B
BamsePlutt
Hej hej! Skriver lite då och då här när dottern krisar ihop totalt, kan kännas skönt att få bolla lite. Hoppas nån orkar lyssna.
I tordags gjorde hon sitt första självmordsförsök. (Innan har hon skrivit ett självmordsbrev, innan jul, där hon skrev att hon skulle ta livet av sig nu på söndag 2/3.) Hon har ju skurit sig jättemycket förut, inte i syfte att ta livet av sig utan mer lätta på trycket. Men det har varit lungt med det ett tag nu. Nu istället petade snörpan i sig de sertralin som fanns kvar (tack gode gud att det bara var 12 st) samt en massa theralen-mixtur. Åkte in i snöovädret till lasarettet - de la in henne på en avdelning och kopplade upp henne mot en monitor. Blodtrycket jättelågt (78/34 som lägst) Hon somnade i princip direkt när hon la huvudet på kudden, jag däremot låg och kollade på "kurvorna" mest hela natten. Sköterskan kom in en gång i halvtimmen till en början för att kolla blodtrycket m.m. Förstod ju att det inte var någon större fara egentligen, men fan vad hemskt det känns. Ialllafall, sov en halvtimme på hela natten.
Dagen därpå kom psyk upp till avdelningen, vi hade ett kanonsamtal. Det var inte samma personal som vi träffat innan, de kunde inte komma ifrån. Iallafall, denna nya psykologen och läkaren var kanonbra!! Vad skönt att det finns bra folk. Denhär psykologen hade liksom en helt annat infallsvinkel än dotterns vanliga psykolog. Det blev lite aha-upplevelser, mycket som man aldrig tänkt på men som faktiskt stämmer.
Iallafall - vi fick åka hem framåt eftermiddagen med vissa restriktioner, dottern ska t.ex. hålla sig i närheten av oss, medicinskåpet har tömts ut (ska köpa låsbart skåp idag om jag hittar något) osv. Hon är helt utsatt från alla mediciner. Ny tid på fredag med alla vuxna inblandade + dottern. Så nu sitter jag här och funderar och funderar. Allt har liksom tagit en ny vändning, det känns som om hela hennes "behandling" måste läggas om för att det ska bli några framsteg. Lite kan jag känna att det nu måste tas i med "hårdhandskarna" från BUP:s sida.
Dottern är väldigt väldigt vuxen rent intellektuellt och visst, socialt också. Däremot känslomässigt är hon pytteliten. Det känns som om hennes vanliga psykolog liksom "gått på" dotterns intellektuella sida och betraktat henne som mer frisk än vad hon egentligen är. Det var på gång att hela behandlingen skulle avslutas, och ärligt talat är jag inte förvånad att detta självmordsförsök kom just nu. Min tjej är inte frisk, det handlar inte om att hon mår lite dåligt och måste prata av sig, utan min dotter är "sjuk" och behöver en mängd insatser för att må bättre. Hoppas hoppas hoppas vi kan lösa detta!
Är så glad att jag har min man som jag verkligen kan prata med! (inte dotterns pappa, pappan är helt ute ur bilden) Han jobbar själv som behandlare, vilket ibland kan vara jäkligt irriterande då han går igång och analyserar allt (
) men i ett sånt här läge är han guld värd! Överhuvudtaget känner jag i sådanahär situationer att jag är så vansinnigt lycklig över min familj!
Igår sa någon till mig att "ja ungar - de kan man ju inte lämna tillbaks, utan man får dras med vad man får". Blev ganska irriterad! För dethär handlar inte om att jag vill "returnera" tjejan, jag vill inte ha någon annan tonårsdotter än henne som på något vis är "bättre", för mig är hon suverän och unik! Att åka in och ut på BUP gör jag gärna, för jag vill att min unge ska må bra!
Iallafall - tack om ni orkade lyssna. Idag ska dottern och jag upp till våra småhästar (shettisar) och sätta nyingen som jag fick i lördags för vagn för första gången hos oss (hon är jättemycket körd men jag vill ta det lite lugnt tills jag vet hur hon är). Men iallafall - idag är det dags! Man får försöka ta till sig alla positiva saker hela tiden!
Kram
I tordags gjorde hon sitt första självmordsförsök. (Innan har hon skrivit ett självmordsbrev, innan jul, där hon skrev att hon skulle ta livet av sig nu på söndag 2/3.) Hon har ju skurit sig jättemycket förut, inte i syfte att ta livet av sig utan mer lätta på trycket. Men det har varit lungt med det ett tag nu. Nu istället petade snörpan i sig de sertralin som fanns kvar (tack gode gud att det bara var 12 st) samt en massa theralen-mixtur. Åkte in i snöovädret till lasarettet - de la in henne på en avdelning och kopplade upp henne mot en monitor. Blodtrycket jättelågt (78/34 som lägst) Hon somnade i princip direkt när hon la huvudet på kudden, jag däremot låg och kollade på "kurvorna" mest hela natten. Sköterskan kom in en gång i halvtimmen till en början för att kolla blodtrycket m.m. Förstod ju att det inte var någon större fara egentligen, men fan vad hemskt det känns. Ialllafall, sov en halvtimme på hela natten.
Dagen därpå kom psyk upp till avdelningen, vi hade ett kanonsamtal. Det var inte samma personal som vi träffat innan, de kunde inte komma ifrån. Iallafall, denna nya psykologen och läkaren var kanonbra!! Vad skönt att det finns bra folk. Denhär psykologen hade liksom en helt annat infallsvinkel än dotterns vanliga psykolog. Det blev lite aha-upplevelser, mycket som man aldrig tänkt på men som faktiskt stämmer.
Iallafall - vi fick åka hem framåt eftermiddagen med vissa restriktioner, dottern ska t.ex. hålla sig i närheten av oss, medicinskåpet har tömts ut (ska köpa låsbart skåp idag om jag hittar något) osv. Hon är helt utsatt från alla mediciner. Ny tid på fredag med alla vuxna inblandade + dottern. Så nu sitter jag här och funderar och funderar. Allt har liksom tagit en ny vändning, det känns som om hela hennes "behandling" måste läggas om för att det ska bli några framsteg. Lite kan jag känna att det nu måste tas i med "hårdhandskarna" från BUP:s sida.
Dottern är väldigt väldigt vuxen rent intellektuellt och visst, socialt också. Däremot känslomässigt är hon pytteliten. Det känns som om hennes vanliga psykolog liksom "gått på" dotterns intellektuella sida och betraktat henne som mer frisk än vad hon egentligen är. Det var på gång att hela behandlingen skulle avslutas, och ärligt talat är jag inte förvånad att detta självmordsförsök kom just nu. Min tjej är inte frisk, det handlar inte om att hon mår lite dåligt och måste prata av sig, utan min dotter är "sjuk" och behöver en mängd insatser för att må bättre. Hoppas hoppas hoppas vi kan lösa detta!
Är så glad att jag har min man som jag verkligen kan prata med! (inte dotterns pappa, pappan är helt ute ur bilden) Han jobbar själv som behandlare, vilket ibland kan vara jäkligt irriterande då han går igång och analyserar allt (
) men i ett sånt här läge är han guld värd! Överhuvudtaget känner jag i sådanahär situationer att jag är så vansinnigt lycklig över min familj! Igår sa någon till mig att "ja ungar - de kan man ju inte lämna tillbaks, utan man får dras med vad man får". Blev ganska irriterad! För dethär handlar inte om att jag vill "returnera" tjejan, jag vill inte ha någon annan tonårsdotter än henne som på något vis är "bättre", för mig är hon suverän och unik! Att åka in och ut på BUP gör jag gärna, för jag vill att min unge ska må bra!
Iallafall - tack om ni orkade lyssna. Idag ska dottern och jag upp till våra småhästar (shettisar) och sätta nyingen som jag fick i lördags för vagn för första gången hos oss (hon är jättemycket körd men jag vill ta det lite lugnt tills jag vet hur hon är). Men iallafall - idag är det dags! Man får försöka ta till sig alla positiva saker hela tiden!
Kram
