SaraXX
Trådstartare
Min häst är jättetittig ute. Hon är inte rädd för maskiner, tittig på hinder rädd för ljud eller så men däremot är hon jätterädd för naturen! Stenar, stora blad, nedfallna grenar, skuggor, gropar ja allt möjligt. Hon kan bli så rädd så man känner hjärtat slå mellan skänklarna. Jag har haft henne i fem år, ridit ut mycket. Man tycker att hon borde vänja sig.
Ur ett etologiskt perpektiv kan man ju delvis förstå henne. Hon tror väl att allt möjligt farligt lurar i buskarna så det är bäst att vara på sig vakt... Men jag är lite trött på att hamna i diken, kärr osv brevid vägen, alla tvärnitar och att behöva gå av och leda förbi en sandhög, stock eller nåt.
Jag tänkte bara att det kanske var nån som hade några tröstande ord till övers...
SaraXX
Ur ett etologiskt perpektiv kan man ju delvis förstå henne. Hon tror väl att allt möjligt farligt lurar i buskarna så det är bäst att vara på sig vakt... Men jag är lite trött på att hamna i diken, kärr osv brevid vägen, alla tvärnitar och att behöva gå av och leda förbi en sandhög, stock eller nåt.
Jag tänkte bara att det kanske var nån som hade några tröstande ord till övers...
SaraXX