Utbränd och förtvivlad

[Roxanna]

Så efter att nyligen äntligen kommit tillbaka till hästarna och ridningen har jag nu blivit utbränd. Har nedsatt stresstolerans, humörsvängningar, minnet är nedsatt, kan inte fokusera på något, megaångest och blir alldeles yr av för mycket intryck m.m. Klarar inte ens av att laga mat utan att bli yr och fumlig. Symptomen är skrämmande då det känns som jag blivit dement. Nyligen betalat avgiften till ridskolan för en my period två dagar/vecka. Börjar gråta av sorg och förtvivlan bara jag ser mina ridsaker eller tänker på hästar. Kommer jag aldrig kunna rida nu?! Kommer jag få nöja mig med att ha skritta lugnt någon gång då och då som ett mål för framtiden?

Har lidit av panikångest, hypokondri och stress länge, men detta känns hopplöst. Man läser bara om hur folk ligger hemma i sängen i flera år och kan knappt promenera dagligen utan att hamna på ruta ett igen. Har lagt ner alla mina "krav" på studier osv (varit perfektionist), men vill inte offra ridningen och hästarna. Varje tisdag och torsdag framöver kommer jag tänka "idag skulle jag fått rida men nu får jag bara ligga här och försöka vila".... Det är svårt att acceptera och jag är så rädd att det ska bli värre! Tänk om jag får mer symptom och blir en grönsak? Trodde inte jag skulle hamna här i min ålder redan... Jag kan släppa allt men inte hästarna.

Någon som har erfarenhet utav utmattningsdepression? Ursäkta rörigt inlägg!

 

[Fraggel_Tess]

Varför kan du inte fortsätta med ridningen om det är det du vill? Att just pyssla med hästar är rena rama medicinen för mig när jag var som sämst med stressreaktionen.

 

[Habina]

Instämmer med Fraggel_Tess, hästarna har varit min stora räddning!

När de allra värsta symptomen gått över (för det gör de, fast man inte tror det då), så börja att åka till ridskolan och bara var där. Inga krav på att rida, utan kanske bara mysa och/eller borsta.

 

[EmmaW]

Du ska fokusera på att göra sånt du mår bra av i själen och verkligen vill.
Om du vill rida så gör det. För mig har djuren varit min räddning.
Mycket handlar om att lyssna på sig själv och vad man själv behöver för att må bra. Är du lite trött och behöver vila av alla intryck så gör det! Vill du ta en promenad så gör det! Vill du rida så gör det! Och vill du inte rida nån dag så hoppa över det. Det är ju inte hela världen.
Att man blir utmattad är för att man kört på och slutat lyssna på sig själv och sin kropp vad det är man behöver.
Det är det du måste börja försöka göra nu. Fråga dig själv vad du behöver just nu för att må bra, och gör det.
Att ligga ner och försöka tvinga fram "vila" när det är det absolut sista man vill när man är stressad och ger bara mer stress. Behöver du lugna ner dig inombords så ta en promenad, gör lite yoga eller annat som ger ro i själen.

Att sova, äta och motionera (en promenad räcker långt) är jätteviktiga grundstenar för att komma på fötter igen. Sköter du det så har du en bra grund att stå på.

En samtalskontakt i vården kan vara bra med så man kan få ut sig allt som stressar, gör en ledsen och frustrerad och analysera vad det var som ledde dit du är i dag och hur du ska ändra på saker och ting för att det ska kunna bli bra igen.

Alla lägger sig inte ner och blir passiva och fastnar i utmattningen. Vi är många som reser oss igen. Ibland kan man trilla dit igen längre fram, men då har man verktygen att ta sig upp lite lättare.

 

[Snowwhite]

Även om det känns långt bort just nu, så kommer det att bli bättre.
För vissa tar det längre tid än andra, det viktiga är att inte stressa för att bli bra. Det tar den tid det tar och det måste få göra det.
Det har ju oftast tagit ett tag att köra sig så slut att man hamnar där du är nu, då är det bara rimligt att det tar ett tag att komma tillbaka också.
Du måste lära dig att lyssna mer på dig själv och sätta gränser. Lätt att säga, inte alltid så lätt att överföra i praktiken i början, men man lär sig.
Gör sådant som du mår bra av. Är det att rida, så gör det. Blir det bara ett stressmoment så låt bli. Du kanske inte behöver rida och träna hårt just nu? Pyssel och skrittrundor kan göra underverk för måendet. Bara för att du tar det lugnt NU med träning/ridning innebär ju inte att det alltid kommer att vara så. Men just NU kanske det är precis vad du behöver?

 

[Kijona]

Så efter att nyligen äntligen kommit tillbaka till hästarna och ridningen har jag nu blivit utbränd. Har nedsatt stresstolerans, humörsvängningar, minnet är nedsatt, kan inte fokusera på något, megaångest och blir alldeles yr av för mycket intryck m.m. Klarar inte ens av att laga mat utan att bli yr och fumlig. Symptomen är skrämmande då det känns som jag blivit dement. Nyligen betalat avgiften till ridskolan för en my period två dagar/vecka. Börjar gråta av sorg och förtvivlan bara jag ser mina ridsaker eller tänker på hästar. Kommer jag aldrig kunna rida nu?! Kommer jag få nöja mig med att ha skritta lugnt någon gång då och då som ett mål för framtiden?

Har lidit av panikångest, hypokondri och stress länge, men detta känns hopplöst. Man läser bara om hur folk ligger hemma i sängen i flera år och kan knappt promenera dagligen utan att hamna på ruta ett igen. Har lagt ner alla mina "krav" på studier osv (varit perfektionist), men vill inte offra ridningen och hästarna. Varje tisdag och torsdag framöver kommer jag tänka "idag skulle jag fått rida men nu får jag bara ligga här och försöka vila".... Det är svårt att acceptera och jag är så rädd att det ska bli värre! Tänk om jag får mer symptom och blir en grönsak? Trodde inte jag skulle hamna här i min ålder redan... Jag kan släppa allt men inte hästarna.

Någon som har erfarenhet utav utmattningsdepression? Ursäkta rörigt inlägg!

Här har du en till med utmattningsdepression. Jag hade nästan precis samma symtom som du och studerade. Tyvärr fick det gå väldigt långt innan jag tog kontakt med vården. Har en dålig vana av att pressa mig själv och trodde länge att det var något jag kunde fixa själv och att jag bara behövde vila lite.
Nu sitter jag här nästan två år senare och är fortfarande så oändligt trött, men NU har jag skaffat hjälp och vissa dagar kan jag känna mig "nykter" och tycka mig se ngn slags ljus (om än långt där borta). Nu jobbar jag med att acceptera att jag helt enkelt inte orkar vissa saker och att mataffären och tvättstugan gör ett stort uttag på energikontot. Kämpar med att veta hur och när jag ska lyssna på kroppen, inte helt lätt när jag alltid trott att jag ska köra över alla signaler den ger och visa fingret i backspegeln. Har också påbörjat medicinbehandling och är nästan helt säker på att det är den som sakta gör att saker känns lättare, i kombination med samtal, acceptans, lite lite träning och att sätta gränser för mig själv.

Om jag hade haft möjlighet att rida, så hade det varit en dundermedicin, det är jag säker på.
För någon vecka sedan var jag hundvakt i två dagar, jag och hunden hade trevligt och gick ut på långa promenader, men det tog en vecka med att inte orka göra någonting för att återhämta mig efter att hunden åkt till matte igen.
Däremot ser jag det fortfarande som en vinst för mitt mående, för nu några veckor efteråt kan jag skörda vinsterna och tänka på hur mysigt och faktiskt roligt det var, så nu i efterhand fick jag lite plus på kontot. Kanske det kan fungera liknande för dig med hästarna?

 

[Sonic76]

Så efter att nyligen äntligen kommit tillbaka till hästarna och ridningen har jag nu blivit utbränd. Har nedsatt stresstolerans, humörsvängningar, minnet är nedsatt, kan inte fokusera på något, megaångest och blir alldeles yr av för mycket intryck m.m. Klarar inte ens av att laga mat utan att bli yr och fumlig. Symptomen är skrämmande då det känns som jag blivit dement. Nyligen betalat avgiften till ridskolan för en my period två dagar/vecka. Börjar gråta av sorg och förtvivlan bara jag ser mina ridsaker eller tänker på hästar. Kommer jag aldrig kunna rida nu?! Kommer jag få nöja mig med att ha skritta lugnt någon gång då och då som ett mål för framtiden?

Har lidit av panikångest, hypokondri och stress länge, men detta känns hopplöst. Man läser bara om hur folk ligger hemma i sängen i flera år och kan knappt promenera dagligen utan att hamna på ruta ett igen. Har lagt ner alla mina "krav" på studier osv (varit perfektionist), men vill inte offra ridningen och hästarna. Varje tisdag och torsdag framöver kommer jag tänka "idag skulle jag fått rida men nu får jag bara ligga här och försöka vila".... Det är svårt att acceptera och jag är så rädd att det ska bli värre! Tänk om jag får mer symptom och blir en grönsak? Trodde inte jag skulle hamna här i min ålder redan... Jag kan släppa allt men inte hästarna.

Någon som har erfarenhet utav utmattningsdepression? Ursäkta rörigt inlägg!

Jag skulle aldrig klara av att ta han om häst eller rida i nuläget
Men känner du att du mår bra av det även om det tar på krafterna så ska du göra det.
Jag klarar inte av att vistas bland folk en längre stund för då blir jag yr och illamående men å andra sidan var jag utbränd redan 2009 men fortsatte tills 2014 när det inte gick längre.

 

[Pudlan]

Så efter att nyligen äntligen kommit tillbaka till hästarna och ridningen har jag nu blivit utbränd. Har nedsatt stresstolerans, humörsvängningar, minnet är nedsatt, kan inte fokusera på något, megaångest och blir alldeles yr av för mycket intryck m.m. Klarar inte ens av att laga mat utan att bli yr och fumlig. Symptomen är skrämmande då det känns som jag blivit dement. Nyligen betalat avgiften till ridskolan för en my period två dagar/vecka. Börjar gråta av sorg och förtvivlan bara jag ser mina ridsaker eller tänker på hästar. Kommer jag aldrig kunna rida nu?! Kommer jag få nöja mig med att ha skritta lugnt någon gång då och då som ett mål för framtiden?

Har lidit av panikångest, hypokondri och stress länge, men detta känns hopplöst. Man läser bara om hur folk ligger hemma i sängen i flera år och kan knappt promenera dagligen utan att hamna på ruta ett igen. Har lagt ner alla mina "krav" på studier osv (varit perfektionist), men vill inte offra ridningen och hästarna. Varje tisdag och torsdag framöver kommer jag tänka "idag skulle jag fått rida men nu får jag bara ligga här och försöka vila".... Det är svårt att acceptera och jag är så rädd att det ska bli värre! Tänk om jag får mer symptom och blir en grönsak? Trodde inte jag skulle hamna här i min ålder redan... Jag kan släppa allt men inte hästarna.

Någon som har erfarenhet utav utmattningsdepression? Ursäkta rörigt inlägg!

Ja jag känner igen mig. Men det kommer att bli bättre! Men det är en krokig väg med bättre o sämre dagar. Kan du försöka vara med på ridningen men kanske på en lektion som inte är så krävande så du mer kan "åka" häst? O man måste lära sig att säga Nej! Det här går inte. Jag orkar inte så här, men också säga att detta är helt ok om det är det. Men det tar tid. Fast det skall finnas stöd att få i vården.
Mvh
Pudlan

 

[Korven]

Jag skulle aldrig klara av att ta han om häst eller rida i nuläget
Men känner du att du mår bra av det även om det tar på krafterna så ska du göra det.
Jag klarar inte av att vistas bland folk en längre stund för då blir jag yr och illamående men å andra sidan var jag utbränd redan 2009 men fortsatte tills 2014 när det inte gick längre.

När jag tittar tillbaka på min historia med utbrändhet + häst så ser jag ett mönster NU . Det var då jag började tycka att det var mindre och mindre roligt att rida. Ta hand om hästen var inte problem tack och lov. Sen var jag ju tvungen att börja jobba för AF och då jobbade jag 2-3 tim i stallet. Fortfarande ingen ridning men jag tror inte min gamling tyckte det gjorde så mycket för då fick han äta mera grovfoder än bantarhästarna.

 

[Squie]

Så efter att nyligen äntligen kommit tillbaka till hästarna och ridningen har jag nu blivit utbränd. Har nedsatt stresstolerans, humörsvängningar, minnet är nedsatt, kan inte fokusera på något, megaångest och blir alldeles yr av för mycket intryck m.m. Klarar inte ens av att laga mat utan att bli yr och fumlig. Symptomen är skrämmande då det känns som jag blivit dement. Nyligen betalat avgiften till ridskolan för en my period två dagar/vecka. Börjar gråta av sorg och förtvivlan bara jag ser mina ridsaker eller tänker på hästar. Kommer jag aldrig kunna rida nu?! Kommer jag få nöja mig med att ha skritta lugnt någon gång då och då som ett mål för framtiden?

Har lidit av panikångest, hypokondri och stress länge, men detta känns hopplöst. Man läser bara om hur folk ligger hemma i sängen i flera år och kan knappt promenera dagligen utan att hamna på ruta ett igen. Har lagt ner alla mina "krav" på studier osv (varit perfektionist), men vill inte offra ridningen och hästarna. Varje tisdag och torsdag framöver kommer jag tänka "idag skulle jag fått rida men nu får jag bara ligga här och försöka vila".... Det är svårt att acceptera och jag är så rädd att det ska bli värre! Tänk om jag får mer symptom och blir en grönsak? Trodde inte jag skulle hamna här i min ålder redan... Jag kan släppa allt men inte hästarna.

Någon som har erfarenhet utav utmattningsdepression? Ursäkta rörigt inlägg!

Jag tillhör de som är på andra sidan av den resa som du just nu har påbörjat. Det är en tuff resa och det finns en väg ut. Livet är inte kört på grund av denna sjukdom. Så, var trygg i det.

Det finns några tips som är bra att ta med sig på vägen - jag fick den av olika professioner inom sjukvården:
1. Gör bara roliga saker - det du trivs med...gör det. Nu handlar det om att göra saker som GER energi, inte sådant som tar. Så älskar du hästar..var i stallet. Älskar du spela tv-spel/datorspel - gör det. Älskar du något annat..gör det.
2. Rutiner är A & O. Upp på morgonen, käka frukost, lunch, middag, åk till stallet, etc. Det är jätteviktigt!
3. Utmana dig själv i lagom dos. Ditt arbete nu framöver är att bli frisk. Att göra allt som står i din makt för att bli frisk.
4. Acceptans är viktigt. Acceptansen över sitt nuläge är grunden för att bli frisk. Utan acceptansen kan du aldrig klättra (dvs må bättre).
5. Att gå igenom utmattningssyndrom är som en berg-o-dalbana. Känslor går upp - o ned - liksom måendet. Det planar mer o mer ut över tid o livet blir "normalt" igen.

Allt gott!