Jag blev faktiskt ganska påverkad efter helgens noclearround, märkte jag på veckans tre ridlektioner. En tanke som INTE min inre kritiker hade lyft fram i helgen men som jag kände låg i kroppen när jag skulle rida var att ”jag får hästar att tappa självförtroendet i hoppning”... 
Mitt eget självförtroende var ganska lågt och ridkänslan var nu bortblåst igen.
Veckan började med en extra hopplektion. Jag skulle hoppa Månella, ett ljusbrunt trevligt kraftigt halvblodssto som är en klippa på allt. Det enda är att hon inte gillar när andra hästar kommer för nära, vilket jag såklart började med att glömma och fick onda ögat från några andra människor när jag kom gående med hästen bland dom andra. ”Gå inte här med Månella!!” Nähä – förlåt så mycket då. Jag har aldrig sett Månella göra nåt annat än att grina illa, så jag förstår inte vissa människors hysteri kring henne. Antagligen har det väl hänt nåt som jag helt har missat... Men jag tänker att om hon nu är så himla farlig så borde hon väl ha en permanent röd snodd i svansen (vilket hon inte har) samt att ridlärarna skulle ta för vana att säga till? Men det gör dom inte. Istället är det vissa elever som gör värsta grejen av att Månella är SÅÅÅÅÅÅÅ farlig, skriker ”kom inte hit!!!” och liknande! *skakarpåhuvudet* Jag har ingen förståelse för det beteendet. Skulle vara bättre om någon berättade vad som verkligen har hänt, så kanske jag skulle fatta hur farlig hon är...
I alla fall – jag har hoppat henne en gång förut och inte riktigt fått till känslan. Hon är verkligen superbussig och hoppar som en klocka, men det är nånting med att jag inte riktigt förstår hur mycket jag måste driva på henne och hur mycket hon ska gå framåt. Jag tyckte att hon gick på bra den här gången, men ridläraren sa att jag måste jobba upp mycket mer fart och energi i henne... Hon är inte den typen av häst som bjuder och suger mot hindrena på det sättet jag känner mig mest hemma med, utan det är jag som måste driva. Å andra sidan så svarar hon snällt när jag driver, och det känns som att hon tycker att det är roligt att hoppa.
Det gick bra, utan några problem eller missförstånd, och vi var i takt med varandra Månella och jag över varje hinder. Ändå kände jag mig mest förvirrad och känslan var bortblåst. Tydligen ska man tänka dressyrridning när man hoppar Månella. Annars brukar ridlärarna tjata på att man INTE ska sitta och dressyrrida på hopplektionerna, utan ta upp huvudena på hästarna och gå på dom framåt. Men det gällde tydligen inte den här gången på den här hästen, för jag fick råd att arbeta galoppen som i dressyr när jag red mot och mellan hindrena. Och sist jag hoppade på Dunja så fick jag rådet att verkligen tänka ”eftergift” över hindrena, men på Månella fick jag kommentaren att INTE ge så mycket eftergift eller följa med framåt med händerna. Alltså hur ska jag veta – jag bara undrar?.... Jag fick känslan av att jag skulle behöva ha en egen häst att lära mig hoppa med, för när jag rider olika hästar varje gång (för olika ridlärare) och ska rida på olika sätt varje gång så blir jag bara jätteförvirrad tillslut. Jag förstår ju inte VARFÖR jag ska göra på olika sätt...
Suck. Nåja. Det gick bra i alla fall, bara att känslan inte riktigt var med mig.
Sen på min ordinarie riddag så började jag med en hopplektion på fina långa gängliga Cash! Och TROTS att det rent tekniskt sett inte gick lika bra som hoppningen på Månella, så tändes en glimt av hoppglädje i mitt arma hjärta! Fina Cashen! Plötsligt kändes det faktiskt lite roligt igen! Är inte det konstigt? För mig är ridningen bara SÅ mycket en relation med hästen och en personkemi mellan våra personligheter – det är där hela värdet med ridningen ligger för min del.
Vi övade på en bruten linje i en minibana och fick ganska många språng var, så det var kul. Jag satt större delen av lektionen och undrade vad det var som var fel och varför vi inte var riktigt i takt med varandra Cash och jag, tills jag kom på att jag satt och red fina känsliga vingliga Cash på samma sätt som jag hade ridit den tyngre och rejälare Månella häromdagen – ganska grovt och dressyraktigt. Och det blev ju helt galet. När jag kom på det och väl mjuknade och släppte fram Cashen och lät honom skjuta på – vilka språng vi fick!! Synd bara att jag kom på det lite sent...
Det känns verkligen som att jag för tillfället har tappat förmågan att ställa om mellan olika hästar och ridstilar. Jag behöver verkligen få sitta på en och samma häst som jag lär känna bättre och kan anpassa mig till!
Kvällen avslutades med en dressyrlektion, och jag skulle sitta på Logan, en brun 20+ gammal ridskoleräv som jag inte alls förstår mig på eller kan rida. Det kändes ganska hopplöst. Logan och jag lirar inte alls med varann, och det finns bara en häst på ridskolan som jag trivs sämre på än honom. Jag har fått rida Logan en del gånger tidigare och jag HAR verkligen försökt med olika taktiker, men utan att någonsin hitta några knappar eller få någon känsla. Jag får inte ta honom i munnen för då stannar han, men rider jag honom med minimal tygelkontakt så blir han lång och okoncentrerad och går knappt att styra. Försöker jag driva på honom så tvärnitar han och blir sur, driver jag inte på honom så går han inte framåt.
Jag har helt enkelt gett upp.
Det var ju lite spiken i kistan för min tappade ridkänsla. Jag satt och åkte häst en timme, och blev jätteglad och tänkte ”äntligen” när det var dags för avtravning. Men det kändes ju inte jätteroligt när ridläraren sa att jag borde träna mer på den hästen. Mitt gamla ridmantra: ”tänk att nånting som är så himla roligt när det är roligt kan vara så vansinnigt tråkigt när det är tråkigt!” ploppade upp i huvudet på mig under lektionen. Bläh.
Med den här känslan i kroppen vill jag INTE vara med på KM i helgen. Totalt fel timing.
Mitt eget självförtroende var ganska lågt och ridkänslan var nu bortblåst igen.Veckan började med en extra hopplektion. Jag skulle hoppa Månella, ett ljusbrunt trevligt kraftigt halvblodssto som är en klippa på allt. Det enda är att hon inte gillar när andra hästar kommer för nära, vilket jag såklart började med att glömma och fick onda ögat från några andra människor när jag kom gående med hästen bland dom andra. ”Gå inte här med Månella!!” Nähä – förlåt så mycket då.
Jag har aldrig sett Månella göra nåt annat än att grina illa, så jag förstår inte vissa människors hysteri kring henne. Antagligen har det väl hänt nåt som jag helt har missat... Men jag tänker att om hon nu är så himla farlig så borde hon väl ha en permanent röd snodd i svansen (vilket hon inte har) samt att ridlärarna skulle ta för vana att säga till? Men det gör dom inte. Istället är det vissa elever som gör värsta grejen av att Månella är SÅÅÅÅÅÅÅ farlig, skriker ”kom inte hit!!!” och liknande! *skakarpåhuvudet* Jag har ingen förståelse för det beteendet. Skulle vara bättre om någon berättade vad som verkligen har hänt, så kanske jag skulle fatta hur farlig hon är...I alla fall – jag har hoppat henne en gång förut och inte riktigt fått till känslan. Hon är verkligen superbussig och hoppar som en klocka, men det är nånting med att jag inte riktigt förstår hur mycket jag måste driva på henne och hur mycket hon ska gå framåt. Jag tyckte att hon gick på bra den här gången, men ridläraren sa att jag måste jobba upp mycket mer fart och energi i henne... Hon är inte den typen av häst som bjuder och suger mot hindrena på det sättet jag känner mig mest hemma med, utan det är jag som måste driva. Å andra sidan så svarar hon snällt när jag driver, och det känns som att hon tycker att det är roligt att hoppa.
Det gick bra, utan några problem eller missförstånd, och vi var i takt med varandra Månella och jag över varje hinder. Ändå kände jag mig mest förvirrad och känslan var bortblåst. Tydligen ska man tänka dressyrridning när man hoppar Månella. Annars brukar ridlärarna tjata på att man INTE ska sitta och dressyrrida på hopplektionerna, utan ta upp huvudena på hästarna och gå på dom framåt. Men det gällde tydligen inte den här gången på den här hästen, för jag fick råd att arbeta galoppen som i dressyr när jag red mot och mellan hindrena. Och sist jag hoppade på Dunja så fick jag rådet att verkligen tänka ”eftergift” över hindrena, men på Månella fick jag kommentaren att INTE ge så mycket eftergift eller följa med framåt med händerna. Alltså hur ska jag veta – jag bara undrar?.... Jag fick känslan av att jag skulle behöva ha en egen häst att lära mig hoppa med, för när jag rider olika hästar varje gång (för olika ridlärare) och ska rida på olika sätt varje gång så blir jag bara jätteförvirrad tillslut. Jag förstår ju inte VARFÖR jag ska göra på olika sätt...
Suck. Nåja. Det gick bra i alla fall, bara att känslan inte riktigt var med mig.
Sen på min ordinarie riddag så började jag med en hopplektion på fina långa gängliga Cash! Och TROTS att det rent tekniskt sett inte gick lika bra som hoppningen på Månella, så tändes en glimt av hoppglädje i mitt arma hjärta! Fina Cashen!
Plötsligt kändes det faktiskt lite roligt igen! Är inte det konstigt? För mig är ridningen bara SÅ mycket en relation med hästen och en personkemi mellan våra personligheter – det är där hela värdet med ridningen ligger för min del.Vi övade på en bruten linje i en minibana och fick ganska många språng var, så det var kul. Jag satt större delen av lektionen och undrade vad det var som var fel och varför vi inte var riktigt i takt med varandra Cash och jag, tills jag kom på att jag satt och red fina känsliga vingliga Cash på samma sätt som jag hade ridit den tyngre och rejälare Månella häromdagen – ganska grovt och dressyraktigt. Och det blev ju helt galet. När jag kom på det och väl mjuknade och släppte fram Cashen och lät honom skjuta på – vilka språng vi fick!!
Synd bara att jag kom på det lite sent...Det känns verkligen som att jag för tillfället har tappat förmågan att ställa om mellan olika hästar och ridstilar. Jag behöver verkligen få sitta på en och samma häst som jag lär känna bättre och kan anpassa mig till!
Kvällen avslutades med en dressyrlektion, och jag skulle sitta på Logan, en brun 20+ gammal ridskoleräv som jag inte alls förstår mig på eller kan rida. Det kändes ganska hopplöst. Logan och jag lirar inte alls med varann, och det finns bara en häst på ridskolan som jag trivs sämre på än honom. Jag har fått rida Logan en del gånger tidigare och jag HAR verkligen försökt med olika taktiker, men utan att någonsin hitta några knappar eller få någon känsla. Jag får inte ta honom i munnen för då stannar han, men rider jag honom med minimal tygelkontakt så blir han lång och okoncentrerad och går knappt att styra. Försöker jag driva på honom så tvärnitar han och blir sur, driver jag inte på honom så går han inte framåt.
Jag har helt enkelt gett upp.
Det var ju lite spiken i kistan för min tappade ridkänsla. Jag satt och åkte häst en timme, och blev jätteglad och tänkte ”äntligen” när det var dags för avtravning. Men det kändes ju inte jätteroligt när ridläraren sa att jag borde träna mer på den hästen.
Mitt gamla ridmantra: ”tänk att nånting som är så himla roligt när det är roligt kan vara så vansinnigt tråkigt när det är tråkigt!” ploppade upp i huvudet på mig under lektionen. Bläh.Med den här känslan i kroppen vill jag INTE vara med på KM i helgen. Totalt fel timing.
