Utåtagerande 3-åring...

[Arabis]

Har en treårig kille som vi snart inte rår på här hemma. Han har ett hemskt ruskigt humör. Slår lillebror ( 1½ år) hela tiden, drar sig inte för ngt. Puttar, sätter sig på honom, bankar med saker, Ja, allt. Till saken hör att lillebror är/ & varit mkt sjuk. ( Infektionsastma & nu under utredning för Cystisk Fibros, samt att hjärtat ska kollas). Fast storebrors beteende började innan cirkusen med lillebror drog igång. Så länge lillebror höll sig stilla var det ingen störe fara, men ju mer rörlig han har blivit ju rent ut sagt djävligare har storebrors beteende blivit. Nu är ju lillebror så stor att han ger igen med samma mynt ibland dessutom... SYSKONKÄRLEK???
Det finns två äldre halvsyskon med i bilden, varav pojken på 14 har diagnos på ADD & även dyslexi. Jag har själv börjat fundera i ADHD banorna....
Vår pojk är även väldigt skrikig, så fort han inte får som han vill så fullkomligt skriker han sig blå, & tårarna sprutar. Det har gått så långt en gång att han fick ett sk affektanfall.
Helt klart att han kallar på uppmärksamhet, men vad ska vi göra. Orken är fullständigt slut hos oss, & man får verkligen inte lämna de utanför synfältet 5 sekunder, för då smäller det.....

Han har fortfarande blöja, kan sitta på toaletten, men det kommer inget & han fullkomligt vägrar ta av blöjan.


Behövde ventilera lite.......

 

[Arabis]

Sv: Utåtagerande 3-åring...

Har även snutte & napp.

Går på dagis & där verkar inte hans humör vara ngt större problem. Han är försynt & tex nu när det var fotografering så vägrade han, syskonfotografering var inte att tänka på. Enskild bild fick dom genom att han honom i sitt knä & "gömma" sig själv....

 

[Snurrfian]

Sv: Utåtagerande 3-åring...

Jag skulle börja med att prata med förskolan, hur de upplever barnet och hur de bemöter barnet.
Det är ju totalt omöjligt att sätta någon diagnos så är på internet, men jag undrar hur mycket egen tid ni ger det stora barnet? För om ajg läser rätt så är det alltså 1,5 år emellan barnen? Och det är först sita året/halvåret som det har blivit värre? Och under den perioden har alltså småsykonet varit sjukt och krävt mycket av sina föräldrar?
Storasyskonet kanske helt enkelt behöver mer egen tid, mer ork från er, även om jag förstår att ni är slutkörda.

Ni kanske kan få hjälp genom förskolan att hitta rätt personer som kan se er utifrån som en familj?

 

[Brandgul]

Sv: Utåtagerande 3-åring...

Det låter ungefär som våra son.

Det vi har konstaterat är att allt fungerar när han inte är hemma. Dvs. går vi ut med honom är det inga problem. De har inga problem med honom på förskolan heller. Vi drar slutsatsen att det inte är något fel på honom, även om det känns som så ibland när vi är hemma.

När det var som galnast tänkte jag att detta kan inte stämma, men sen har det sakta sakta vänt och eftersom det som sagt bara är så här när han är hemma så förstår vi att han är otroligt uttråkad. Ändå är vi föräldrar som gör mycket med barnen, men han har större behov än så. Sen får han mycket större utbrott och skriker mycket mer när pappa är hemma för då vet han att han kan skrika sig till vad han vill. När han och jag är ensamma hemma är det mycket lugnare, men jag är bättre på att inte ens komma till sådana situationer och sen är jag otroligt mycket mer konsekvent i rätt situationer. Förstår jag att något blir problem i framtiden någon dag när han är trött så låter jag honom inte ens börja göra det.

Han har gått 15 timmar på förskolan i nästan två år och jag önskar att han hade haft fem timmar till där. Kanske borde vi ha kontaktat BUP och bett om hjälp? Efterklok kan man ju alltid vara. Men det kanske skulle vara något för er?

Men visst känner man sig som världens uslaste förälder när man läser att barn som fått syskon ska sitta hemma och mysa i soffan med mamma och bebisen och inte vara på förskola. Men jag tycker att många som har barn som är väldigt jobbiga faktiskt tycka att det börjar lugna ned sig efter ca 3.5 år. Det är ju bara hoppas att det är den magiska vändpunkten och att ni också kommer dit. Men försök sök hjälp och avlastning! Jag vet inte varför man ska vara stark och stå ut om ingen i familjen mår bra av det. En annan sak som det var någon som vann på det, men om alla förlorar är det ju inte värt det.

 

[Brandgul]

Sv: Utåtagerande 3-åring...

Jag kan tillägga att vår son började också med sin jobbiga period när han var 2.5 år, innan dess var han bara lite livlig. Och innan dess var han helt ljuvlig och underbar (förutom på natten när han inte sov) och jag funderade på 18 barn eller något sådant.

 

[prinsus_]

Sv: Utåtagerande 3-åring...

Hej!
Jag tänker inte analysera det du skrivit för det går inte att ställa diagnos på internet och inte ens BUP gör det på barn före skolåldern. Men jag tänkte berätta lite om vår situation och tipsa dig om att söka hjälp och det fort.

Vi har en extremt jobbig son som har varit extremt krävande, utåtagerande och hyperaktiv i princip sedan födseln om man tänker tillbaka. Detta har lett till svårigheter med samspel och anknytning i vår familj, framförallt mellan sonen och mig, min man har ett sävligare temperament än mig - jag har mer starka känslosvängningar och har lättare för att ta åt mig av sonens beteende och "gå igång" och har svårare att låta irritationen rinna av mig.
Till saken hör att vi knappt fick röra pojken, han ville inte kramas eller sitta i knät eller någonting så vi fick ingenting tillbaka, bara slag och spott och hysteriska våldsamma utbrott samtidigt som han var på en hela tiden och krävde underhållning och uppmärksamhet och skrek mycket, han har aldrig någonsin lekt själv och gör det fortfarande inte.

När sonen var två år valde jag mellan att
1) rymma och aldrig mer återvända för att slippa stå ut med sonen
2) att ta mitt liv för att slippa stå ut med sonen
3) att söka hjälp för att lära mig stå ut med sonen.

Jag valde det tredje och vi har nu haft ett team på BUP i 2,5år. Tidigare fungerade det skapligt på dagis och utbrotten kom hemma och det förklarade psykologerna med att han var trygg hemma så det är positivt att han släpper ut sin vrede och frustration hemma så det kan ju även stämma in på er son och det är bra för då är han ju trygg med er. Han har däremot svårt med samspelet med andra barn och hamnar ofta i konflikter, vi har tät kontakt med dagispersonalen som har fått hjälp att dra upp en handlingsplan med elevhälsan men det finns inga pengar till någon extraresurs.

På BUP fick vi lära oss att samspela med vår son och vi fick hjälp att lära honom uppskatta kroppskontakt. Vi fick också lära oss hantera hans vredesutbrott och vi fick möjlighet att prata av oss och bolla våra svårigheter med proffs. Numera har vi en liten paus i kontakterna med BUP men vi kan ringa dem när vi vill. Vi har fortfarande svårigheter men vi har numera verktyg att hantera svåra situationer.

Jag ångrar dagligen att jag någonsin skaffat barn eftersom det är ett helvete och jag är väldigt glad att vi inte hann skaffa fler innan de verkliga svårigheterna kom. Samtidigt känner jag stor sorg över att jag känner som jag gör och jag drömmer ibland om hur det skulle vara med en bebis som växte upp som ett lugnare barn som man skulle kunna njuta av så som jag ser att andra gör. Min son har gjort oss isolerade, man har inte kunnat hälsa på folk eller gå i affärer med honom för det blir bara fruktansvärt jobbigt då han far omkring och skriker eller hela tiden kräver uppmärksamhet när man vill prata med en annan vuxen en stund om man besöker någon så det är ingen idé.

Jag tycker inte att det är konstigt allt man läser i tidningarna om föräldrar som gör sina barn illa på olika sätt, varje gång jag läser en sån löpsedel så tänker jag att det hade lika gärna varit jag även om jag är en i övrigt fullt normal människa om jag bara hade haft ett uns mindre spärrar. Såna här extremt krävande barn driver en till vansinne.

Så sök hjälp innan nåt går på tok, både för er skull, för pojkens skull och för lillebrors skull. BUP är en gudasänd gåva.

Själv visste jag först inte vart jag skulle vända mig så jag ringde till BVC och sa att nu får ni hjälpa mig innan jag tar livet av mig för jag orkar inte mer. Då skickade de hem en Barnhälsovårdspsykolog till oss som skrev en akutremiss till BUP och sen hade vi tur och fick ett återbud till en hel behandlingsvecka då vi bodde i en lägenhet och fick hjälp under dagarna.

 

[Cillaramsa]

Sv: Utåtagerande 3-åring...

Vi har också haft mycket syskonbråk och det är 1,5 år mellan killarna. Nu är de 6,5 och 8. Den äldsta har haft mycket raserianfall, skrikit så att jag och min man har problem med öron/hörsel, varit ganska utåtagerande osv. Det blir MYCKET bättre för varje år och mer mognad som kommer. Han är också mycket intelligent och har svårt att kontrollera sina impulser. Vi har gått KOMET-kurs vilket jag VARMT kan rekommendera!!! Man får verktyg att hantera konflikter, tips och råd av andra i liknande situation och förståelse för sitt barn. Sonen har fått diagnosen ADHD (trots att vi inte var nöjda med läkaren och hur han ställde diagnosen, men iaf) och han säger själv att han har det och verkar tycka att det känns skönt att ha den. Och det går bara bättre och bättre för brorsorna att leka ihop!

Ha förtröstan, Arabis, det KOMMER att bli bättre, men sök gärna hjälp via Bup eller Familjens Hus (om det heter så i er kommun) eller barnavårdspsykolog. Det finns hjälp att få och det är så skönt att se att det blir bättre och bättre!

Prinsus, det är tråkigt att läsa att du känner som du gör men samtidigt så befriande att någon våga erkänna det! En eloge till dig! Och jag är säker på att det kommer att bli bättre och bättre för er med. Man ska inte vänta för länge med att söka hjälp, men det tar gärna emot då man tror (iaf jag) att alla andra löser allt mcyket bättre än en själv. Har ni diskuterat medicin? Om det nu är ADHD, vill säga. En kille i sonens klass har blivit oerhört hjälpt av det. Jag hoppas att du kommer att kunna njuta mer av din son!

 

[Sar]

Sv: Utåtagerande 3-åring...

När det gäller blöja, snutte och napp så skulle inte jag ha några problem med snutte och napp i den åldern. Många pojkar är ju ofta lite senare med att bli blöjfria, en arbetskamrats pojke bestämde sig sonika att han skulle sluta med blöja i "okt-okt-tober" då han blev fyra och se på sjuttsingen, det fungerade hur bra som helst!

 

[Arabis]

Sv: Utåtagerande 3-åring...

* KL* Tack alla för svar & synpunkter. Jag tar in & funderar. Har lagt mig lite i bakgrunden & läst svar på den andra tråden ang ngt liknande ämne " Var det så här livet skulle bli". Jag tror helt klart att han kalla på uppmärksamhet & närhet. Jag fått mig en del tankeställare & försöker prioritera om vissa saker. Jag återkommer med utförligare svar!!