Veckans första hopplektion blev en riktigt rolig timme på Juvelen. Jag uppskattar verkligen att jag har fått koncentrera mig på honom nu ett par gånger. Även om det finns en hel del hästar som jag tycker är roligare att rida på än Juvelen, så gillar jag kontinuiteten (ha ha – det är ju lite skratteretande egentligen att jag kallar två lektioner i rad på samma häst för kontinuitet, men så ser det ju ut...)
Juvelen är en himla charmig kille! Han är snäll och bussig och lite rolig att pyssla med. När jag kom in i boxen till honom så hade han sån energi att han började springa runt och ville inte stå stilla för borstning, så jag fick knyta fast honom. Då stod han och petade och pysslade med lite allt möjligt och kollade nyfiket på vad som hände i stallgången. Plötsligt när jag kratsar hans hovar så hör jag hur det låter lite konstigt, typ ”slask, slask, slask”. Vänder mig om och ser att Juvelen har fått tag på min hjälm och står och SLICKAR inuti den, vilket är det som slaskar....
Ropar ”men vad GÖR du!!” och skuttar fram för att rädda hjälmen. Juvelen hoppar till och kastar sig bakåt som han förväntade sig stryk stackarn, men jag kan ju inte låta bli att skratta. Hjälmen är hel men alldeles dyngblöt inuti! Juvelen blir barnsligt glad över att jag inte blev arg, och fortsatte pyssla och fnula med borsten och mina kläder och allt han kom åt. Gulle!
Han har ju inte så mycket egen motor, men den här dagen var han på gott humör och bjöd ändå lite bättre mot hindren. När jag kom in i ridhuset var hindren redan frambyggda – det var bara två räcken, ett i mitten av varje långsida. Tänkte att jaha, det verkar ju inte så upphetsande, kan det verkligen bli nåt roligt av det här?.... Men det kunde det! Efter att vi hade hoppat fram rakt fram över ett hinder skulle vi komma i galopp på ena långsidan utanför det ena hindret och lägga en halvcirkel för att komma emot det andra hindret, sedan ytterligare en halvcirkel för att komma på det första. Det blev alltså blandat rakt spår – böjt spår och blandat kort och lång anridning mot hindrena, och det var faktiskt en rolig övning för att känna placeringen av avsprångspunkten på hästen och hålla ihop hästen genom svängarna.
Juvelens motor räckte till den längre och rakare anridningen, så där var jag nöjd med sprången. Men när vi gick på det böjda spåret och kom med kortare anridning så räckte motorn inte riktigt till, och jag lyckas ju inte få honom alert fram för skänkeln, så även om jag driver så får jag ingen direkt respons. Då blev det svårare. Jag försökte den här gången att INTE lösa det genom att rida som jag gjorde på hopptävlingarna, dvs släppa honom helt framtill och försöka sjasa på honom för kung och fosterland, utan jag försökte fortfarande hålla ihop honom, men då dog som sagt motorn och det blev sämre språng. Svårt! Och galoppen trasslar jag med typ hela tiden på Juvelen – får honom inte att fatta rätt och har svårt att hålla igång den... Men det var fortfarande roligt och Juvelen verkade också nöjd. Fick den där lilla ”rolighetskicken” av hoppningen igen, som tyvärr inte varit helt närvarande på sista tiden.
(men åh vad jag längtar efter att nån gång igen få känna på känslan att rida en häst som bjuder och satsar mot hinder!....)
Veckans andra hopplektion stod jag på Dunja igen. Det verkar som om mitt abonnemang på henne fortsätter. Men känslan mellan oss i hoppningen har försvunnit efter clearrounden med alla stopp. Det har smugit sig in en annan, ganska destruktiv känsla istället. Dunja litar inte på mig som ryttare, och jag litar inte på att Dunja hoppar. Den där starka känslan av hoppglädje som jag hade på henne förut är helt försvunnen.
Vi skulle hoppa bana, och hon hade åtminstone lite bättre bjudning än sist jag hoppade henne, men ändå tycker jag att hon fumlar och trasslar och tvekar. Mot ett hinder så ville hon inte ta för sig, svarade inte fram för min skänkel utan kortade upp stegen och kom helt fel mot hindret och hittade inte avsprångspunkten. Det var som att hon påbörjade språnget men ångrade sig och satte ner frambenen mitt i hindret och fick bommarna mellan frambenen och snubblade till. Det fanns inte en chans i världen att hålla mig kvar utan jag slungades framåt i en liten fin kullerbytta och landade på rygg framför hindret med huvudet mot hästen och fötterna i färdriktningen. Upplärd i den gamla skolan som man är så studsade jag bara direkt upp igen och började linka efter Dunja för att fånga henne. Folk frågade om jag verkligen mådde bra, men jag kunde ju uppenbarligen röra på mig och stå upp utan att svimma, så mer än så kände jag inte efter.
Dunja blev väldigt skärrad och var lite stirrig och spänd resten av lektionen. Nån av dom andra hästarna hade tydligen också tyckt att det var läskigt och passat på att bralla iväg lite. Sen lite senare på lektionen var det en annan häst som också vägrade häftigt på samma hinder, och den tjejen hade inte samma tur som jag, för hon blev liggandes på marken i 5-10 minuter.
Jag satt i alla fall upp på Dunja igen och red vidare, vi tog 4 språng till, först på några sänkta hinder med nedlagda bommar men avslutade med ett helt räcke, så att både Dunja och jag fick några bättre språng i kroppen. Men sen tyckte jag det räckte med hoppning för vår del och avstod resten av övningarna. Började känna efter att jag nog hade fått en ganska rejäl smäll på ena skinkan/länden, där jag hade landat, och att muskeln i högerarmen hade tagit stryk, för den hade vridits på något konstigt sätt när jag hade försökt att hålla mig kvar på Dunja. På vägen hem från stallet så kunde jag inte växla bilen med högerhanden utan fick använda vänster istället... Lite bökigt!
Men sen var det ju meningen att jag skulle åka tillbaks till stallet igen senare på kvällen för en dressyrlektion. Funderade lite på om jag verkligen skulle fixa det, för jag hade ganska ont, men bestämde mig för att försöka hålla igång och inte sätta mig ner och stelna till utan ge det en chans.
På kvällen skulle jag få rida lilla fina Romeo, den supertrevliga förvuxna connemaran med mjöldoppad mule. Kunde inte ha fått nån bättre häst i det tillstånd jag var i! Romeo är skön att sitta på, rund och kompakt med bekvämt steg, och han är trevlig och hyfsat lättsam. Han behöver dock fortfarande ridas ihop, och jag märkte att mina muskler inte riktigt funkade optimalt eller svarade som jag ville. Så när jag kände att jag skulle behövt korrigera Romeo och möta upp med några hjälper, så var det inte alltid som det funkade, eftersom vissa muskler var så mörbultade att dom helt enkelt inte svarade utan bara gjorde ont istället. Och på grund av skadan i min skinkmuskel så kunde jag inte riktigt komma ner på vänster sittben och trycka till med det, så sitsen var inte helt konsekvent heller. Men utifrån förutsättningarna tyckte jag att det gick bra – Romeo gick ur form några gånger och jag fixade inte riktigt att fånga upp det direkt, och slutorna i högervarvet gick inte alls, men i övrigt var det mestadels i form och ganska lättsamt och trivsamt, och slutorna i vänster varv kändes riktigt bra. Själv kunde jag väl inte låta bli att grimasera av smärta några gånger, men det fick det vara värt, för det var roligt!
Men nu är jag ganska mörbultad och har svårt att använda högerarmen, för den gör rejält ont och är väldigt svag och funkar inte att lyfta. Hoppas det går över på några dar!
Juvelen är en himla charmig kille! Han är snäll och bussig och lite rolig att pyssla med. När jag kom in i boxen till honom så hade han sån energi att han började springa runt och ville inte stå stilla för borstning, så jag fick knyta fast honom. Då stod han och petade och pysslade med lite allt möjligt och kollade nyfiket på vad som hände i stallgången. Plötsligt när jag kratsar hans hovar så hör jag hur det låter lite konstigt, typ ”slask, slask, slask”. Vänder mig om och ser att Juvelen har fått tag på min hjälm och står och SLICKAR inuti den, vilket är det som slaskar....
Ropar ”men vad GÖR du!!” och skuttar fram för att rädda hjälmen. Juvelen hoppar till och kastar sig bakåt som han förväntade sig stryk stackarn, men jag kan ju inte låta bli att skratta. Hjälmen är hel men alldeles dyngblöt inuti! Juvelen blir barnsligt glad över att jag inte blev arg, och fortsatte pyssla och fnula med borsten och mina kläder och allt han kom åt. Gulle! Han har ju inte så mycket egen motor, men den här dagen var han på gott humör och bjöd ändå lite bättre mot hindren. När jag kom in i ridhuset var hindren redan frambyggda – det var bara två räcken, ett i mitten av varje långsida. Tänkte att jaha, det verkar ju inte så upphetsande, kan det verkligen bli nåt roligt av det här?.... Men det kunde det! Efter att vi hade hoppat fram rakt fram över ett hinder skulle vi komma i galopp på ena långsidan utanför det ena hindret och lägga en halvcirkel för att komma emot det andra hindret, sedan ytterligare en halvcirkel för att komma på det första. Det blev alltså blandat rakt spår – böjt spår och blandat kort och lång anridning mot hindrena, och det var faktiskt en rolig övning för att känna placeringen av avsprångspunkten på hästen och hålla ihop hästen genom svängarna.
Juvelens motor räckte till den längre och rakare anridningen, så där var jag nöjd med sprången. Men när vi gick på det böjda spåret och kom med kortare anridning så räckte motorn inte riktigt till, och jag lyckas ju inte få honom alert fram för skänkeln, så även om jag driver så får jag ingen direkt respons. Då blev det svårare. Jag försökte den här gången att INTE lösa det genom att rida som jag gjorde på hopptävlingarna, dvs släppa honom helt framtill och försöka sjasa på honom för kung och fosterland, utan jag försökte fortfarande hålla ihop honom, men då dog som sagt motorn och det blev sämre språng. Svårt! Och galoppen trasslar jag med typ hela tiden på Juvelen – får honom inte att fatta rätt och har svårt att hålla igång den... Men det var fortfarande roligt och Juvelen verkade också nöjd. Fick den där lilla ”rolighetskicken” av hoppningen igen, som tyvärr inte varit helt närvarande på sista tiden.
(men åh vad jag längtar efter att nån gång igen få känna på känslan att rida en häst som bjuder och satsar mot hinder!....)
Veckans andra hopplektion stod jag på Dunja igen. Det verkar som om mitt abonnemang på henne fortsätter. Men känslan mellan oss i hoppningen har försvunnit efter clearrounden med alla stopp. Det har smugit sig in en annan, ganska destruktiv känsla istället. Dunja litar inte på mig som ryttare, och jag litar inte på att Dunja hoppar. Den där starka känslan av hoppglädje som jag hade på henne förut är helt försvunnen.
Vi skulle hoppa bana, och hon hade åtminstone lite bättre bjudning än sist jag hoppade henne, men ändå tycker jag att hon fumlar och trasslar och tvekar. Mot ett hinder så ville hon inte ta för sig, svarade inte fram för min skänkel utan kortade upp stegen och kom helt fel mot hindret och hittade inte avsprångspunkten. Det var som att hon påbörjade språnget men ångrade sig och satte ner frambenen mitt i hindret och fick bommarna mellan frambenen och snubblade till. Det fanns inte en chans i världen att hålla mig kvar utan jag slungades framåt i en liten fin kullerbytta och landade på rygg framför hindret med huvudet mot hästen och fötterna i färdriktningen. Upplärd i den gamla skolan som man är så studsade jag bara direkt upp igen och började linka efter Dunja för att fånga henne. Folk frågade om jag verkligen mådde bra, men jag kunde ju uppenbarligen röra på mig och stå upp utan att svimma, så mer än så kände jag inte efter.
Dunja blev väldigt skärrad och var lite stirrig och spänd resten av lektionen. Nån av dom andra hästarna hade tydligen också tyckt att det var läskigt och passat på att bralla iväg lite. Sen lite senare på lektionen var det en annan häst som också vägrade häftigt på samma hinder, och den tjejen hade inte samma tur som jag, för hon blev liggandes på marken i 5-10 minuter.
Jag satt i alla fall upp på Dunja igen och red vidare, vi tog 4 språng till, först på några sänkta hinder med nedlagda bommar men avslutade med ett helt räcke, så att både Dunja och jag fick några bättre språng i kroppen. Men sen tyckte jag det räckte med hoppning för vår del och avstod resten av övningarna. Började känna efter att jag nog hade fått en ganska rejäl smäll på ena skinkan/länden, där jag hade landat, och att muskeln i högerarmen hade tagit stryk, för den hade vridits på något konstigt sätt när jag hade försökt att hålla mig kvar på Dunja. På vägen hem från stallet så kunde jag inte växla bilen med högerhanden utan fick använda vänster istället... Lite bökigt!
Men sen var det ju meningen att jag skulle åka tillbaks till stallet igen senare på kvällen för en dressyrlektion. Funderade lite på om jag verkligen skulle fixa det, för jag hade ganska ont, men bestämde mig för att försöka hålla igång och inte sätta mig ner och stelna till utan ge det en chans.
På kvällen skulle jag få rida lilla fina Romeo, den supertrevliga förvuxna connemaran med mjöldoppad mule.
Kunde inte ha fått nån bättre häst i det tillstånd jag var i! Romeo är skön att sitta på, rund och kompakt med bekvämt steg, och han är trevlig och hyfsat lättsam. Han behöver dock fortfarande ridas ihop, och jag märkte att mina muskler inte riktigt funkade optimalt eller svarade som jag ville. Så när jag kände att jag skulle behövt korrigera Romeo och möta upp med några hjälper, så var det inte alltid som det funkade, eftersom vissa muskler var så mörbultade att dom helt enkelt inte svarade utan bara gjorde ont istället. Och på grund av skadan i min skinkmuskel så kunde jag inte riktigt komma ner på vänster sittben och trycka till med det, så sitsen var inte helt konsekvent heller. Men utifrån förutsättningarna tyckte jag att det gick bra – Romeo gick ur form några gånger och jag fixade inte riktigt att fånga upp det direkt, och slutorna i högervarvet gick inte alls, men i övrigt var det mestadels i form och ganska lättsamt och trivsamt, och slutorna i vänster varv kändes riktigt bra. Själv kunde jag väl inte låta bli att grimasera av smärta några gånger, men det fick det vara värt, för det var roligt! Men nu är jag ganska mörbultad och har svårt att använda högerarmen, för den gör rejält ont och är väldigt svag och funkar inte att lyfta. Hoppas det går över på några dar!
