S
svampbobtrekant
Jag själv vet hur viktigt det är att man kan rida när man skaffar häst, att man rider för tränare, att inte skaffa unghäst direkt. teoretisk sett är det jävligt lätt att sätta synpunkter på hur allt borde vara, men verkligheten då? här har vi ett dilemma:
Jag i mina hela fjorton år:smirk: har ridit på ridskola i 7 år och två gånger i veckan dom senaste fyra. är inte särskilt tävlings inriktad men jag är inte hopprädd eller så och har ganska klart för mig vilken "filosofi" jag försöker hålla mig till. och nej det är inte monty roberts nh eftersom jag tycker att det hela joinup systemet verkar rätt agressivt från människans håll, "jag är din ledare" grejen är inte min stil (alla har vi skilda åsikter, jag vet)
mamma hade hittat en häst nära där jag bor som behövde en skötare eftersom hon arbetades just ingenting, jaja tänkte jag, bättre det än inget. så kom jag och skulle prova att rida hästen, chocken när jag kom in och hästen jag skulle rida var ett femårigt litet travarsto på 150 som hade just inga muskler alls, hon hade blivit utköpt ur ett träningsstall där hon slutat äta och hade bara återhämtat sig senaste året. jag började rida henne några dar i veckan och skrittade bara första månaden, det var vinter, mörkt, fanns inget ridhus och jag hade bara ridit en travare tidigare. (jag hade mina "åsikter") men vi trevade på och lärde känna varandra bättre och bättre, Shae som hon heter blev modigare och modigare och jag bad henne inte om något hon inte klarade av.jag blev eftersom fodervärd eftersom jag ändå red nästan varje dag, och det hade vi råd med. allt har gått bra, jag har aldrig försökt få någon slags "ledarskaps makt" över henne, tillsammans lär vi oss, visst vi har haft våra skenturer och avfallningar, men från att ha ridit en häst från nollpunkten till att hon kan galopp från pass och skritt, ställa och böja och bära sig i skritt hoppa små små hinder (bommar
) och fått självförtroende som få så tycker jag inte det gått så illa.när vi gjorde köp på henne förra månaden var jag förstås världens lyckligaste. jag prislovar inte mig själv för jag har fått hjälp av kompisar och stallägare, hjälp att passa ut en bra sadel, och jag ifrågasätter mig själv var och varannan dag om jag är nog duktig och om det är rättvist mot henne. till hösten ska vi börja ta lektioner när vi bytt stall (det hon står i nu ska hyras ut). jag har hästkunnigt folk omkring mig som aldrig tvekar att hjälpa.
vad säger ni? skulle jag ha gjort som jag gjort eller låtit bli för att jag inte var nog erfaren och låtit dem avliva hästen?
det är så lätt att sätta upp dos and don'ts och tala om för andra hur det ska vara. men verkligheten då gott folk? det är inte alltid svart eller vitt. det finns gråzoner.
"En bra unghäst rids in av sin ägare, som är oerfaren men ivrig att lära, som tänker på vad hon gör och ger hästen den tid den behöver, de lär tillsammans.Båda gör misstag med de är tillräckligt generösa mot varandra för att klara av det. De kommer aldrig slå världen med häpnad, men häst och ryttare har roligt tillsammans"
utdrag ur tänk som din häst med michael peace och lesley baley
"tänk equus" går ut på att man är hästens jämlike, inte ledare.
jag tål kritik
Jag i mina hela fjorton år:smirk: har ridit på ridskola i 7 år och två gånger i veckan dom senaste fyra. är inte särskilt tävlings inriktad men jag är inte hopprädd eller så och har ganska klart för mig vilken "filosofi" jag försöker hålla mig till. och nej det är inte monty roberts nh eftersom jag tycker att det hela joinup systemet verkar rätt agressivt från människans håll, "jag är din ledare" grejen är inte min stil (alla har vi skilda åsikter, jag vet)
mamma hade hittat en häst nära där jag bor som behövde en skötare eftersom hon arbetades just ingenting, jaja tänkte jag, bättre det än inget. så kom jag och skulle prova att rida hästen, chocken när jag kom in och hästen jag skulle rida var ett femårigt litet travarsto på 150 som hade just inga muskler alls, hon hade blivit utköpt ur ett träningsstall där hon slutat äta och hade bara återhämtat sig senaste året. jag började rida henne några dar i veckan och skrittade bara första månaden, det var vinter, mörkt, fanns inget ridhus och jag hade bara ridit en travare tidigare. (jag hade mina "åsikter") men vi trevade på och lärde känna varandra bättre och bättre, Shae som hon heter blev modigare och modigare och jag bad henne inte om något hon inte klarade av.jag blev eftersom fodervärd eftersom jag ändå red nästan varje dag, och det hade vi råd med. allt har gått bra, jag har aldrig försökt få någon slags "ledarskaps makt" över henne, tillsammans lär vi oss, visst vi har haft våra skenturer och avfallningar, men från att ha ridit en häst från nollpunkten till att hon kan galopp från pass och skritt, ställa och böja och bära sig i skritt hoppa små små hinder (bommar
) och fått självförtroende som få så tycker jag inte det gått så illa.när vi gjorde köp på henne förra månaden var jag förstås världens lyckligaste. jag prislovar inte mig själv för jag har fått hjälp av kompisar och stallägare, hjälp att passa ut en bra sadel, och jag ifrågasätter mig själv var och varannan dag om jag är nog duktig och om det är rättvist mot henne. till hösten ska vi börja ta lektioner när vi bytt stall (det hon står i nu ska hyras ut). jag har hästkunnigt folk omkring mig som aldrig tvekar att hjälpa.vad säger ni? skulle jag ha gjort som jag gjort eller låtit bli för att jag inte var nog erfaren och låtit dem avliva hästen?
det är så lätt att sätta upp dos and don'ts och tala om för andra hur det ska vara. men verkligheten då gott folk? det är inte alltid svart eller vitt. det finns gråzoner.
"En bra unghäst rids in av sin ägare, som är oerfaren men ivrig att lära, som tänker på vad hon gör och ger hästen den tid den behöver, de lär tillsammans.Båda gör misstag med de är tillräckligt generösa mot varandra för att klara av det. De kommer aldrig slå världen med häpnad, men häst och ryttare har roligt tillsammans"
utdrag ur tänk som din häst med michael peace och lesley baley
"tänk equus" går ut på att man är hästens jämlike, inte ledare.
jag tål kritik
