Utan pappa?Hur gör jag??

[charmant]

Har en son på snart 8 år som inte har träffat sin pappa på snart 3 år.i dag kom han på att han och hans pappa har namnsdag och bröt ihop totalt och har gråtit massor nu.Det enda han säger komma ihåg av sin pappa är att han har örhänge.
Hans pappa bor 10 minuters bilväg härifrån med sin sambo.
Han hade sonen en helg i månaden i början sen när han träffade denna tjej så upphörde det tvärt?????Hon tycker inte om mig kan jag tillägga,trots att jag endast hälsat på henne en gång och sett henne kanske två gånger till efter det.Har alltså aldrig pratat med henne osv??Vad är det för tjej som kan ha en kille som inte tar ansvar över sitt barn?
jag har verkligen försökt prata med honom och så men han kommer hela tiden med undanflykter osv
Nu är det ju så att jag inte tänker eller vill tvinga honom till att ha sonen men jag tycker ialla fall att man kan bry sig lite på tex jul födelsedagar osv.
Fast nu till huvudfunderingen:Hur tacklar jag min sons ledsna perioder efter sin pappa?Vi har en ny"pappa"som verkligen är underbar p åalla sätt och vis men den riktiga är ju lite speciellt när man är 8 år och alla kompisar har sina riktiga pappor hemma.
jag låter honom självklart gråta och så när han behöver det men det är så svårt att prata med honom om det på ett bra sätt.
SNÄLLA Hjälp mig.Är det någon som själv råkat ut för detta tex?
Alla svar och funderingar är välkomna,

 

[Basilika]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Har inga bra svar på det här. Men jag skulle tycka det vore på sin plats att pojkens pappa får veta exakt hur saknaden efter honom uttrycker sig på pojken. Då kanske han kan förstå bättre och göra lite mer.

De kanske kan ta en dag någon gång ibland och göra något bara de två någonstans utanför hemmet utan hans nya, typ Gröna Lund eller så?!

 

[charmant]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Har inga bra svar på det här. Men jag skulle tycka det vore på sin plats att pojkens pappa får veta exakt hur saknaden efter honom uttrycker sig på pojken. Då kanske han kan förstå bättre och göra lite mer.

De kanske kan ta en dag någon gång ibland och göra något bara de två någonstans utanför hemmet utan hans nya, typ Gröna Lund eller så?!

Jag har tyvärr försökt det men det händer inget alls på den fronten.Han verkar helt enkelt skita i sonen totalt nu för tiden.
jag kan acceptera det om han kunde vara så vuxen och säga till mig om han inte vill ha kontakt alls eller hur han nu vill ha det för då känns det som om det vore lättre för oss att gå vidare utan någon son står i "kuliserna" och så...
lite svårt att förklara vad jag menar men jag hoppas aatt ni förstår ändå

 

[Mayara]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Hej! Känner med dig och din son i er situation. Det är alltid lika sorgligt när vuxna (alltså pappan i detta fall) inte kan bete sig som vuxna och ta ansvar för sina liv. Ett tips är att du tar kontakt med kuratorn via skolan. Han/hon kan säkert ge bra stöd till dig och din pojke vad gäller det här. Ni kan träffas alla tre och kanske din son behöver prata ensam också. Detta kommer naturligtvis inte uppväga pappans frånvaro, men du och han kanske kan få redskap hur ni kan hantera saknaden när de här ledsna perioderna kommer. Lycka till! Mayara

 

[charmant]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Hej! Känner med dig och din son i er situation. Det är alltid lika sorgligt när vuxna (alltså pappan i detta fall) inte kan bete sig som vuxna och ta ansvar för sina liv. Ett tips är att du tar kontakt med kuratorn via skolan. Han/hon kan säkert ge bra stöd till dig och din pojke vad gäller det här. Ni kan träffas alla tre och kanske din son behöver prata ensam också. Detta kommer naturligtvis inte uppväga pappans frånvaro, men du och han kanske kan få redskap hur ni kan hantera saknaden när de här ledsna perioderna kommer. Lycka till! Mayara

1000 tack för ditt svar,det var något att fundera på.

 

[Poxz]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Jag blir arg så när jag hör sånt här!

Har varit i samma situation som din son, nästan i alla fall.
Frånvarande far (mer eller mindre, även fast frånvaron inte var TOTAL) mellan 12-21 års ålder ungefär.
Vi har bra (eller så bra det går) kontakt igen nu, men det sätter sig hårt det här att det finns nån som "borde vilja ha en" som inte vill det! Kan nog aldrig glömma det...
Han skulle bara veta vad han gör mot sin son!

 

[havreflinga]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Du och din son får slå era kloka huvuden ihop. Jag tycker du ska fråga din son om han vill att hans far ska veta hur han känner. (Ibland vill man att den man saknar ska få reda på det, ibland vill man bara få vara ledsen i sin ensamhet.) Ifall pojken vill förmedla sin känsla till sin far kan ni tillsammans komma på olika alternativ (skriva brev, spela in prat på ett kassettband, spela in videoband, åka dit, skicka kort o s v) och sedan pröva något av det, med medvetenheten om att ni kanske inte når erat mål.

Om din sons far fortsätter att inte bry sig är det tufft och hårt, men samtidigt den verklighet som din son förr eller senare måste inse. Ju förr desto bättre i så fall, tycker jag, för då blir inte "uppvaknandet" så hårt och smärtsamt. Dessutom har han ju dig, som verkar vara både förstående och tryggt realistisk.

Lycka till!

 

[replica]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Jag kan förstå det hur din sin har det.
3 av mina "syskon" har en pappa som skiter fullständigt i dem. Allt detta hände när han var otrogen med en tjej (tjejen ifråga har själv 3 barn sen tidigare, men det är visst helt OK).

När mina syskon (som visserliggen är vuxna nu) var yngre pratade de med en kurator/psykolog på deras skola samt gick i familjeterapi med deras mor.


En karl av den kalibern skulle verkligen inte få skaffa barn!


Hoppas det ordnar sig!

 

[charmant]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Du och din son får slå era kloka huvuden ihop. Jag tycker du ska fråga din son om han vill att hans far ska veta hur han känner. (Ibland vill man att den man saknar ska få reda på det, ibland vill man bara få vara ledsen i sin ensamhet.) Ifall pojken vill förmedla sin känsla till sin far kan ni tillsammans komma på olika alternativ (skriva brev, spela in prat på ett kassettband, spela in videoband, åka dit, skicka kort o s v) och sedan pröva något av det, med medvetenheten om att ni kanske inte når erat mål.

Om din sons far fortsätter att inte bry sig är det tufft och hårt, men samtidigt den verklighet som din son förr eller senare måste inse. Ju förr desto bättre i så fall, tycker jag, för då blir inte "uppvaknandet" så hårt och smärtsamt. Dessutom har han ju dig, som verkar vara både förstående och tryggt realistisk.

Lycka till!

1000 tack för de värmande orden,de behövdes.tack tack

 

[charmant]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Jag kan förstå det hur din sin har det.
3 av mina "syskon" har en pappa som skiter fullständigt i dem. Allt detta hände när han var otrogen med en tjej (tjejen ifråga har själv 3 barn sen tidigare, men det är visst helt OK).

När mina syskon (som visserliggen är vuxna nu) var yngre pratade de med en kurator/psykolog på deras skola samt gick i familjeterapi med deras mor.


En karl av den kalibern skulle verkligen inte få skaffa barn!


Hoppas det ordnar sig!

tackat tackar

 

[prinsessfeminist]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Du har fått många bra svar och jag förstår hur förtvivlad och maktlös du måste känna dig.

Jag tycker att du skall hjälpa din pojke att se sin pappa i din sambo. Han finns där för honom, han gör det som en pappa skall göra och han är den som ÄR pappa. En pappa är en man som bryr sig om sitt barn och finns där för honom/henne.

Med det menar jag inte att du skall förringa hans längtan nu när den är svår, men hjälp honom i framtiden att fokusera på den pappa som finns hellre än den som inte finns.

Det här med att bara biologiska pappor är "riktiga" ställer till det en hel del för många barn. Riktig är den pappa som älskar sitt barn och finns!

Kanske kan din sambo stötta honom lite grand och hjälpa honom genom sorgen?

 

[charmant]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Du har fått många bra svar och jag förstår hur förtvivlad och maktlös du måste känna dig.

Jag tycker att du skall hjälpa din pojke att se sin pappa i din sambo. Han finns där för honom, han gör det som en pappa skall göra och han är den som ÄR pappa. En pappa är en man som bryr sig om sitt barn och finns där för honom/henne.

Med det menar jag inte att du skall förringa hans längtan nu när den är svår, men hjälp honom i framtiden att fokusera på den pappa som finns hellre än den som inte finns.

Det här med att bara biologiska pappor är "riktiga" ställer till det en hel del för många barn. Riktig är den pappa som älskar sitt barn och finns!

Kanske kan din sambo stötta honom lite grand och hjälpa honom genom sorgen?

min sambo behandlar emil som om han vore hans egen..inga problem alls på den fronten vilket är kanon
Han är som den#rinktiga#pappan borde vara.
Emil säger pappa om min sambo men inte till honom..

Tack för ditt svar

 

[Kicki_J]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Hej! En liten fundering som jag fick när jag läste igenom tråden, finns farmor och farfar i närheten? Om de redan finns i din sons umgänge-bra. Om inte, skulle det fungera att du kontaktade dem så att han kan ha en bra relation till dem? Ingen ersättning för en frånvarande far, men den kontakten kanske återuptas om farmor kunde engagera sig i barnbarnet??
Hur som helst, LYCKA TILL!!!!!

 

[charmant]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

hans farfar brydde sig inte ens iom sin son...alltså emils pappa så honom får vi väl aldrig se röken av.Men emils farmor skickade mig ett sms nu härom dagen(emil fyller den 20 nu)och ville komma och hälsa på...blandade känslor då emil inte träffat henne på 4 år cirka....allt känns så förvirrat...jag vill ju att dom ska bry sig men om dom inte kan bry sig mer än vart 4 år så känns det ju meningslöst...emil känner ju inte igen dom.han har tex"själv adopterat"min farmor som sin farmor med även om vi förklarat hur det ligger till...Funderar på att pratat med hans farmor och säga att antingen bryr dom sig totalt elelr inget alls...'är det rätt eller fel?

 

[Björk]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

...Funderar på att pratat med hans farmor och säga att antingen bryr dom sig totalt elelr inget alls...'är det rätt eller fel?

Jag har läst din tråd, men inget skrivit... jag har själv inte barn, men känner spontant att i det läget du beskriver är det väl väldigt bra om farmor är välkommen på kalaset. Kanske kan det vara början till en god kontakt!? Men; jag tycker visst att du kan ta upp dina farhågor med henne - var ärlig och rak och försök att hålla dig lugn och ta upp saken på ett schysst sätt. Börja med att säga att du tycker det är väldigt positivt att hon tar kontakt och vill komma, men att du är orolig för att Emil ska bli jätteglad och sedan förlora kontakten igen... om hon är äkta intresserad (och det är hon väl, annars hade du ju inte hört något från henne) så kommer hon förstå dina farhågor och förhoppningsvis kunna ge ett löfte om lite mer regelbunden kontakt. Du kanske också ska förvarna henne om att hon inte får bli besviken om Emil är lite avståndstagande eller blyg gentemot henne - att det ju handlar om att han inte känner henne och är osäker på om deras kontakt kommer att fortleva. Hon får helt enkelt räkna med att förtjäna hans förtroende igen! Och kanske (om du känner så) tillägga att du hoppas att den här födelsedagen kan bli den första kontakten av många framöver. Och att hon med tiden kommer att få lära känna sitt underbara barnbarn.

Det är säkert också svårt för farmorn - hon förstår nog att om hon kommer utveckla en kontakt kommer Emil så småningom kanske fråga henne varför pappa inte vill träffa henne och min gissning är att hon inte har något bra svar på det. Det kan ju vara en orsak till att just hon varit dålig på kontakten ....?

 

[havreflinga]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Heder åt farmor som åtminstone försöker hålla kvar kontakten med dig och sitt barnbarn trots att hennes egen son undviker er!

Funderar på att pratat med hans farmor och säga att antingen bryr dom sig totalt elelr inget alls...'är det rätt eller fel?

Det är absolut rätt att förklara hur du skulle önska att er kontakt såg ut. Jag är "allergisk" mot människor som går runt och förväntar sig/önskar saker utan att berätta det. Farmorn kanske tror att du tycker det är jobbigt att hon "lägger sig i" nu när hennes egen son (anledningen till att du lärde känna henne) är borta ur leken. Hon har ju ingen aning om hur mycket eller hur lite du vill se av henne.

 

[charmant]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Det bästa vore ju om Emil kunde få en kontakt med sin farmor så att han kunde få träffa henne ibland,vi bor ju bara 6 mil från varann så det är ju inga jätte avstånd.det som får mig att fundera är varför hon helt plötsligt efter ca 4 år bara hör av sig helt så där bara??Inget grattiskort,inget julkort ingenting på 4 år sen ploppar hon upp som gumman ur lådan.Sen...vet inte om jag är nojjig så tror jag att hans pappa"nöjer"sig med att få höra genom dsin mamma att Emil har det bra för då behöver han ju inte"bry"sig osv.Jösses vad detta är jobbigt.Väntar nu på att farmorn ska ringa här i veckan och få en vägbeskrivning av oss så hon kan komma i helgen och hälsa på,men fasar också för att hon inte kommer att höra av sig osv.....

 

[Inte_Ung]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Min pappa var också en sådan som höll sig undan.
Och för mig så var min kontakt med farmor (och farfar) mycket betydelsefull och bra.
Det var ju inte deras fel att pappa sket i mig, så de skulle ju inte straffas med bruten kontakt.

Jag tror att Emils farmor har fått stålsätta sig och ta i från tårna för att ta kontakt med er.
Och att det har dröjt så länge för att hon tyckte att det var svårt.
Avvisa henne inte, för då så kan Emil mista alla chanser till kontakt med sin pappas sida av familjen.
Hon orkar nog inte ta sats igen.

Jag (och min mamma) har alltid sagt ja till alla kontakter, hur sporadiska de än har varit.
Och visst blev jag ledsen ibland, men det är ju bättre i längden att ha något som man kan vara ledsen över än ett tomt hål som man inte vet vad där saknas i det.

 

[Björk]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Jag (och min mamma) har alltid sagt ja till alla kontakter, hur sporadiska de än har varit.
Och visst blev jag ledsen ibland, men det är ju bättre i längden att ha något som man kan vara ledsen över än ett tomt hål som man inte vet vad där saknas i det.

Mycket bra skrivet. Jag har själv ingen erfarenhet av frånvarande förälder, men jag tycker det du skriver här är mycket klokt!

 

[Emma-pemma]

Sv: Utan pappa?Hur gör jag??

Nu har jag läst igenom tråden, ingen lätt situation för någon av er, men jag fick en idé om hur han kan minnas sin pappa. Ni skulle kanske kunna sätta ihop ett fotoalbum med bilder på sonen och hans pappa från de åren ni hade tillsammans. Då kan han titta på bilderna och du kan berätta vad ni gjorde. Även om han tycker om din sambo, så blir ju inte längtan efter den biologiska pappan mindre. Att han saknar honom betyder ju inte att han tycker mindre om sambon.

Sedan så tänkte jag på det här med farmor. Jag tror som de andra att det är bra om du pratar med henne, men det viktigaste tror jag är att inte lova mer än man kan hålla. Tvinga henne inte till att lova att ha kontakt med ett visst intervall, som hon sedan inte kan hålla. Gör henne klar över att hon är välkommen, men att hon absolut inte får lova något som sedan rinner ut i sanden. Sedan kan kanske kontakten vara sporadisk, någon gång om året. Jag tänkte på detta med lojalitet också, för henne menar jag. Kan det vara så att hon inte vågat ta kontakt tidigare eftersom hon velat vara lojal mot sin son av någon underlig anledning? Jag kan inte förstå ett sådant beteende själv, men jag är övertygad om att min svärmor skulle kunna göra något sådant i samma situation.

Ta mina råd/förslag med en nypa salt. Jag har ingen egen erfarenhet av frånvarande pappor på det sättet, men det gör mig ont att ens tänka på det. Lycka till och kram på er!