Min mamma har en katt som ätit dåligt, riktigt dåligt den senaste månaden. Hon avmaskade honom när han började äta dåligt vid jul och har försökt fjäska med alla möjliga sorters mat men han äter lite när det är nytt och sedan struntar han i det. Han är en fjortonårig hankatt som är ute lika mycket som inne. I övrigt verkar han enligt henne frisk och vill gå ut som vanligt. Han har dock börjat bajsa inne och bajset är väldigt hårt.
Jag behöver väl inte skriva om min ilska att hon inte varit till veterinären ännu? När jag fick veta att han åt så dåligt för två veckor sedan så sa jag direkt att han ju måste till veterinären och först nu har hon insett att de måste åka dit. Men hon var mycket bestämd med att hon tänkte inte ta bort honom eftersom han fortfarande ville gå ut...
Idag fick jag också veta att den andre katten, också 14 år och hankatt också äter dåligt om än inte riktigt lika dåligt. Han kommer däremot inte att få åka till veterinären då hon tycker det är onödigt eftersom han har samma symptom som den andre
Hon har tittat dem i munnen men kan inte se något avvikande eller några tappade tänder.
Vad kan det vara för fel? Kan de "bara" vara ålder, att de helt enkelt är klara med livet eller kan det vara något annat?
Jag förklarade givetvis för henne att hon måste inse att det är bättre att ta bort en katt som inte mår bra om det nu är åldern och inte går att göra något åt det, än att han ska lida och kanske självdö i svåra plågor men hon vill inte lyssna. Så som jag känner henne så vill hon inte ta beslutet heller. Missförstå mej inte, jag vet hur tufft det är men man måste ju som djurägare ta det ansvaret. Man kan ju inte låta djuren lida bara för att man inte vill se sanningen.
Egentligen är jag ju inte förvånad. De har aldrig avlivat en katt någonsin och har alltid haft katt. Katterna har fått självdö efter i många fall svåra plågor. Jag minns särskilt en som min mamma efteråt berättade hade kissat var och blod i flera dagar innan de hittade henne död under en bil som stod parkerad hos dem Stackars katt vad ont hon måste haft. Att de ens åker till veterinären nu är alltså ett stort framsteg.
Jag behöver väl inte skriva om min ilska att hon inte varit till veterinären ännu? När jag fick veta att han åt så dåligt för två veckor sedan så sa jag direkt att han ju måste till veterinären och först nu har hon insett att de måste åka dit. Men hon var mycket bestämd med att hon tänkte inte ta bort honom eftersom han fortfarande ville gå ut...
Idag fick jag också veta att den andre katten, också 14 år och hankatt också äter dåligt om än inte riktigt lika dåligt. Han kommer däremot inte att få åka till veterinären då hon tycker det är onödigt eftersom han har samma symptom som den andre
Hon har tittat dem i munnen men kan inte se något avvikande eller några tappade tänder.
Vad kan det vara för fel? Kan de "bara" vara ålder, att de helt enkelt är klara med livet eller kan det vara något annat?
Jag förklarade givetvis för henne att hon måste inse att det är bättre att ta bort en katt som inte mår bra om det nu är åldern och inte går att göra något åt det, än att han ska lida och kanske självdö i svåra plågor men hon vill inte lyssna. Så som jag känner henne så vill hon inte ta beslutet heller. Missförstå mej inte, jag vet hur tufft det är men man måste ju som djurägare ta det ansvaret. Man kan ju inte låta djuren lida bara för att man inte vill se sanningen.
Egentligen är jag ju inte förvånad. De har aldrig avlivat en katt någonsin och har alltid haft katt. Katterna har fått självdö efter i många fall svåra plågor. Jag minns särskilt en som min mamma efteråt berättade hade kissat var och blod i flera dagar innan de hittade henne död under en bil som stod parkerad hos dem
Stackars katt vad ont hon måste haft. Att de ens åker till veterinären nu är alltså ett stort framsteg.
