mer olycklig förmodligen. Och hon är bra på alla sätt, förutom alkoholen som har henne i ett järngrepp. Jag har skrivit här förut på ett annat konto och jag antar att min situation är hopplös, men jag vet inte om jag ska visa det jag filmat för henne. Om jag ska återberätta kvällen för henne. Hon dricker förmodligen på grund av att man mår bra av alkohol och att hennes hjärna tvingar henne till det. Och värderar inte mor eller far mer än den andra. Tycker om dem båda väldigt mycket.
Tack för att du läste, önskar att alkoholen inte fanns. Och kanske inte bra att skriva det här, vill inte hänga ut dem på något vis men tror jag behöver lite utomstående tankar just nu.
I fredags så spårade hon ordentligt. Min far var iväg på julbord den dagen men kom hem strax efter midnatt (också mer än vanligt alkoholpåverkad). Mor hade druckit under hela dagen non-stop och jag har då låtit henne vara. För vad kan jag göra? Jag skötte bara mitt.
Iallafall så blev hon som utbytt mot en demon och far var ordentligt besviken på henne. (Det första han frågade när jag öppnade dörren åt honom på natten var hur det har gått med mor. "Bra." Svarade jag.) Hon hade iallafall varit lugn hittills. Men det varade inte så länge till. Jag gick och la mig men direkt uppstår konstiga ljud och tröttsamma händelser så jag inte får någon ro i kroppen. Jag bara skakar som ett asplöv. Men känner att jag behöver hålla mor borta från far då hon ständigt hånar honom med så vidriga ord att jag mår dåligt i min själ. Kände bara sorg. (väldigt svartsjuk var hon och hittade på massa saker, falska anklagelser och extremt elaka ord). Hon var aggressivt lagt (som hon blir) och känns som att hon gärna vill bråka och knuffas men det var orden som var de värsta. Så jag håller henne borta från far och hon drar och rycker i min morgonrock, viftar och fäktas med sina armar men lyckligtvis så är hon svag så det är min trygghet. Jag distraherar henne med mitt hår som jag inte hade tvättat försän den dagens förrgår som hon tyckte var så psykotiskt äckligt. Och hon berättade för mig att det är därför mina pojkvänner gjort slut med mig m.m. i ca 30min med sina ilskna ögon och far stod bredvid, han var också full men han var endå sig själv ---- men man får ju en mindre bägare på grund av alkoholen. Så därför känner jag att det är mycket bättre att hon är arg på mig, eller att jag får handskas med henne, än att han får göra det. För det är jobbigt för honom också, och när man druckit så orkar man inte lika mycket och blir lättare arg. Vill inte att något ska hända. Så nickade och Ja:ade hennes ord-galla som repetitivt spyddes över mig. Men jag blir inte arg. Jag behöll lugnet och pappa sa dagen därpå att han tyckte att jag var tuff. (Inte ofta man får sådana komplimanger). Kände mig mest tacksam att han tillät mig att hantera henne, att han var villig att kliva åt sidan.
Natten slutar med att jag får "taunta" henne med att slänga hennes cigg i toan/papperskorgen/krossa dem och hon börjar jaga mig och är jättearg. Men räddaren i nöden kom och lugnet infann sig strax. Berömde pappa för att han valde att skrika ut sin ilska och frustration istället för något annat, att jag var stolt över att ha honom som min far. Och sa även till mor igår att jag var glad över att hon är min mor.
Igår pluggade jag hela dagen, var utmattad i huvudet och kunde inte bidra så mycket med grupparbetet. När jag kom hem så hade hon druckit igen. Så sorgligt. Och även då så ljög hon om att hon inte druckit - lite som ett barn med kaksmulor kring munnen som säger "Jag har inte ätit några kakor". (Vilket jag även sa till henne när hon vinglande, blinkande hävdar att hon inte druckit något). Far tycker att det värsta som finns är att hon ljuger för honom om sådant då han själv inte är en person som ljuger och starkt(hatar) ogillar lögnare. Jag är också en person som värdesätter sanning, men antar att hennes lögn kring alkoholen är just en del av den mörka sidan av alkoholism.
Jag känner nu att min kropp skakar litegrann när jag tänker tillbaka på kvällen, vet inte hur jag ska hantera det nu efterhand. Ska jag försöka säga något till henne? Har lite film på hennes beteende och ord som jag tänkte visa henne, men jag vet inte om det är en bra idé.
Hon mår inte så bra rent psykiskt och tror hon skulle må bra av att träffa t.ex. sina vänner hon har umgåtts med förut. Men det verkar som att människor i deras ålder alltid måste dricka alkohol så fort de gör något tillsammans, och när alkohol finns med i bilden så spårar hon och ingen vill vara med henne igen. Det är så sorgligt. Och när jag säger att jag tycker att vi borde åka och träffa en släkting så blir hon bara så bestört och går i försvar då hon känner sig attackerad.
Sa även igår att hon borde gå till psykolog iallafall en gång och se ifall det kanske känns bättre att få prata ut till någon. Men hon säger att det inte hjälper, att det är dyrt. (Hon verkar ha pratat med psykolog tidigare, förmodligen när jag inte fanns än)
Så vet inte vad jag ska göra. Vill det bästa för mina föräldrar. Känner mig lika trygg med båda men så fort de börjar dricka så försvinner tryggheten med varje glas ---- och byts ut mot oro.
Det jag har gjort hittills är att ha frågat henne om hon vill följa med på promenad och gå ut och gå litegrann, för det är bra för kroppen. Men känns som en så knivig situation och om de, låt oss säga skulle skiljas. Då hade mor blivit helt ensam och ännu mer olycklig förmodligen. Och hon är bra på alla sätt, förutom alkoholen som har henne i ett järngrepp. Jag har skrivit här förut på ett annat konto och jag antar att min situation är hopplös, men jag vet inte om jag ska visa det jag filmat för henne. Om jag ska återberätta kvällen för henne. Hon dricker förmodligen på grund av att man mår bra av alkohol och att hennes hjärna tvingar henne till det. Och värderar inte mor eller far mer än den andra. Tycker om dem båda väldigt mycket.
Tack för att du läste, önskar att alkoholen inte fanns. Och kanske inte bra att skriva det här, vill inte hänga ut dem på något vis men tror jag behöver lite utomstående tankar just nu.