För två år sedan fick vi en 7-8 årig kastrerad utekatt från ett hem där han inte längre var önskad. Han fanns sig till rätta oväntat snabbt, trivts bra här och faktiskt blivit innekatt på halvtid. 
Han brukar komma in på morgonen när frukosten serveras och sen sova bort förmiddagen och gå ut på eftermiddagen. Går på låda och så vidare som vilken innekatt som helst.
Däremot har han alltid varit en grinig gammal gubbe. Jättekelig när han vill och säger ifrån direkt när han inte vill. Ogillar att bli upplyft och är skeptisk till personer han inte känner. Men vi kom överens bra och lärde oss varandras rutiner.
Sen gjorde vi en chansning och tog hem två kattungar (vi hade reservplan om det inte skulle funka). Det verkade i alla fall gå bra, och även om de inte var bästa vänner och busade runt (farbror katt har aldrig varit mycket för att leka - han är en mean lean killing machine och går ut och dödar något om han känner sig rastlös, så inget konstigt där). De kunde till exempel toksova på samma soffa och inga problem att äta ur samma matskål (ja, varför skulle man välja var sin när man kan trängas i en..?).
Så långt så väl. Förra veckan kastrerade vi de båda kattungarna (6 mån), och då vände det i princip med en gång. När farbror kommer in på morgonen stuttar han in med rest svans, ett glatt hälsningsjam och lite strykande runt benen. Katterna hälsar på varandra genom ganska ganska grundliga nosningar sen sitter de sida vid sida och väntar på att jag gör iordning maten, och äter sedan tillsammans utan problem. Men när det är avklarat byter han mode. Han väser och morrar mot kattungarna om de är inom ett par meters radie från honom, eller om de tittar på honom tvärs över ett rum. Som om han plötsligt känner sig hotad av dem. Så gör han inte ens mot grannens stora starka kastrerade utekatt som hälsar på här utanför ibland (som vi tror att han slagits med ibland? någon slåss han uppenbarligen med lite då och då i alla fall, och det kryllar ju inte direkt av katter här).
Men inte nog med det. De senaste 2-3 dagarna har han faktiskt morrat och fräst mot oss i en situation - nämligen när han sitter vid dörren och jamar för att få komma ut. När man väl kommer för att öppna är han verkligen skitsur. Eller om han känner sig trängd, jag vet inte riktigt vilket. Jag har i de lägen han betett sig så valt att bara gå därifrån och släppa ut honom sen när han är som vanligt igen och ivrigt men glatt jamar när man kommer och ska öppna. Men jag har ingen aning om om det är en bra taktik eller inte. Han ligger däremot fortfarande gärna hos oss i soffan när han stannar inne på kvällen/natten (eget val) och blir kliad och klappad. Och träffar vi på honom ute hälsar han också glatt. Så det är bara i den situationen som något inte stämmer längre.
Min fråga är: Varför blev det så här nu? Har det med att kattungarna blivit kastrerade att göra? Eller tycker han att de nu är så stora att de "hotar" honom (de låter bli honom, men ligger gärna på avstånd under en stol eller liknande och stirrar på honom när han är på sitt sura humör)? Kan jag göra något för att det ska bli bättre? Eller bara vänta ut? Han har ju inte brukat våld mot varken oss eller kattungarna, han bara hotar, men tidvis rätt allvarligt. Och hur ska jag på bästa vis hantera hans ilska/rädsla de gånger det händer att han fräser/morrar på oss vid dörren? Det är ju inte meningen att han ska känna sig ovälkommen här eller vantrivas.
Han brukar komma in på morgonen när frukosten serveras och sen sova bort förmiddagen och gå ut på eftermiddagen. Går på låda och så vidare som vilken innekatt som helst.Däremot har han alltid varit en grinig gammal gubbe. Jättekelig när han vill och säger ifrån direkt när han inte vill. Ogillar att bli upplyft och är skeptisk till personer han inte känner. Men vi kom överens bra och lärde oss varandras rutiner.
Sen gjorde vi en chansning och tog hem två kattungar (vi hade reservplan om det inte skulle funka). Det verkade i alla fall gå bra, och även om de inte var bästa vänner och busade runt (farbror katt har aldrig varit mycket för att leka - han är en mean lean killing machine och går ut och dödar något om han känner sig rastlös, så inget konstigt där). De kunde till exempel toksova på samma soffa och inga problem att äta ur samma matskål (ja, varför skulle man välja var sin när man kan trängas i en..?).
Så långt så väl. Förra veckan kastrerade vi de båda kattungarna (6 mån), och då vände det i princip med en gång.
När farbror kommer in på morgonen stuttar han in med rest svans, ett glatt hälsningsjam och lite strykande runt benen. Katterna hälsar på varandra genom ganska ganska grundliga nosningar sen sitter de sida vid sida och väntar på att jag gör iordning maten, och äter sedan tillsammans utan problem. Men när det är avklarat byter han mode. Han väser och morrar mot kattungarna om de är inom ett par meters radie från honom, eller om de tittar på honom tvärs över ett rum. Som om han plötsligt känner sig hotad av dem. Så gör han inte ens mot grannens stora starka kastrerade utekatt som hälsar på här utanför ibland (som vi tror att han slagits med ibland? någon slåss han uppenbarligen med lite då och då i alla fall, och det kryllar ju inte direkt av katter här).Men inte nog med det. De senaste 2-3 dagarna har han faktiskt morrat och fräst mot oss i en situation - nämligen när han sitter vid dörren och jamar för att få komma ut. När man väl kommer för att öppna är han verkligen skitsur. Eller om han känner sig trängd, jag vet inte riktigt vilket. Jag har i de lägen han betett sig så valt att bara gå därifrån och släppa ut honom sen när han är som vanligt igen och ivrigt men glatt jamar när man kommer och ska öppna. Men jag har ingen aning om om det är en bra taktik eller inte. Han ligger däremot fortfarande gärna hos oss i soffan när han stannar inne på kvällen/natten (eget val) och blir kliad och klappad. Och träffar vi på honom ute hälsar han också glatt. Så det är bara i den situationen som något inte stämmer längre.
Min fråga är: Varför blev det så här nu? Har det med att kattungarna blivit kastrerade att göra? Eller tycker han att de nu är så stora att de "hotar" honom (de låter bli honom, men ligger gärna på avstånd under en stol eller liknande och stirrar på honom när han är på sitt sura humör)? Kan jag göra något för att det ska bli bättre? Eller bara vänta ut? Han har ju inte brukat våld mot varken oss eller kattungarna, han bara hotar, men tidvis rätt allvarligt. Och hur ska jag på bästa vis hantera hans ilska/rädsla de gånger det händer att han fräser/morrar på oss vid dörren? Det är ju inte meningen att han ska känna sig ovälkommen här eller vantrivas.
