Angående en tråd här på buke kom en fundering upp om hur man hanterar byråkratin när en förälder går bort. Båda mina föräldrar lever men jag kapade all kontakt med pappa när jag var 13 år. Han "sket i det blå skåpet", kan man säga. Ordentligt.
Mina föräldrar var i luven på varandra och tramsade fram och tillbaka i åratal. När de genomgick skilsmässa fick pappa vårdnaden om mig och mamma fick vårdnaden om mina syskon. Jag har uppfattat det så i alla fall. Sedan fortsatte de ändå att bo ihop. När morsan till slut blev tvungen att dra blev jag kvar hos pappa, men eftersom jag inte ville vara där, så rymde jag. Jag packade en liten ryggsäck med det viktigaste, skrev en lapp att jag åkt till mamma så han inte behövde ringa polisen, och sen drog jag.
Dagen efter blev det ett jäkla hallå. En förkortad version av händelseförloppet är som följer: han slog ihjäl min kanin, det uppstod hot och polis tillkallades. Det vart ett jäkla pådrag i kvarteret där jag bott. De trodde han var beväpnad men när han åkte fast hade han bara en liten fick-kniv på sig.
Sedan genomgick han en sinnesundersökning och det blev vårdnadstvist. Sinnesundersökningen visade på att det fanns något fel, men vi fick inte veta vad, för det var sekretessbelagt. Mamma vann vårdnadstvisten.
Det här var händelser som fick skopan med skit att rinna över för mig och jag utvecklade panikångest.
Han har med andra ord inte bidragit med något positivt till mitt liv, utom en spermie så att jag blev till. Under många år var jag fruktansvärt arg på honom och vid ett tillfälle när jag skulle kliva av bussen och han stod utanför, så gav jag honom en spottloska i ansiktet. Så småningom gick dock ilskan över. Jag kan ju inte ändra på det förflutna, men någon kontakt med honom vill jag inte ha. Det finns ingen vits med det.
Jag undrar hur det blir att plocka ihop resterna av allt ekonomiskt när han går bort. Idag fick jag idén att kolla upp honom på ratsit, för att försöka bilda mig en uppfattning om det. En snabb sökning informerade mig om att han hade hunnit bli 78 år, att han ägde en städfirma(?) som han startat 9 år tidigare, d.v.s. efter pensionsåldern. Undrar om han har taskig pension? Städfirma är väl inte vad jag hade trott att han skulle ägna sig åt. Så vitt jag vet är han högutbildad, typ ingenjör eller något sådant.
Mamma är ju yngre, har en del krämpor, men hänger nog med ett bra tag till. Hon har ju numera börjat med yoga, vilket hon tycker fungerar jättebra mot krämporna. Hon försöker i alla fall att låta bli att äga så mycket saker för att det inte ska bli så jobbigt för oss andra sen. När hennes egen mamma gick bort var det en enorm börda att bara rensa upp bland hennes grejer. Sist jag var där fick jag en gersåg av mamma som hon inte behövde, men som jag kunde ha nytta av. Se där, en pryl till försvann ur hennes hem. Det är så hon gör, när hon gör sig av med prylar.
Nåväl, hur det blir sen med resten får man väl se.
Mina föräldrar var i luven på varandra och tramsade fram och tillbaka i åratal. När de genomgick skilsmässa fick pappa vårdnaden om mig och mamma fick vårdnaden om mina syskon. Jag har uppfattat det så i alla fall. Sedan fortsatte de ändå att bo ihop. När morsan till slut blev tvungen att dra blev jag kvar hos pappa, men eftersom jag inte ville vara där, så rymde jag. Jag packade en liten ryggsäck med det viktigaste, skrev en lapp att jag åkt till mamma så han inte behövde ringa polisen, och sen drog jag.
Dagen efter blev det ett jäkla hallå. En förkortad version av händelseförloppet är som följer: han slog ihjäl min kanin, det uppstod hot och polis tillkallades. Det vart ett jäkla pådrag i kvarteret där jag bott. De trodde han var beväpnad men när han åkte fast hade han bara en liten fick-kniv på sig.
Sedan genomgick han en sinnesundersökning och det blev vårdnadstvist. Sinnesundersökningen visade på att det fanns något fel, men vi fick inte veta vad, för det var sekretessbelagt. Mamma vann vårdnadstvisten.
Det här var händelser som fick skopan med skit att rinna över för mig och jag utvecklade panikångest.
Han har med andra ord inte bidragit med något positivt till mitt liv, utom en spermie så att jag blev till. Under många år var jag fruktansvärt arg på honom och vid ett tillfälle när jag skulle kliva av bussen och han stod utanför, så gav jag honom en spottloska i ansiktet. Så småningom gick dock ilskan över. Jag kan ju inte ändra på det förflutna, men någon kontakt med honom vill jag inte ha. Det finns ingen vits med det.
Jag undrar hur det blir att plocka ihop resterna av allt ekonomiskt när han går bort. Idag fick jag idén att kolla upp honom på ratsit, för att försöka bilda mig en uppfattning om det. En snabb sökning informerade mig om att han hade hunnit bli 78 år, att han ägde en städfirma(?) som han startat 9 år tidigare, d.v.s. efter pensionsåldern. Undrar om han har taskig pension? Städfirma är väl inte vad jag hade trott att han skulle ägna sig åt. Så vitt jag vet är han högutbildad, typ ingenjör eller något sådant.
Mamma är ju yngre, har en del krämpor, men hänger nog med ett bra tag till. Hon har ju numera börjat med yoga, vilket hon tycker fungerar jättebra mot krämporna. Hon försöker i alla fall att låta bli att äga så mycket saker för att det inte ska bli så jobbigt för oss andra sen. När hennes egen mamma gick bort var det en enorm börda att bara rensa upp bland hennes grejer. Sist jag var där fick jag en gersåg av mamma som hon inte behövde, men som jag kunde ha nytta av. Se där, en pryl till försvann ur hennes hem. Det är så hon gör, när hon gör sig av med prylar.
Nåväl, hur det blir sen med resten får man väl se.
