Vad göra?

[Emor]

Jag skulle behöva bolla lite tankar. Fick barn för 14 v sedan och lillhunden här hemma reagerar inte som jag trodde. Han har alltid varit en försiktig en, med tanke på hans bakgrund är det inte helt förvånande. (minns ni min tråd om hunden som rymde?) Han är en omplacering som inte haft en lätt ifrån början och när han kom för snart 3 år sedan var han rädd för allt, kunde inte ett enda kommando och hade iprincip aldrig varit utanför dörren.

Vi har kommit långt! Idag är han en hund som nästan vem som helst, bortsett ifrån att han hälsar när han vill, och människor som envisas med att försöka gulla med honom (lätt hänt när du är relativt liten och söt) får kalla handen. Han kan vara lite reserverad ffa mot män, men har inga som helst problem med barn, andra hundar eller andra djur. Han är helt enkelt den perfekta sällskapshunden! Att träna är inte hans kopp te, och vi har därför ännu en hund i hushållet. En storpudel modell lätt brötig, och det uppskattas inte alltid utav lillhunden, men vi säger givetvis åt den stora när han blir för på, och situationen hemma har fungerat fint.

Men vad är då problemet? Han har aldrig varit rädd för barn, sålänge de inte är för på så tycker han hemskt mycket om de små, och han har trivts väl i situationen som vi har den (de är ibland på sambons jobb för att slippa ensamtid om jag och lillan ska iväg.) Men någonting har hänt, senaste 6 veckorna så har han gått ifrån det vanliga till att vara rädd. Rädd för människorna på jobbet, rädd för bilar, han piper och gnyr under promenaderna utan någon riktig anledning (te x hundmöte eller annat) och verkar helt enkelt inte bekväm i situationen, om än han inte verkar tycka att lillan är otäck, ännu...

Ni börjar kanske ana problemet. Min skräck är att han inte kommer att trivas när lillan blir rörligare, vi har haft en kompis här för ett tag sedan med sin 11 månaders som gick omkring, men som ignorerade hundarna. Han var livrädd! Drog som ett skott med svansen mellan benen och tyckte hela situationen var väldigt obehaglig, trots att barnet aldrig var nära honom. Jag kan givetvis inte svära på att det blir så med lilla fröken här hemma, men det känns inte riktigt bra, för hans skull, om han skulle bo med någon som han var rädd för på det viset.

Men vad gör man eg? Väntar ut och ser hur det artar sig? Hur länge ska han behöva gå runt och vara rädd för allt och alla isf? Omplacerar? Men är det verkligen det bästa, han är redan omplacerad 1 gång och har som sagt lite svårt att lita på okänt folk. Eller, hemska tanke, avlivar man? Vi har precis varit hos vet med honom för att utesluta att det är någonting fysiskt, och han är kärnfrisk. Han är inte heller en gammal hund, blir snart 5 och det känns som... Slöseri på något sätt.

Jag vill det bästa för honom, men jag kan inte riktigt klura ut vad det är. Jag älskar hunden över allt annat, men han är inte riktigt den hunden jag drömt om (träningsmässigt sätt) och när han nu inte verkar bekväm med lillan känns det inte som att bästa platsen för honom är här. Men jag kanske är förblindad utav situationen? Vad skulle ni råda mig till? Jag vet redan att skulle omplacering bli aktuellt har jag mängder som skulle kasta sig efter honom, men är det rätt att slita upp honom och tvinga honom flytta till en ny familj? Eller förmänskligar jag det hela?

Ja som ni märker är jag förvirrad och behöver råd, så har ni något smart tips på lut kära buke?

 

[AgentCarter]

Sv: Vad göra?

Har han varit på sambos jobb tidigare? Om det är något han är ovan vid kanske det bara stressar honom mer i den nya situationen?

Sen har du och hunden någon ensamtid tillsammans? Vår hund vågar ta sig friheter för att få tid tillsammans med mig, t.ex så sitter han ibland i knät när jag ammar (han väger bara lite över 20 kg) och så tar vi egna promenader tillsammans.

Annars har det bara gått 14 veckor sedan hela era liv vändes upp och ner (inte bara ditt och partners utan också hundarnas) och det kanske blir bättre med lite tid?

 

[Emor]

Sv: Vad göra?

Dom är absolut vana att vara med på jobbet sedan tidigare, då dom varit där när jag och sambon jobbat samtidigt, så det är ingenting nytt. Och ensamtid bara han och jag har vi, går ensamma promenader och så. Att sitta nära när jag ammar är ingenting som han intresserar sig för, händer någon gång men oftast vill han ligga i andra hörnet på soffan, precis som vanligt.

Absolut att det kan bli bättre, men jag är mer rädd att det går åt andra hållet när hon börjar röra på sig?

Och för att förtydliga, jag har ingen brådska med att isf göra mig av med honom! För min skull skulle hsn ju få bo kvar livet ut, det är för hans skull som jag filosoferar på om det bästa skulle vara att han inte bodde här längre. Jag startade tråden för att se om det är någon som har varit med om något liknande, och hur det löste sig? Stora hunden här hemma bryr sig inte alls.

 

[diabla]

Sv: Vad göra?

kan det inte bara vara så att den är orolig för att allt ändras och den är inte van vid det?
ni lägger ner mer tid på barnet och hunden blir utanför.
jag skulle se till att spendera extra mycket tid med hunden när barnet sover så att den inte känner sig ensam.

 

[simba_112]

Sv: Vad göra?

Men du.. Jag tänkte först att jag egentligen inte hade nåt vettigt att säga mer än att det är tråkigt att höra att han blivit som du beskriver, men så slog det mig.. Jag VET faktiskt en hund som reagerat på liknande vis!
En vän till mig har också två hundar. Hon fick barn för snart ett år sedan. När barnet var ett par månader fick jag ett sms där hon skriver att hon funderar på att omplacera den ena. Hon förklarar att den blivit så annorlunda i beteendet. Verkade nästan som att den var rädd för henne, orolig och kröp ihop för minsta lilla. Detta är en hund som normalt är väldigt självsäker och glad. De kollade honom hos vet för att utesluta något medicinskt och han var frisk som en nötkärna!
Men sen vände det. Idag är han sig själv igen och är helt tokig i barnet! Vi har ingen aning om varför han reagerade som han gjorde. Den andra hunden brydde sig inte alls..
Hoppas det löser sig!
Och förresten, blir det inte bättre och ni har någon som vill ta över lillhunden så var inte rädd att prova. Ofta fungerar det bättre än man tror och det bara är vi människor som "lider"