Utredning på barn.

[FadeAway]

Vår son 4,5 år utreds nu på Tvits det är tidiga insatser så inte riktigt bup. Vi har bara varit på infomötet och vi känner oss så inte alls vare sig bekväma eller att vi ens hör hemma. Vi har haft mötet med psykolog och hon frågar allmänna frågor som vi svarar på och sen informerar hon om åtgärder som man kan ta till. Och då menar jag INFORMERAR. Hon frågar om vi har avlastning i form av mor och farföräldrar vilket vi nästintill inte har då inga bor nära oss. Våra barn är för små för ren barnvaktning och vi har för många/unga barn för att de ska åka och leka hos kompisar.(våra barn är 4,5, 3 och 10 månader).

Vi får information. VÄLDIGT ingående information om bidrag vi kan söka för den extra tid det för oss (vilket var tvunget att vara x antal timmar per vecka). Fosterfamilj etc.

För oss som är möjligtvis något oroade för att han är lite efter standardutvecklingskurvan och att han möjligen kunde vara något mer socialt kompetent känns detta helt främmande. Visst det hade varit najs med avlastning för att kunna gå på bio någon gång men alltså det är väl inte så samhällets resurser ska utnyttjas?

Innan detta mötet har vi även fått inbjudan till träffar med andra föräldrar i samma situation och vi känner oss rätt illa till mods för vi är liksom här för att få lite verktyg för att förenkla vardagen. Vi känner absolut inte att vi har ett problembarn/diagnos eller dylikt. Utan vi känner oss oerhört malplacerade.

 

[Imogen]

Hur hamnade ni där från första början? Är det ni som har påtalat problem eller BVC som har tyckt att ni ska gå dit eller liknande? Det låter ju som att det blivit fel i kommunikationen kring vad som är "problemet"

 

[Amha]

Jag har en förälder som har tagit hem fosterbarn med olika problem. I vissa fall har det varit så intensivt att föräldern och partnern har krävt en ytterligare hjälp någon gång i månaden för att de ska kunna hålla ihop relationen. Jag kan tänka mig att även om en förälder har andra band behöver man nog en avlastning om det handlar om ett mycket intensivt barn för att orka vara en bra förälder och hålla ihop familjen. I ert fall verkar det inte finnas något sådant behov. I vissa familjer kanske den hjälpen behövs.

En släkting separerade för många år sedan pga barn med problem. Det blev helt enkelt för mycket med både sin egen relation och barnets problem. De kunde inte hålla ett gott samarbete när de bodde under samma tak.

Hade vi idag hade ett mycket intensivt barn (nåja, vår ettåring är så intensiv att tanken om diagnos har slagit mig men det kunde ju ha varit värre) hade vi behövt avlastning. Troligen inte under lång tid men just nu. Då upplever jag oss ändå som väldigt "starka". Det är fel ord men jag kunde inte komma på något bättre Dock har vi släkt i närheten som hade gått in.

Så ja, jag tycker att samhällets resurser ska kunna användas på det sättet i vissa fall. T.ex när familj inte funnits.

Sen är det förstås jättekonstigt att ni ber om verktyg och de vill ge er andra resurser. Går det att vara tydligare om att ni vill ha just hjälp att hantera problem. Finns det någon som är mer inriktad på pedagogik ni kan prata med?

 

[Luff]

FRÅGADE ni varför ni får den här informationen? Ibland måste man vara tydlig om att man inte själv kan allt om olika utvecklingsfaser - vilket inte alltid proffsen inser.
Vi hade ett samtal med en pedagog inför skolstarten. Hon var svävande och vi förstod så mycket som att vår son behövde mer stöd - vilket vi visste. När han sen gick i förskoleklassen bad samma pedagog nästan om ursäkt för att skolan ville att han skulle gå om ett år. Vi märkte ju själva att han absolut behövde detta och sa SJÄLVKLART. Han ska få det han behöver. Först i andra klass då en fritidspedagog som han haft i några år skulle läsa till specialpedagog frågade oss om hon fick göra lite tester på vår son som ett skolarbete så förstod vi att det var något som liksom hängde i luften. När vi då verkligen frågade denna fritidspedagog lite mer så insåg vi att pedagogen trott att vi var emot utredningar - vi hade inte ens förstått att det var på tapeten. Det stod i hans papper att vi inte tyckte det skulle göras??? Fritidspedagogen satte dock allt i rullning och han diagnosticerades med en rejäl språkstörning. Senare fick han även ADHD diagnos med lätt autistiska drag.
Förseningen med diagnoserna har gjort att han har fått kämpa massor i onödan.
När han väl fick rätt hjälp så har han läst ikapp det mesta. Tyvärr missar han ett betyg nu i nian vilket helt beror på att han "började" kunna lära sig så sent. För att inte vi begrep vad pedagogen menade för att hon trodde vi begrep.
Så mitt råd är. Fråga varför hon ger all denna information. Hon kanske ser något ni inte ser.

 

[Bexzor]

Jag håller med Luff, fråga varför ni är där och vad de misstänker/ser för några bekymmer

Jag säger tvärtemot de flesta i tråden. Mina barn är 12 år, 3 år och 11 månader. Vi saknar också avlastning, så vi har köpt barnvakttjänst via en professionell barnvaktsfirma. 12 åringen har en dubbeldiagnos, och ansågs länge vara stökig i skolan med diverse samtal från rektorn. Vi upptäckte dock att han blev värre med "lika barn" så nu när alla barn bytte skola så har de splittrat på "huliganerna" och det är lugnt på det stadiet. Han går i vanlig klass, och ingen utomstående märker vilka bekymmer vi tragglas med dagligen både hemifrån och i skolan. Så det är intensivt;- utöver livet som även småbarnsförälder

Sonen tillhör LSS så jag har rätt att ansöka om avlastning på korttids-boende om jag vill men jag vet att min son skulle aldrig förlåta mig om jag tvingade iväg honom dit om så bara för en natt i månaden. Så vi kämpar på med att hinna med alla barns behov, och våra egna, men vårt förhållande står starkt. Tack vare barnfirman som vi anlitat 3 timmar i månaden så får vi lite egentid som par. Guld värt att få bara vara vi, om så bara för en liten stund i månaden

Det kostar en rejäl slant även efter RUT att ha denna barnvakt men vi anser att det är värt det, kanske något ni kan tänka er ? Själv tränar jag även på gym 2-3 gånger i veckan för att få "min tid" utan barn, utan ständig telefonjour (sätter på ljudlöst ) , telefonsamtal som ska ringas, möten som ska passas, osv. Och det är min tid, det är i princip bara sambons jobb som kan hindra mig från att träna på dessa dagar

 

[FadeAway]

FRÅGADE ni varför ni får den här informationen? Ibland måste man vara tydlig om att man inte själv kan allt om olika utvecklingsfaser - vilket inte alltid proffsen inser.
Vi hade ett samtal med en pedagog inför skolstarten. Hon var svävande och vi förstod så mycket som att vår son behövde mer stöd - vilket vi visste. När han sen gick i förskoleklassen bad samma pedagog nästan om ursäkt för att skolan ville att han skulle gå om ett år. Vi märkte ju själva att han absolut behövde detta och sa SJÄLVKLART. Han ska få det han behöver. Först i andra klass då en fritidspedagog som han haft i några år skulle läsa till specialpedagog frågade oss om hon fick göra lite tester på vår son som ett skolarbete så förstod vi att det var något som liksom hängde i luften. När vi då verkligen frågade denna fritidspedagog lite mer så insåg vi att pedagogen trott att vi var emot utredningar - vi hade inte ens förstått att det var på tapeten. Det stod i hans papper att vi inte tyckte det skulle göras??? Fritidspedagogen satte dock allt i rullning och han diagnosticerades med en rejäl språkstörning. Senare fick han även ADHD diagnos med lätt autistiska drag.
Förseningen med diagnoserna har gjort att han har fått kämpa massor i onödan.
När han väl fick rätt hjälp så har han läst ikapp det mesta. Tyvärr missar han ett betyg nu i nian vilket helt beror på att han "började" kunna lära sig så sent. För att inte vi begrep vad pedagogen menade för att hon trodde vi begrep.
Så mitt råd är. Fråga varför hon ger all denna information. Hon kanske ser något ni inte ser.

Ja hon säger att det är information som ska ges. Att man KAN ju behöva stöd. Innan har de tydligen rekommenderat alla att söka men nu hade det tydligen blivit svårare. Inte undra på det om de rekommenderar sådana som oss att söka.
Jag har förståelse av att det finns de som behöver extra stöd och att det då är jättebra att det finns. Men jag hade hoppats på mer fingertoppskänsla av personalen. Vi känner oss ytterst tveksamma till att fortsätta utredningen.
Vi kan nog stryka att hon ser något som vi inte ser eftersom hon faktiskt ännu inte träffat vår son ännu.

 

[Thera]

Men hur hamnade ni i utredning, var det ni, förskolan eller BVC som tyckte det behövdes?

 

[FadeAway]

Men hur hamnade ni i utredning, var det ni, förskolan eller BVC som tyckte det behövdes?

Han kunde bli utåtagerande och puttas/kasta sand när samtliga av hans kompisar flyttades upp till storbarnsavdelning. Vi fick däremot ingen indikation på det förrän på ett utvecklingssamtalet tre månader senare då barnskötaren plötsligt var med på vårt utvecklingssamtalet med vår pedagog och fullständigt körde över henne och hävdade att vi minsann borde kolla upp honom. Övriga pedagogerna hävdar att det inte alls var något enormt problem som barnskötaren ville påskina.
Därefter sökte vi via bvc och pratat med psykolog som säger att han är gränsfall. Han vägrade göra vissa delar av testen. Hon säger att hon inte kan ge oss verktyg eftersom det inte är hennes jobb. Hon skickar alltså oss vidare för utredning för att vi ska få verktyg. Problemet är att det känns inte alls som vi hamnat rätt.

Sonen är en kopia av min sambo som var exakt så här som barn.

Vi firade nästan med tårta när hon bytte avdelning i somras.

 

[Araminta]

Han kunde bli utåtagerande och puttas/kasta sand när samtliga av hans kompisar flyttades upp till storbarnsavdelning. Vi fick däremot ingen indikation på det förrän på ett utvecklingssamtalet tre månader senare då barnskötaren plötsligt var med på vårt utvecklingssamtalet med vår pedagog och fullständigt körde över henne och hävdade att vi minsann borde kolla upp honom. Övriga pedagogerna hävdar att det inte alls var något enormt problem som barnskötaren ville påskina.
Därefter sökte vi via bvc och pratat med psykolog som säger att han är gränsfall. Han vägrade göra vissa delar av testen. Hon säger att hon inte kan ge oss verktyg eftersom det inte är hennes jobb. Hon skickar alltså oss vidare för utredning för att vi ska få verktyg. Problemet är att det känns inte alls som vi hamnat rätt.

Sonen är en kopia av min sambo som var exakt så här som barn.

Vi firade nästan med tårta när hon bytte avdelning i somras.

Den frågan jag ställer mig är: behöver ni hjälp?

Från den lilla lilla egna erfarenhet jag har som kliniker inom habiliteringen så får man akta sig för att lägga problem på familjer som de själva inte känner av. Det är väldigt enkelt att titta på testresultat och dra förhastade slutsatser om vad som borde vara jobbigt och vad som borde göras, baserat på vad som står i textböcker eller från vad man upplevt hos andra familjer. Det känns lite som om du hamnat hos en kliniker som hamnat i den fällan genom att försöka vara effektiv/verka mer professionell/imponera/whatever genom att bombardera er med lösningar och missa det så oerhört viktiga i att först och främst lyssna på er.

Har ni fler möten inbokade? Skulle ni kunna uttrycka era känslor kring det som hänt och be om ett samtal (och då gärna med hela teamet inkl. barnpedagog etc) där ni från båda håll kan försöka förstå varandra och hitta en väg framåt som är gemensam. Med det sagt: det är ert barn och ert beslut. Ni har all rätt i världen att tacka nej till den hjälp som erbjuds.

 

[FadeAway]

Nej alltså vi upplever inte några direkta problem men vi tänkte att det var bättre att kolla upp än att inte göra det när det fanns tveksamheter. Vi har ett möte med sjukgymnast och specialpedagog i februari. Vi tänkte avvakta det mötet och se hur det känns.

 

[Lipperta]

Innan detta mötet har vi även fått inbjudan till träffar med andra föräldrar i samma situation och vi känner oss rätt illa till mods för vi är liksom här för att få lite verktyg för att förenkla vardagen. Vi känner absolut inte att vi har ett problembarn/diagnos eller dylikt. Utan vi känner oss oerhört malplacerade.

Säg det här till dem. Att ni känner att det här är alldeless för mycket och inte alls vad ni ville, förklara vad ni ville ha hjälp med.
Absolut ska ni inte känna er malplacerade, det måste blivit något kommunikations fel.

 

[FadeAway]

Vi satt och pratade om att det är ju mycket med tre barn och att det är synd att vi inte har avlastning så att vi kunde göra något som vuxna ihop som att gå på bio.
Då förklarade hon att vi kunde söka stödfamilj och hur man gjorde detta och vi blev rätt konfysa och förklarade att visst det är ju tufft att ha tre barn tätt men att han inte är jobbigare än nån annan 4,5 åring. Då förklarade hon vidare om att det var i söka bidrag om det krävdes x-antal timmar mer än ett "vanligt" barn. Hon ville pracka på oss broschyrer om både bidrag och stödfamilj. Vi satt inte tysta utan vi försökte förklara att det inte var vare sig aktuellt eller intressant.
Vi upplevde mer att hon inte alls förstod att inte alla var behövde stödfamilj och bidrag för krävande barn.

 

[Lipperta]

Hon verkar ju minst sagt lite udda. Som inte lyssnar på er, det är ju er det handlar om.
Visst stödfamilj kan vara jättebra för vissa men uppenbart inte för er. Ni kan be om att få en annan handläggare som kanske tar åt sig ac det ni säger.

Är meningen att ni ska utreda för diagnos eller liknande? Eller vad vill ni ha ut av detta?

Det finns ingen i närområdet ni känner väl som skulle kunna vara barnvakt en liten stund, kanske finns någon tonåring som vill tjäna lite extra pengar.

 

[FadeAway]

Nej det är inte meningen att vi ska få en diagnos. De sysslar inte med att ställa diagnoser där vi är alls.

Vi känner ju folk här men alla är barnfamiljer och då funkar det dåligt med tre extra barn. Tonåringar känner vi inga och vi anser att vår yngsta är för liten för barnvakt som hon inte känner.

Våra föräldrar ställer upp men eftersom de bor långt bort så kan vi inte nyttja dem för att det vore trevligt att gå på bio en kväll utan då är det oftast att vi ska iväg gemensamt på något viktigt.

 

[Lipperta]

Vad ville ni ha ut av detta? Någon som tar hand om barnen x timmar x antal i veckan?
För hon verkar ju endast inne på ekonomiskt stöd.

Jag tror på att antingen prata med henne igen, eller ringa och få hjälp till antingen annan handläggare eller annan avdelning som kan hjälpa.

Det finns andra folk här på buke som är bra mycket bättre på det här än mig, de finner nog tråden snart

Glömde helt bort att den yngsta var så liten.

 

[Görel]

Kan det vara så att förskolan med sin erfarenhet av olika barn ser mönster hos ert barn som oroar dem och att de vill ge er möjlighet att söka stöd för det så tidigt som möjligt för erat barns skull?

Jag som jobbar på socialtjänsten med att ta emot orosanmälningar ser många gånger anmälningar från förskolor/skolor där de tycker att de pratat med föräldrar om sådant som inte fungerat med deras barn utan att få något gehör, medan föräldrarna blir överraskade och inte har förstått att det finns ett problem.

 

[FadeAway]

Kan det vara så att förskolan med sin erfarenhet av olika barn ser mönster hos ert barn som oroar dem och att de vill ge er möjlighet att söka stöd för det så tidigt som möjligt för erat barns skull?

Jag som jobbar på socialtjänsten med att ta emot orosanmälningar ser många gånger anmälningar från förskolor/skolor där de tycker att de pratat med föräldrar om sådant som inte fungerat med deras barn utan att få något gehör, medan föräldrarna blir överraskade och inte har förstått att det finns ett problem.

Nej det tror jag inte. Ingen av pedagogerna är ju oroade och de har inte heller bett oss söka. Vi har haft möte med specialpedagog och hon är inte orolig. Däremot ser det att om det finns något på papper på mer behov så kan de få mer resurser då det är fler barn i gruppen som också skulle behöva mer stöd.
Förskolan har ännu inte haft någon kontakt med den här personen så det ser jag inte heller som en möjlig förklaring.

 

[FadeAway]

Vad ville ni ha ut av detta? Någon som tar hand om barnen x timmar x antal i veckan?
För hon verkar ju endast inne på ekonomiskt stöd.

Jag tror på att antingen prata med henne igen, eller ringa och få hjälp till antingen annan handläggare eller annan avdelning som kan hjälpa.

Det finns andra folk här på buke som är bra mycket bättre på det här än mig, de finner nog tråden snart

Glömde helt bort att den yngsta var så liten.

Nej vi är ju inte där för barnpassning men hon ställde en fråga om avlastning och då svarade vi att mor- och farföräldrar bord långt bort. Sen svävade vi ut lite med att vi saknar bio och egentid. Men det är ju för att våra barn är små inte för att det är jobbiga.

 

[Badger]

Kan det vara så att förskolan med sin erfarenhet av olika barn ser mönster hos ert barn som oroar dem och att de vill ge er möjlighet att söka stöd för det så tidigt som möjligt för erat barns skull?

Jag som jobbar på socialtjänsten med att ta emot orosanmälningar ser många gånger anmälningar från förskolor/skolor där de tycker att de pratat med föräldrar om sådant som inte fungerat med deras barn utan att få något gehör, medan föräldrarna blir överraskade och inte har förstått att det finns ett problem.

Min erfarenhet av förskolepersonal är att de är extremt vaga och undvikande om de skulle prata problem. Gärna undviker till sista med att säga om ens barn slåss eller blir slaget (speciellt om de tycker att det inte syns att barnet blev slaget så de kan slippa säga) och om de säger något framställer det som ett problem som de nämnt tidigare eller är självklart för dem. Fastän de aldrig har nämnt det. Gärna sedan när de väl måste, smyga ut en kommentar skyller på föräldrarna för ev problem personalen själva aktivt skapar.

(En gång ringde de oss om att A blivit rejält slagen, men hon var så hysterisk att man nästan fick lugna henne istället för att oroa sig. Hon var jätterädd att jag skulle skälla ut henne, mer än hon var oroad över att mitt barn blivit rejält slaget av två andra, med tillhygge. När jag inte skrek åt henne blev hon lugn, men det medförde att de inte rapporterade incidenten till förskolechefen. Så jag borde ha exploderat inte varit resonabel. Visste inte att de bara rapporterar och agerar om föräldern blir rasande. Det blir diskrepans eftersom ett barn med hysteriska föräldrar som ofta slåss med ett barn som har resonabla föräldrar blir rapporterat som slagen enbart, medan andra barnet blir reggad som ett som slår enbart... incidenter som gått väl rapporterades aldrig, inte ens om barn försvann över staketet, de fångades ju igen av icke arg förälder.)

Så jag gissar att personalen i många fall faktiskt inte sagt någonting till föräldrarna alls. Eller sagt det i så vaga termer att det inte framgick. Vissa vi stött på framstår som väldigt rädda och undvikande i många fall, ingen rak kommunikation alls. Inte ens om man försöker locka ur information.

(vänner har upplevt detsamma med lärare och skolresultat.)


(Vi har varit med om det -A slåss! Det är ett problem sedan jättelänge! -ok, och ni sa ingenting, ni har sagt att det gått bra varje dag när vi frågat, varje dag! -jooo kanske. Men det är problem. När barn förstör hans lekar blir han arg och slåss. -Jaha, varför har han lekar själv? -Ja han gillar att leka själv mest. -Jaha? det låter underligt för han brukar älska leka med andra barn, Får han vara med i gruppen då? -Nej. -Ok, har ni hjälpt in honom i gruppen? -Nej han leker själv så bra, han gillar det. -Ok vi vet att han hellre leker med andra barn och inte bråkar med dem när de leker tillsammans -Eh jaha? -Så om ni hjälpte honom in i gruppen så skulle han ju springa med de andra och inte få sina saker aktivt förstörda och bli förtvivlad -Joooo kanske, det hade vi inte tänkt på. -Så då kan ni bryta upp gruppen när ni gör aktiviteter och dela upp smågrupper där barnen inte väljer själva vilka som ska vara med i gruppen, så att barn leker med nya kompisar, så han få kompisar, så kanske det blir bättre -Så kan ni göra det, kanske? (dvs göra det jobb ni är där för att utföra... dvs bete er som pedagoger och använda den pedagogik ni förhoppningsvis lärt er för att se till att ett barn inte blir utfryst... medan ni ser på...) (problem löst.))

 

[Badger]

Min erfarenhet av förskolepersonal är att de är extremt vaga och undvikande om de skulle prata problem. Gärna undviker till sista med att säga om ens barn slåss eller blir slaget (speciellt om de tycker att det inte syns att barnet blev slaget så de kan slippa säga) och om de säger något framställer det som ett problem som de nämnt tidigare eller är självklart för dem. Fastän de aldrig har nämnt det. Gärna sedan när de väl måste, smyga ut en kommentar skyller på föräldrarna för ev problem personalen själva aktivt skapar.

(En gång ringde de oss om att A blivit rejält slagen, men hon var så hysterisk att man nästan fick lugna henne istället för att oroa sig. Hon var jätterädd att jag skulle skälla ut henne, mer än hon var oroad över att mitt barn blivit rejält slaget av två andra, med tillhygge. När jag inte skrek åt henne blev hon lugn, men det medförde att de inte rapporterade incidenten till förskolechefen. Så jag borde ha exploderat inte varit resonabel. Visste inte att de bara rapporterar och agerar om föräldern blir rasande. Det blir diskrepans eftersom ett barn med hysteriska föräldrar som ofta slåss med ett barn som har resonabla föräldrar blir rapporterat som slagen enbart, medan andra barnet blir reggad som ett som slår enbart... incidenter som gått väl rapporterades aldrig, inte ens om barn försvann över staketet, de fångades ju igen av icke arg förälder.)

Så jag gissar att personalen i många fall faktiskt inte sagt någonting till föräldrarna alls. Eller sagt det i så vaga termer att det inte framgick. Vissa vi stött på framstår som väldigt rädda och undvikande i många fall, ingen rak kommunikation alls. Inte ens om man försöker locka ur information.

(vänner har upplevt detsamma med lärare och skolresultat.)


(Vi har varit med om det -A slåss! Det är ett problem sedan jättelänge! -ok, och ni sa ingenting, ni har sagt att det gått bra varje dag när vi frågat, varje dag! -jooo kanske. Men det är problem. När barn förstör hans lekar blir han arg och slåss. -Jaha, varför har han lekar själv? -Ja han gillar att leka själv mest. -Jaha? det låter underligt för han brukar älska leka med andra barn, Får han vara med i gruppen då? -Nej. -Ok, har ni hjälpt in honom i gruppen? -Nej han leker själv så bra, han gillar det. -Ok vi vet att han hellre leker med andra barn och inte bråkar med dem när de leker tillsammans -Eh jaha? -Så om ni hjälpte honom in i gruppen så skulle han ju springa med de andra och inte få sina saker aktivt förstörda och bli förtvivlad -Joooo kanske, det hade vi inte tänkt på. -Så då kan ni bryta upp gruppen när ni gör aktiviteter och dela upp smågrupper där barnen inte väljer själva vilka som ska vara med i gruppen, så att barn leker med nya kompisar, så han få kompisar, så kanske det blir bättre -Så kan ni göra det, kanske? (dvs göra det jobb ni är där för att utföra... dvs bete er som pedagoger och använda den pedagogik ni förhoppningsvis lärt er för att se till att ett barn inte blir utfryst... medan ni ser på...) (problem löst.))

Att de sedan diskuterar vitt och brett med varandra tvivlar jag inte ett ögonblick på. Och att de låter kompetenta och raka när de pratar med förskolechef och andra än föräldrar. Det är väl därför de nästan tror de nämnde problemet för föräldrarna eller liksom hoppas att de gjorde det i alla fall.

Så det här låter helt normalt för oss:

Han kunde bli utåtagerande och puttas/kasta sand när samtliga av hans kompisar flyttades upp till storbarnsavdelning. Vi fick däremot ingen indikation på det förrän på ett utvecklingssamtalet tre månader senare då barnskötaren plötsligt var med på vårt utvecklingssamtalet med vår pedagog och fullständigt körde över henne och hävdade att vi minsann borde kolla upp honom. Övriga pedagogerna hävdar att det inte alls var något enormt problem som barnskötaren ville påskina.

Man bara, jaha? och det kunde du inte sagt för tre månader sedan?