A
anni0301
Är "bara" 21 år men känner redan sådant stort sug efter en liten ängel. Har alltid drömt om att skaffa barn och nu vill jag förverkliga dem. Har fast jobb, hus och världens bästa pojkvän. Allt är så stabilt som det kan bli.
Problem.
Min sambo tvekar. Han har redan två barn som snart fyller 6 år (tvillingpojkar) Mamman t barnen lämnade honom när barnen var 7 månader och allt har bara varit en kamp för att få ihop allting som ensamstående pappa till tvillingar. Jag förstår att han är livrädd för att det ska bli samma sak igen men båda är medvetna om att jag är inte hon och en helt annan människa. Vi kan inte ens jämföras.
Och sedan tycker ju han såklart att livet är bra mycket lättare nu när barnen blivit "stora" de fixar ju det mesta själv nu och han tycker att det skulle bli "lite jobbigt att börja om med en ettåring igen"
Hjälp mig! Vad gör man? Han säger att det skulle vara mysigt med ett till barn och vi pratar om att skaffa men så liksom drar han sig ur diskussionen innan jag får något svar... Så jag vet inte var han står!
Tänk om han inte vill ha fler barn? Jag älskar honom så djupt - han är mannen med stort M i mitt liv och jag är hans kvinna med stort K. Vad gör jag? Jag vill ju ha ett barn!
Sist vi pratade sade han att "visst skulle det vara mysigt men barnet kommer få en pappa som e borta på jakt rätt mycket" (Han jagar älg varje helg hela höst/vinter)
Visst, han jagar mkt och många klagar på sina män att de aldrig är hemma - men de tjejerna har heller inga intressen de sitter bara hemma å glor.
Jag blir lite arg oxå, han tror att jag kommer sitta hemma å uggla bara för att jag har en bebis i famnen! bara för att "alla andra gör så" Våra vänners mammalediga fruar sitter bara hemma å gnäller på att livet är piss, jag tror ju tvärtom att livet blir bättre m ett barn. Vem har sagt att man måste sitta hemma 10 timmar om dagen å kolla på tv bara för att man e mammaledig? Kan man inte ta med sig barnen ut??
Han säger att "det är så jobbigt å svårt att ha med sig barnen överallt, det funkar inte i längden..." Va?? Är det så?? Jag har inbillat mig att bli mamma är underbart, visst är det mkt jobb men att det underbara väger upp jobbet. Man får prioritera å planera men det är ju vi hästtjejer bra på! Livet blir upp och ned, men jag tror att det blir vad man gör det till...
Jag är ledsen.. och rädd... vill ha en liten Linn eller Oscar. Någon att hysa all världens kärlek över. Någon som är en del av mig, som ingen annan kan ta bort från mig. Någon att älska, att lära, att se växa upp. Ngn att gräla på, gråta för, vara stolt över...
ska jag inte få uppleva det pga min älskade pojkvän??
Problem.
Min sambo tvekar. Han har redan två barn som snart fyller 6 år (tvillingpojkar) Mamman t barnen lämnade honom när barnen var 7 månader och allt har bara varit en kamp för att få ihop allting som ensamstående pappa till tvillingar. Jag förstår att han är livrädd för att det ska bli samma sak igen men båda är medvetna om att jag är inte hon och en helt annan människa. Vi kan inte ens jämföras.
Och sedan tycker ju han såklart att livet är bra mycket lättare nu när barnen blivit "stora" de fixar ju det mesta själv nu och han tycker att det skulle bli "lite jobbigt att börja om med en ettåring igen"
Hjälp mig! Vad gör man? Han säger att det skulle vara mysigt med ett till barn och vi pratar om att skaffa men så liksom drar han sig ur diskussionen innan jag får något svar... Så jag vet inte var han står!
Tänk om han inte vill ha fler barn? Jag älskar honom så djupt - han är mannen med stort M i mitt liv och jag är hans kvinna med stort K. Vad gör jag? Jag vill ju ha ett barn!
Sist vi pratade sade han att "visst skulle det vara mysigt men barnet kommer få en pappa som e borta på jakt rätt mycket" (Han jagar älg varje helg hela höst/vinter)
Visst, han jagar mkt och många klagar på sina män att de aldrig är hemma - men de tjejerna har heller inga intressen de sitter bara hemma å glor.
Jag blir lite arg oxå, han tror att jag kommer sitta hemma å uggla bara för att jag har en bebis i famnen! bara för att "alla andra gör så" Våra vänners mammalediga fruar sitter bara hemma å gnäller på att livet är piss, jag tror ju tvärtom att livet blir bättre m ett barn. Vem har sagt att man måste sitta hemma 10 timmar om dagen å kolla på tv bara för att man e mammaledig? Kan man inte ta med sig barnen ut??
Han säger att "det är så jobbigt å svårt att ha med sig barnen överallt, det funkar inte i längden..." Va?? Är det så?? Jag har inbillat mig att bli mamma är underbart, visst är det mkt jobb men att det underbara väger upp jobbet. Man får prioritera å planera men det är ju vi hästtjejer bra på! Livet blir upp och ned, men jag tror att det blir vad man gör det till...
Jag är ledsen.. och rädd... vill ha en liten Linn eller Oscar. Någon att hysa all världens kärlek över. Någon som är en del av mig, som ingen annan kan ta bort från mig. Någon att älska, att lära, att se växa upp. Ngn att gräla på, gråta för, vara stolt över...
ska jag inte få uppleva det pga min älskade pojkvän??
kan inte låta bli att skriva till dig
