Trauma kan gå i arv

Jag kommer emellanåt på mig själv med att ta en titt om min dotter @EmmaFilippa skrivit något här. Detta trots att jag mycket väl vet att hon inte kommer att göra det, i vilket fall inte på länge. Hon har till och med givit mig inloggningsuppgifterna till hennes "konto", så att jag ska kunna kolla och eventuellt vidarebefodra om någon skrivit till henne. Trots det kan jag inte släppa den delen i mitt undermedvetna som vill hålla koll på vad hon skriver. Det är knepigt hur hjärnan fungerar.

Att skriva här var väldigt betydelsefullt för Emma, inte minst för att hon hoppades på att andra kunde lära sig något av att hon berättade om sina erfarenheter. Jag tror också i grunden att det är bra att berätta om vad man varit med om, och att vara öppen och normalisera psykisk ohälsa. Därför tänker jag göra ett försök med en egen "dagbok".

När jag gick in på Bukefalos i dag möttes jag av en "nyhet" om Frida Boisen och hennes dotter Tilda, som berättar väldigt öppet om sin kamp. Jag läste i artikeln att Fridas mamma tagit sitt liv, och att hennes pappa avrått henne från att prata om det med Tilda.

Artikeln i sig var sorglig, hemsk, och hoppfull. Jag hoppas att jag och Emma en dag kommer till en punkt där vi kan prata om den svåra perioden som något vi tagit oss igenom. Jag såg också många likheter till mitt eget liv, och mitt egna mörker som jag burit mestadels i tystnad. Det inspirerade mig till att "en gång för alla" dela med mig till en vidare publik. Det här är annars något jag knappt nämner utanför närmsta familjen och nära vänner.

När jag var 19 år begick min far självmord. Jag och min tre år äldre syster hade uträttat några ärenden, och när vi kom hem hittade vi honom. Min syster såg honom först. Hon försökte att skydda mig från att behöva se, men jag såg mer än vad jag önskar att jag hade behövt se.

Min pappa var alkoholist. Som barn minns jag honom som en fin och bra pappa. Han var talangfull i köket och lade tidigt grunden för mitt matintresse. Han lekte mycket med mig och min syster, och han uppmuntrade tidigt mitt hästintresse. Någon gång tog dock alkoholen över allt mer, och den pappa jag minns från barndomen fanns inte längre kvar. Hans dåliga samvete gjorde att jag med tiden kunde titulera mig hästägare. Jag minns att jag under största delen av mina tonår var arg, så arg. Jag tyckte att pappa svek sin familj, och stallet blev min tillflyktsort.

När pappa dog var han djupt deprimerad. På den tiden pratade man inte så mycket om psykisk ohälsa och om självmord. Utan att jag riktigt tänkte på det, började jag bära runt på en skam och en känsla av att det var något vi inte skulle prata om. Först nu har jag insett att jag ställt till det för Emma, på grund av vad jag burit med mig. Fram tills alldeles nyligen pratade vi aldrig om morfar. Emma visste att morfar var sjuk, att han var en alkoholist, och att han tog sitt liv när jag var ung.

Vad jag nyligen har fått veta, och som grämer mig något fruktansvärt, är att Emma i flera år varit livrädd. Hon har varit livrädd för att "bli som morfar", och hon har känt det som att hennes liv varit förutbestämt, att hon ska "gå i morfars fotspår". Hon har hört andra berätta om alkohol som något människor som mår mycket dåligt kan ta till, för att glömma och för att i stunden slippa de mörkaste känslorna. Trots att Emma redan mycket tidigt bestämde sig för att inte dricka alkohol, har det gjort henne rädd för att hon ska bli alkoholist, hon också. Bli som morfar. När Emma under tonåren mått allt sämre, har hon tänkt att det var så det började för morfar, och att det "är meningen" att hon ska sluta som morfar

Det är först nu nyligen, när Emma är nästan 17 år, som jag fått reda på det här. Först nu har jag insett hur oerhört fel det blivit, trots att jag naturligtvis bara viljat skydda henne från det mörka och svåra. Vad jag insett, och vad jag hoppas att ni som läser kan ta med er, är att barn förtjänar att få veta sanningen. Självklart ska vi inte ge dem alla onödigt beskrivande detaljer. Men att göra som jag gjort, att undvika att prata om min far av rädsla för att släppa fram mina egna dåligt bearbetade känslor inför Emma, är inte rätt. I stället för att skydda henne, har jag omedvetet delat med mig av mitt trauma.

Nu vet Emma att hennes morfar var oändligt mycket mer. Hon vet att vår kärlek för djur kommer från morfar, likaså intresset för matlagning och bakning. Hon vet att morfar skulle ha älskat henne oändligt mycket, om han hade fått chansen att träffa henne, och att han hade varit så oerhört stolt. Det här har även hjälpt mig att läka en del kring min far. Genom att prata med Emma, höra hennes rädslor och tankar, och förklara allt ur ett vuxet perspektiv, förstår jag både min far och mitt 19-åriga jag bättre. Jag känner faktiskt att jag nu, äntligen, har förlåtit min far för att han lämnade oss.

 

[Blyger]

Vi har också missbruk i familjen, på både min mammas och pappas sida. Jag tror också att det är viktigt att vara öppen med sånt, och det har definitivt hjälpt mig förstå framför allt min far lite bättre (det är min mamma som har berättat om det för mig, när jag var tonåring och ung vuxen).

Det låter fint att ni kunnat prata om det nu.

 

[Tuvstarr]

Då jag för ett antal år sedan började släktforska insåg jag att det kanske inte är så konstigt trots allt att min familj är rätt dysfunktionell. I så gott som varje generation finns det i de flesta släktgrenar någon slags tragedi av det ena eller det andra slaget.

Inget av detta har det någonsin pratats om, mer än möjligtvis någon enstaka mening om att någon var släktens svarta får.

Jag tror absolut att det påverkar kommande generationer, att man inte har fått tala om allt det hemska som hänt, utan gått och lidit i tystnad.

Sedan vet jag inte hur långt i historien det är rimligt att gå, men då jag läste om min förfader som på 1800 talet blev dömd till döden kändes det på något märkligt sätt som om jag hittat svaret. Var det början på den släktens tigande?

 

[MML]

Då jag för ett antal år sedan började släktforska insåg jag att det kanske inte är så konstigt trots allt att min familj är rätt dysfunktionell. I så gott som varje generation finns det i de flesta släktgrenar någon slags tragedi av det ena eller det andra slaget.

Inget av detta har det någonsin pratats om, mer än möjligtvis någon enstaka mening om att någon var släktens svarta får.

Jag tror absolut att det påverkar kommande generationer, att man inte har fått tala om allt det hemska som hänt, utan gått och lidit i tystnad.

Sedan vet jag inte hur långt i historien det är rimligt att gå, men då jag läste om min förfader som på 1800 talet blev dömd till döden kändes det på något märkligt sätt som om jag hittat svaret. Var det början på den släktens tigande?

Det var ju mycket så tidigare, att man inte pratade om det som var smärtsamt eller skamfullt. Tidigare generationer ville säkert väl, och gjorde det de trodde var bäst. Kanske är det vi, som lever i nutid, som kan minska framtida generationers lidande av tidigare generationers trauman?

 

[Tuvstarr]

Det var ju mycket så tidigare, att man inte pratade om det som var smärtsamt eller skamfullt. Tidigare generationer ville säkert väl, och gjorde det de trodde var bäst. Kanske är det vi, som lever i nutid, som kan minska framtida generationers lidande av tidigare generationers trauman?

Det tror jag, men jag har också funderat på hur mycket och när det är rimligt att berätta för barnen, som är i samma ålder som din dotter.

 

[Blyger]

Det tror jag, men jag har också funderat på hur mycket och när det är rimligt att berätta för barnen, som är i samma ålder som din dotter.

Min mamma sa ungefär "morfar hade problem med alkohol, ni barn kan därför vara känsligare för sånt. Därför vill jag inte att ni dricker innan ni blir 18 och har med er det i bakhuvudet" och senare "eran farbror missbrukade cannabis och fick psykoser". (Och hur jobbigt det var för familjen, ffa pappa och min äldsta faster som var mest involverade).

Bägge fick behandling för sina missbruk.

Hon var alltså ganska rakt på sak utan att gå in jättedjupt. Borde fråga mera nu kanske.

 

[MML]

Det tror jag, men jag har också funderat på hur mycket och när det är rimligt att berätta för barnen, som är i samma ålder som din dotter.

Ja, det är onekligen en svår fråga, som det nog inte finns några raka svar på. Jag gjorde bevisligen fel, och jag tror att felet till största del var att jag inte visade en öppenhet och att det är okej att fundera på, prata om, och ha frågor kring, tidigare generationers mörka historia. Jag tror att det är bäst att vara öppen och svara på frågor, givetvis på ett åldersanpassat sätt. Framför allt tror jag, med facit i hand, att det är viktigt att vi vuxna själva har bearbetat våra känslor, så att vi kan svara på barnens frågor och kan vara ett stöd för dem.

 

[MML]

Jag tänkte skriva lite mer kring det här med att min far avslutade sitt liv, och även annat som påverkat mig och min (bristande) förmåga att vara ett stöd för min dotter.

Som Emma varit väldigt öppen med har hon under lång tid brottats med suicidtankar och -planer. Det är naturligtvis alla föräldrars värsta mardröm, att förlora sitt barn på ett sådant sätt. För mig har det dessutom åter plockat fram mina minnen av min far, och en om möjligt ännu starkare rädsla för att förlora Emma på samma fruktansvärda sätt. Jag har också burit på en rädsla att "göra fel", att "misslyckas", att vara en oduglig mamma.

Jag tänker på hur min egen mor gjorde sitt bästa, men tyvärr var en väldigt frånvarande förälder. Nu förstår jag ju att det förmodligen var hennes sätt att försöka skydda sig själv, och kanske även mig. Jag har sedan min fars insjuknande önskat att min mor hade funnits där för mig på ett bättre sätt, att hon hade haft förmågan att stötta mig. Därför har jag haft väldigt höga krav på mig själv om att "vara bättre", att vara ett bra stöd för Emma. Därför har jag också länge känt det som att jag personligen misslyckats som förälder, när Emma mått så fruktansvärt dåligt. Jag har, precis som min mor, inte kunnat skydda min dotter mot stora hemskheter i livet. Sedan har jag inte heller kunnat stötta henne på ett adekvat sätt. Jag har till och med behövt "skicka iväg" henne, bort från vårt hem, på grund av min oförmåga att hjälpa.

Rent krasst vet jag förstås att Emma behöver mer och bättre hjälp än vad som är möjligt om hon bor hemma. Mycket av det som orsakat hennes psykiska ohälsa ligger bortom min kontroll. Jag har inte "valt bort" Emma, och jag har trots allt försökt att vara ett stöd på alla sätt jag kan, även om jag tyvärr också gjort väldigt fel emellanåt.

Något annat som också gjort det svårt för mig att känna mig tillräcklig, är att jag haft så svårt att vistas på sjukhus. Emma har ju i långa perioder varit inlagd, både på BUP och på "vanlig" barnavdelning. Det har då i regel varit hennes pappa som varit hos henne. Jag har, ännu en gång, låtit mina egna trauman stått i vägen för min förmåga att finnas hos Emma.

Delvis beror det på att sjukhusmiljön, i synnerhet relaterat till mitt barn, är så starkt associerat till både en enorm förlust, och till alla gånger tidigare vi varit så nära att förlora Emma. Innan Emma föddes förlorade vi ett barn. När Emma föddes var det oerhört kritiskt, och jag vill säga att det var ett mirakel att hon klarade sig. Att över huvud taget besöka ett sjukhus för Emmas räkning, har alltid varit ångestladdat för mig. Det har väckt upp så mycket känslor kring det barn vi förlorat, och hur nära det var att vi förlorade även Emma. I stället för att ta hjälp redan för 18 år sedan, och då bearbeta alla mina känslor ordentligt, har jag distanserat mig från minnena. Jag har försökt att hålla mig borta från sjukhusmiljön, i den mån jag kan. Jag har dykt huvudstupa in i rollen som "fixare", som har roddat allt runt omkring så att min man kunnat vara med Emma i lugn och ro.

Nu ser jag ju mönstret glasklart. Jag gör precis vad min mor gjorde. Jag saknade alltid att min mor inte "fanns där". Hon städade hemmet till perfektion, hon jobbade, hon fixade och ordnade. Och hela tiden höll hon ett avstånd, till mig och till vår familjs mörker.

Det är precis det jag också gjort. Jag är trots allt tacksam för att jag börjat se de här mönstren, att jag ser hur våra trauman gått från generation till generation. Förhoppningsvis är det inte för sent för att hjälpa Emma, så att hon slipper följa i mina fotspår på det här området.

 

[MML]

Hemkommen från stallet och lunch intagen. Hjärnan jobbar på högvarv, och jag känner att skrivandet också är helande. Och så det där med att jag hoppas kunna följa min dotters exempel, att öppet dela med mig med förhoppningen att det kan hjälpa andra. Jag har verkligen mycket att lära av min fantastiskt modiga och starka dotter!

Jag har drabbats av utmattningssyndrom och är väl mer eller mindre mitt i det just nu. Jag ser ganska klart nu att det inte är konstigt eller egentligen oväntat att jag hamnat här. Jag försöker att ge mig själv förståelse och utrymme, till att "bara vara" och till att känna efter vad jag orkar. Det är dock allt annat än enkelt. Sedan tonåren har jag varit en "fixare" och en arbetsmyra. Jag har alltid kastat mig huvudstupa, från ett projekt till ett annat. Som ung hade jag hästen, sedan jobb och studier parallellt. Jag har alltid varit engagerad i kyrkan och haft både större och mindre roller där. Jag har varit klassförälder, renoverat hus, tagit emot en omplaceringshund, alltid försökt att ge 100 % till anhöriga som behövt mig. Sålt bingolotter, skjutsat dotter och ponny på träningar och tävlingar, och så försökt att ha "perfekt familjeliv". Det senaste har jag allt mer förstått är en ouppnåelig illusion. Emma blev sjuk i anorexi första gången som 11-åring, och i samband med det fick jag ett brutalt uppvaknande kring vad som verkligen är viktigt i livet.

Det finns förstås många bakgrundsfaktorer till att ett barn drabbas av ätstörningar och psykisk ohälsa. Jag tror absolut inte att det "bara" beror på ett arv från mina trauman, och mina föräldrars trauman etc. Med vad vi vet nu, hade vi förmodligen gjort andra val långt tidigare. Med bättre anpassningar och en större förståelse för hur Emma fungerar, hade hon kanske inte drabbats på samma sätt. Dessvärre fick Emma, i likhet med många andra intelligenta och högpresterande flickor, inte en ordentlig utredning och diagnostisering (Emma har autism och ADHD) förrän hon var nästan klar med grundskolan. Det var väldigt många år som vi, tyvärr, inte förstod att hon hade behövt ett annat stöd än vad hon fick.

Att Emma utsattes för mobbning var inget vi kunde kontrollera. Att hon utsatts för övergrepp var inte heller inom vår kontroll (vilket är något jag tror att många föräldrar till utsatta barn får kämpa för att acceptera, då tanken "Varför kunde jag inte skydda mitt barn?" kan vara fruktansvärt stark och påträngande). Det är lätt att i den här situationen "bara" se allt jag gjort fel, och säga till andra föräldrar och vuxna i barns närhet vad de inte ska göra.

Dölj inte era egna känslor för barnen, inte heller det svåra. Ignorera inte era trauman i ett försök att skydda barnen. Gör inte så mycket annat att ni blir otillgängliga för barnen.

Faktum är att jag är mycket väl medveten om att jag, och vi, gjort mycket rätt också. Jag vill dela med mig även av det. Berätta vad som fungerat för oss, och vad jag skulle vilja förmedla till andra föräldrar som kämpar.

Ta hjälp! Barn blir sjuka i bland. Vissa blir allvarligt sjuka, och då behöver man hjälp utifrån. Det ligger ingen skam på föräldrarna till ett barn som drabbats av psykisk ohälsa, lika lite som barnet som drabbats av en somatisk sjukdom. Vi har aldrig någonsin känt att Emmas sjukdom varit något "hemligt", och vi har alltid uppmuntrat henne i att vara öppen om det (på en nivå som hon varit bekväm med, naturligtvis).

Lyssna på ert barns behov! Även om Emma fick sina diagnoser sent, så gjorde vi lyckligtvis ändå mycket rätt. Emma har alltid föredragit djurens sällskap, framför människors. Som liten lekte hon med sin hund och var ganska ointresserad av andra barn. Vi lyssnade och bekräftade. Vi hade möjligheten att köpa en ponny till Emma, och valde ett litet stall med ett fåtal andra hästar. De flesta barnen i Emmas ålder stod i större stall med många jämnåriga. Emma behövde lugnet i ett mindre stall, med mest vuxna omkring sig. Umgånget med jämnåriga räckte bra med det hon fick på träningar, tävlingar, och gemensamma aktiviteter bland barnen i samma "stallområde". Med facit i hand ser jag att vi gjorde nära på alla rätt med Emmas hästintresse. Vi stöttade hennes intresse, tillät och skapade förutsättningar för hennes "egen bubbla", lät henne ta ansvar och växa och umgås med andra på sina villkor.

Tro på era barn! Om barnet berättar om något jobbigt eller svårt, ta det på allvar. Lyssna och fråga, vifta inte bort det. Emma har en väldigt tydlig inre kompass för hur hon blir bemött. Jag tror att det grundas mycket i att vi alltid tagit hennes känslor och upplevelser på allvar. Hon vet att hennes röst är värd att bli hörd, och att vad hon har att säga är viktigt.

Något jag också verkligen vill lyfta i det här är att prata med era barn om hemligheter. Prata massor om det! Prata om skillnaden på "bra" och "dåliga" hemligheter, trygga vuxna, rätten att bestämma över sin egen kropp etc. Vi tyckte att vi hade koll på det. Emma hade koll på det där, tänkte vi. Hon är en klok tjej som aldrig tyckt om fysisk närhet med andra än de absolut närmaste, och vi har alltid stöttat henne i att inte vilja t. ex. kramas med släktingar. Vi har alltid försökt att förmedla att hon alltid kan prata med oss föräldrar, vad det än gäller.

Tyvärr kan man göra så gott man kan, och ändå inte nå hela vägen fram. När Emma blev utsatt första gången var hon 14 år. Gärningsmannen var en nära vän till familjen. Någon som både Emma och vi föräldrar såg som just en "trygg vuxen". Jag kan inte tänka annat än att han är en ond person. Han visste allt för väl hur han skulle lura Emma, förvrida sanningen, lägga skuld på henne.

Vi föräldrar, naiva som vi var, trodde att det "räckte" att vi pratat med Emma om "fula gubbar och tanter" när hon var yngre. Vi trodde att samtalen om gränssättning gentemot pojk/flickvänner och eventuella tillfälliga partners låg några år fram i tiden. Hon var gammal nog för att veta vad övergrepp var, och ännu inte intresserad av intima relationer. Vi trodde att det var "lugnt". Vad vi helt missat var att hålla konversationen levande. Vi tänkte nog inte i vår vildaste fantasi att någon i vår närhet skulle utnyttja just Emmas ålder och att hon började närma sig tonårens frigörelseprocess, till att lura, manipulera, och förgripa sig på henne. Det var dock just vad han gjorde. Han utnyttjade den där lilla nyfikenheten, viljan att testa gränser, som börjat vakna i Emma. Fick henne därmed effektivt att tro att allt som hände var deras hemlighet, något gemensamt som hon bar ansvar för. Exakt hur han lurade henne har jag alldeles nyligen fått veta. Det tog alltså 2,5 år innan Emma vågade dela med sig av hur han på ett vidrigt sätt la skulden och ansvaret på henne.

Där önskar jag att vi varit tydligare. Att vuxna som gör barn och unga illa, kan verka jättesnälla. Och att även om barnet eller ungdomen gjort något den tror att föräldrarna skulle bli arga för, så är det alltid, alltid, alltid den vuxna som bär ansvar. Och jag önskar att vi bättre hade förmedlat att vi aldrig någonsin skulle skuldbelägga henne för något som hon blivit utsatt för.

Det här blev långt och spretar åt alla håll. Det är många tankar, skönt att få ner dem i text, och ett sätt för mig att både bearbeta och landa. Det hjälper mig att se samband och få en ökad förståelse för mig själv. Mycket är det naturligtvis också så att jag inspireras av Emma. Hon är, och har alltid varit, så otroligt mycket modigare än vad jag någonsin varit. Hon har en vishet långt över sin faktiska ålder, och jag har aldrig någonsin träffat en sådan kämpe som Emma. Jag är så otroligt stolt över att få vara hennes mamma!

Jag vet att inne i Emma brinner en låga för att hjälpa andra. Hon vill att allt hon gått igenom inte ska vara förgäves. Hon blir oerhört berörd när hon hör om andra unga flickor i liknande situation, och hon vill helst av allt att hennes berättelse ska kunna hjälpa någon annan från att slippa vad hon fått kämpa med. Jag tänker att det lilla jag som mamma kan göra, är att nå ut till andra föräldrar.

 

[ameo]

Vilka kloka insikter du har kommit till! Och, jag förstår varifrån Emma fått sin klokskap!

Något jag själv insett i mitt eget föräldraskap är att hur bra förälder man än är så kan man inte skydda sina barn mot allt. Och det är alltid lätt att vara efterklok och känna att man kunnat göra saker och ting annorlunda, så att utfallet kunde ha blivit annorlunda i vissa situationer. Men så länge man inte har en kristallkula där man kan se in i framtiden måste man inse att man har gjort så gott man kunnat.

 

[MML]

Vilka kloka insikter du har kommit till! Och, jag förstår varifrån Emma fått sin klokskap!

Något jag själv insett i mitt eget föräldraskap är att hur bra förälder man än är så kan man inte skydda sina barn mot allt. Och det är alltid lätt att vara efterklok och känna att man kunnat göra saker och ting annorlunda, så att utfallet kunde ha blivit annorlunda i vissa situationer. Men så länge man inte har en kristallkula där man kan se in i framtiden måste man inse att man har gjort så gott man kunnat.

Tack snälla du!

Tyvärr är det ju så, att ingen kan skydda sina barn mot allt. Du har så rätt i att man gör så gott man kan, och att det är lätt att vara efterklok. Det enda man faktiskt kan göra är väl att dra lärdom av vad som hänt, och att vara öppen för att anpassa sig i takt med att man lär sig mer.

 

[MML]

Jag har fått Emmas tillåtelse att dela detta.

I slutet av oktober gjorde Emma ännu en gång ett självmordsförsök. Det var inledningsvis osäkert hur det skulle gå, och Emma behövde hållas nedsövd en kortare tid. Tack och lov återhämtade hon sig både mer och snabbare än vad som först verkade möjligt. Nu är hon, inte helt, men nästan tillbaka till där hon var innan självmordsförsöket.

Det både jag och andra runt Emma ser, är att den här gången verkar ha varit något av en vändpunkt. Emma har efteråt sagt att hon "inte vill dö nu egentligen". Det borde vara så självklart, att inget barn borde känna att man vill dö. Ändå insåg jag när Emma sa det, att det är första gången på flera år som hon uttryckt en vilja att faktiskt leva. Och det är så obeskrivligt hoppfullt att höra henne säga det! Även om det är en lång och svår väg kvar framför henne, så måste jag tro och hoppas att det att hon vill finnas kvar nu, är en betydande skillnad.

Det är också först nu Emma klarat att berätta om vissa delar av vad som hänt henne och hur hon känt. Stora saker som varit oerhört tungt för henne att bära, som alla dessa tankar runt sin morfar, och vad som faktiskt hände i samband med det där första övergreppet. Jag kan inte låta bli att undra om alla våra liv hade sett annorlunda ut, om vi agerat annorlunda tidigare.

Om jag pratat mer öppet om min far, om jag visat min sårbarhet men också tagit hjälp mycket tidigare. Hade all den här rädslan för att hon skulle "bli som morfar" ändå funnits i Emma då? Vad hade vi kunnat göra annorlunda, för att hon tidigare skulle ha klarat att berätta vad som hände?

Jag vet inte, och kanske finns det heller inga svar. Det spelar egentligen heller ingen roll, hur något kunde ha blivit. Nu är det som det är, och det är vad vi har att förhålla oss till. Jag kan inte ändra på vad jag gjort (och inte gjort). Jag kan bara göra mitt bästa, härifrån och framåt.

Jag tänker i bland litegrann att min krasch nu, kanske på ett sätt blivit som en väckarklocka för mig. Jag har tvingats ta mig tid för reflektion och att "bara" tänka. Vissa dagar är det fruktansvärt jobbigt, och andra dagar är det ett mer överkomligt arbete. Jag har kommit så pass långt att jag förstår att jag måste se över mitt liv, och förmodligen förändra något. Jag har inte kommit så långt att jag vet vad jag kan, eller vill, förändra. Jag tror dock att det på ett sätt är bra och viktigt för mig att ha hamnat här. Annars hade jag kanske aldrig "tvingats" möta allt det här, och aldrig förstått vad jag behöver lyfta upp och bearbeta, och jag tror att det är oerhört viktigt att jag gör det.

 

[Imogen]

Jag har läst många av Emmas trådar. Har många gånger önskat att jag kommenterat mer kring det hon skrivit. Jag har känt mig otillräcklig, och rädd för att säga något ”dumt”, och varje gång har jag tänkt tanken att om jag känner så här bakom mina tangenter, hur är det då inte för Emmas föräldrar

Jag har också så många gånger reflekterat över hur Emmas kärlek till sina föräldrar lyser igenom det hon skriver. Även när hon har beskrivit konflikter med er och från hennes måendes sida misär har mitt intryck ändå varit vilken relation ni verkar ha. Jag har ju ingen aning om hur den bild jag fått stämmer med verkligheten, men bilden som förmedlas säger också något.

Bara en sådan sak som att du och Emma finns här på Buke parallellt. Att hon gett dig inloggningsuppgifter till det konto där hon skrivit om så mycket så ärligt och ”naket”. Jag tror inte det är många 16-åringar som har en sådan öppenhet och tillit till sina föräldrar.

Som jag hoppas för din och er skull att det här blir den här vändningen du beskriver, vad otroligt fantastiskt att kunna känns den hoppfullheten igen ändå. Kanske är det så att saker kunde haft andra förutsättningar om ni pratat mer om morfar tidigare och tagit in det sambandet mer. Men jag är också övertygad om att ni har nått den här punkten av hoppfullhet på grund av allt det ni HAR gjort för er dotter

 

[MML]

Jag har läst många av Emmas trådar. Har många gånger önskat att jag kommenterat mer kring det hon skrivit. Jag har känt mig otillräcklig, och rädd för att säga något ”dumt”, och varje gång har jag tänkt tanken att om jag känner så här bakom mina tangenter, hur är det då inte för Emmas föräldrar

Jag har också så många gånger reflekterat över hur Emmas kärlek till sina föräldrar lyser igenom det hon skriver. Även när hon har beskrivit konflikter med er och från hennes måendes sida misär har mitt intryck ändå varit vilken relation ni verkar ha. Jag har ju ingen aning om hur den bild jag fått stämmer med verkligheten, men bilden som förmedlas säger också något.

Bara en sådan sak som att du och Emma finns här på Buke parallellt. Att hon gett dig inloggningsuppgifter till det konto där hon skrivit om så mycket så ärligt och ”naket”. Jag tror inte det är många 16-åringar som har en sådan öppenhet och tillit till sina föräldrar.

Som jag hoppas för din och er skull att det här blir den här vändningen du beskriver, vad otroligt fantastiskt att kunna känns den hoppfullheten igen ändå. Kanske är det så att saker kunde haft andra förutsättningar om ni pratat mer om morfar tidigare och tagit in det sambandet mer. Men jag är också övertygad om att ni har nått den här punkten av hoppfullhet på grund av allt det ni HAR gjort för er dotter

Tack snälla för dina fina ord!

Det är naturligtvis svårt för mig att veta, jag har ju aldrig haft något annat tonårsbarn, men jag tror att vår relation är, på det stora hela, ganska bra. Mellan mig och Emma har det visserligen gått lite upp och ner, och i vissa perioder har hon inte viljat ha någon kontakt alls med mig. Men jag tror ändå, även när hon känt sig sviken och "bortvald" av mig, att hon har ett grundförtroende även för mig. Jag tror att det delvis beror på att jag alltid försöker vara tydlig med att jag respekterar hennes gränser. Det har exempelvis hänt, både här på Bukefalos och på andra ställen, att Emma börjat ett inlägg med att skriva "Det här får inte mamma läsa". Då respekterar jag det.

Jag förstår att alla föräldrar resonerar olika, och att många kan i sådana lägen tycka att man behöver läsa för att veta vad som pågår i ungdomens liv. Naturligtvis kan jag också känna att jag egentligen vill veta vad som står i sådana inlägg, inte minst om jag förstår av omständigheterna att det kan handla om väldigt tunga eller stora saker. Samtidigt tänker jag att det att Emma över huvud taget skriver så, visar på att det ömsesidiga förtroendet och respekten vi har är viktig och känns trygg även för henne. När hon skriver så, litar hon helt på att jag ska respektera hennes önskan.

Jag tror att just det att vi alltid varit tydliga med att vi respekterar Emmas gränser och hennes privatliv, gör att hon känner ett så pass stort förtroende för oss och att vår relation är så pass bra som den är.

Jag tänker också att det är viktigt för oss att bemöta Emma med samma respekt som vilken annan människa som helst. Jag menar verkligen inte att kritisera eller klanka ner på hur någon annan förälder resonerar kring sitt barn. Alla familjer är som bekant olika, med olika behov och personligheter. Men med det sagt så känns det för oss viktigt att vara förebilder för Emma, och visa hur bra, trygga relationer "ska vara". Både gentemot varandra, och gentemot Emma. Vi är noga med att be om ursäkt, fråga om lov etc. om även sådant som kan verka "litet".

Jag tror att det var någon på BUP som sa en gång att det är genom att ge barnet "små" bevis på att vi är pålitliga, som vi kan få veta de "stora" tankarna barnet bär på. Det är nog lite så vi alltid resonerat, även långt innan vi över huvud taget var i kontakt med BUP.

Framförallt är jag, naturligtvis, oerhört tacksam över att jag har en så fantastiskt smart, snäll och empatisk dotter! Jag har lärt mig så mycket av henne, och fortsätter att lära hela tiden.

 

[MML]

I dag ska mannen ta med Emmas valp (som är 8 månader nu, så snart är han väl tekniskt sett inte någon valp längre) och hälsa på hos Emma.

Jag älskar verkligen min man, och jag älskar valpen, men det ska faktiskt bli skönt med några timmar helt för mig själv. De vuxna hundarna gör inte mycket väsen av sig när vi är hemma och bara tar det lugnt.

Jag har börjat lära mig att man får tycka att det är skönt att partnern åker i väg en stund och, som i mitt fall, han kommer att vara hos Emma så jag kan helt koppla bort "behovet" att vara tillgänglig för dem båda. Även om jag naturligtvis väljer att vara tillgänglig, för att jag vill det, så är det skönt att "slippa" i bland också. Och det är helt okej att känna så.

 

[Blyger]

I dag ska mannen ta med Emmas valp (som är 8 månader nu, så snart är han väl tekniskt sett inte någon valp längre) och hälsa på hos Emma.

Jag älskar verkligen min man, och jag älskar valpen, men det ska faktiskt bli skönt med några timmar helt för mig själv. De vuxna hundarna gör inte mycket väsen av sig när vi är hemma och bara tar det lugnt.

Jag har börjat lära mig att man får tycka att det är skönt att partnern åker i väg en stund och, som i mitt fall, han kommer att vara hos Emma så jag kan helt koppla bort "behovet" att vara tillgänglig för dem båda. Även om jag naturligtvis väljer att vara tillgänglig, för att jag vill det, så är det skönt att "slippa" i bland också. Och det är helt okej att känna så.

Jag älskar både min man och barn men tycker också det är så skönt att de är borta ibland!

Vi har en sommarstuga som de två rätt ofta åker till sommartid, medan jag är hemma med djuren (någon måste ju vara det ).

 

[tott]

Du skriver en del om att göra rätt och göra fel - är det så enkelt att man antingen gör rätt eller så gör man fel?

Jag är absolut säker på att ni alltid har gjort det bästa ni har kunnat för stunden, det ni har trott att har varit det bästa för stunden. I efterhand kan man kanske se att det hade varit bättre att göra på ett annat sätt, men likväl har man just då gjort det man trott på - alltså det bästa för stunden, med de (dags)resurser man har.

Jag har läst mycket av allt det kloka Emma har skrivit och jag har också skänkt er, dig och din man, många tankar. Ni kämpar bra tillsammans! Hoppas att ni alla hittar en balans och ett lugn så småningom. Det är ni alla tre värda!

 

[MML]

Du skriver en del om att göra rätt och göra fel - är det så enkelt att man antingen gör rätt eller så gör man fel?

Jag är absolut säker på att ni alltid har gjort det bästa ni har kunnat för stunden, det ni har trott att har varit det bästa för stunden. I efterhand kan man kanske se att det hade varit bättre att göra på ett annat sätt, men likväl har man just då gjort det man trott på - alltså det bästa för stunden, med de (dags)resurser man har.

Jag har läst mycket av allt det kloka Emma har skrivit och jag har också skänkt er, dig och din man, många tankar. Ni kämpar bra tillsammans! Hoppas att ni alla hittar en balans och ett lugn så småningom. Det är ni alla tre värda!

Jag förstår att det kanske kan tolkas som att jag menar att man gör antingen "rätt" eller också gör man "fel". Så svartvitt är det ju inte, och i de flesta situationer finns det säkert inte ett rätt eller ett fel sätt att göra något på.

Självklart har vi alltid gjort vad vi trott varit bäst för stunden, precis som jag är övertygad om att så gott som alla andra föräldrar också gjort. I efterhand går det i bland att se tillbaka och se att det förmodligen hade varit bättre om man gjort på något annat sätt. I bland kan man också se tillbaka och tänka att man inte skulle ha ändrat något, man gjorde "allt rätt". Det är också bra att se och tillåta sig själv att känna emellanåt, tror jag.

 

[MML]

I dag har jag fått träna på att "ta hand om mig själv". Det är förvånansvärt svårt, när man som jag är van att alltid sätta andra främst.

Det här var den första dagen på länge som jag varken hade mannen hemma, eller kände att jag behövde vara tillgänglig för Emma, eller hade ansvaret för valpen. Jag tänkte att jag skulle "göra ingenting" med min egentid, men jag kände hur min inre stress bara ökade. Min kropp är nog så programmerad på "kör på", att den helt enkelt inte riktigt vet hur man kopplar av och "gör ingenting". Ganska intressant och lärorikt att upptäcka, faktiskt.

Jag har därför funderat en del kring december, advent, och Emmas födelsedag. Vi har haft en tradition i vår familj att göra något "juligt" på, eller i anslutning till, Emmas födelsedag. Emma älskar julen och fyller år i början av december, så det har passat bra att vi tagit fram julpyntet till hennes födelsedag. Vi har varit på olika julmarknader, på Liseberg, Sweden International Horse Show, julshopping i Stockholm. De senaste åren har naturligtvis sett annorlunda ut, men jag funderar på om vi inte skulle kunna göra i vilket fall något litet i år. Det beror förstås på hur Emma mår då, och vad hon känner att hon orkar med. Utöver den psykiska ohälsa hon alltid kämpar med har hon även drabbats av hjärtmuskelinflammation, och har i nuläget inte mycket ork. Det går alltså inte att dra iväg på något stort, men jag tror att både Emma och vi föräldrar skulle uppskatta att få göra något tillsammans som en familj. Allra bäst vore förstås om hundarna (Emmas valp och hennes älskade "lånehund" M) kunde följa med.

Jag har suttit i några timmar och försökt hitta något lämpligt, men ännu inte haft någon vidare framgång. Det är ju ännu några veckor kvar, så det är ingen panik. Och blir det "bara" julfika hos Emma på HVB så är det naturligtvis fullt tillräckligt, det också!

 

[manda]

Jag tror också, som du är inne på, att generationell traumabearbetning är ett sätt att i längden kunna hantera det ohanterbara och att utvecklas som art (jag tror inte människan har direkt fysisk evolution att vänta, men möjligen mental, känslomässig, själslig). Som du säger gör alla i varje situation sitt bästa, vilket också skapar erfarenheter och mognad som leder till ökat underlag för klok hantering av kommande situationer. Så jag tänker att Emmas klokhet är hennes egen, men samtidigt möjliggjord av generationer bakåt som i varje given stund gjort så gott de kunnat och därför skapat en annorlunda, mer gynnsam situation allteftersom både individ och generationer fortskrider. Och på det sättet kan också de yngre generationerna erfarenheter skapa läkande för de tidigare, precis som du och Emma nu växeldrar och bidrar till varandra i att navigera och förstå svåra situationer; att du upplever henne så klok och en förebild även för dig.

Angående julmys som kan passa - så mysigt! - så funderade jag (som har en sjukdom som gör mig fysiskt begränsad) om ett alternativ vore en liten ”julmarknad” på hvb; att se om någon lokal pyssel-/pynt-/hantverks-/inredningsbutik kunde tänka sig att låna ut varor (såklart noggrant uppskrivet vad) för ett marknadsstånd på hvb som ni kunde handla ifrån? Om det är för stort att komma iväg, tänker jag. Men jag förstår såklart att det kräver en del organisation vilket kanske är mycket i din situation.