- Svar: 7
- Visningar: 1 087
Med anledning av den här tråden har jag funderat lite på det här med tillit. Jag lyckas inte riktigt formulera ett svar där så jag skriver här i stället.
Rent generellt så tror jag inte att folk är elaka, även om jag vet att det finns en del som inte har goda avsikter. I skolan blev jag mobbad. Inte med fysiskt våld men med ord. På ett jobb jag hade pratades det mycket skit om mig bakom min rygg och arbetsgivaren ansåg sedan att det enklaste sättet att bli av med problemet var att sparka mig. Det fick jag senare skadestånd för men återfallet i panikångest var ett faktum och den tog många år att bli av med.
Familjen har inte heller varit okomplicerad. Jag har aldrig kunna lita på att min familj har funnits där för mig. Första gången jag separerades från min familj var dock p.g.a. sjukdom då jag föddes, men jag lyckades visst överleva det. När jag var mellan 1-2 år hamnade jag i fosterhem för att de sociala myndigheterna ansåg att mina föräldrar inte var lämpliga. Där bodde jag 3 månader. Vid 8 års ålder var jag tvungen att flytta till Finland där jag placerades hos pappas förra fru. Mamma blev kvar i Sverige och vart pappa tog vägen vet jag inte. Efter ett år flyttade mina föräldrar ihop igen. Ytterligare en annan gång var mamma tvungen att dra igen och jag blev lämnad hos farsan som jag inte kände förtroende för. Han var ingen trygg person. Däremot visste man att han var kapabel att ge en stryk om man gjort något dumt. Sen flyttade de ihop en gång till men när jag var 13 år drog mamma igen. (Anledningen till att jag, men inte mina syskon, blev lämnad hos pappa, var att han hade vårdnaden om mig, vilket tydligen skett när de skilde sig genom myndighetsbeslut. Det är så jag fått det förklarat för mig.) Jag fick i den vevan veta att jag fick välja vem jag ville bo hos så jag rymde till mamma. Jag tog det allra nödvändigaste i en ryggsäck och stack. Då slog pappa ihjäl min kanin. Jag hade trott att han faktiskt skulle ta hand om den. Naivt. Han hade ju brukat våld mot kaninen redan tidigare. Då blev den bara medvetslös .
Det var mitt liv fram till 13 år. Det var mycket skrik, bråk, krossat porslin och även våld. Oförutsägbart och otryggt.
Så i vintras när mamma och båda mina syskon bara drog härifrån, så tog det ju skruv. Jag mådde dåligt och ingen fanns där för mig. Alla drog. Samma grej som när jag var barn.
Så ja, jag har vissa problem med tilliten. Jag undrar om folk kommer att behandla mig med vänlighet eller om de kommer prata bakom ryggen på mig. Kommer de att stanna hos mig om jag mår dåligt? Bäst att inte visa något, försöka vara stark, glad och positiv. Men om jag misslyckas då och råkar visa att jag mår dåligt, kommer de att bara dra eller klarar de av att gör en schysst exit om de inte pallar med mig? Får jag en förklaring till varför de inte kan stanna hos mig? Är jag värd vanlig normal artighet och hyfs?
Jag känner mig ynklig idag. Det blev så tydligt på jobbet att jag inte klarar det när jag fick en uppgift jag inte fixade. Sen läste jag mitt läkarintyg en gång till idag och fick då syn på ett stycke jag inte sett förut. Det var ingen kul läsning. Det känns som om jag alltid kommer ha något fel mellan öronen och att jag alltid kommer att vara ensam. Jag saknar att få en lång varm kram. Jag saknar att ha en axel att luta mig mot när jag inte orkar .
Rent generellt så tror jag inte att folk är elaka, även om jag vet att det finns en del som inte har goda avsikter. I skolan blev jag mobbad. Inte med fysiskt våld men med ord. På ett jobb jag hade pratades det mycket skit om mig bakom min rygg och arbetsgivaren ansåg sedan att det enklaste sättet att bli av med problemet var att sparka mig. Det fick jag senare skadestånd för men återfallet i panikångest var ett faktum och den tog många år att bli av med.
Familjen har inte heller varit okomplicerad. Jag har aldrig kunna lita på att min familj har funnits där för mig. Första gången jag separerades från min familj var dock p.g.a. sjukdom då jag föddes, men jag lyckades visst överleva det. När jag var mellan 1-2 år hamnade jag i fosterhem för att de sociala myndigheterna ansåg att mina föräldrar inte var lämpliga. Där bodde jag 3 månader. Vid 8 års ålder var jag tvungen att flytta till Finland där jag placerades hos pappas förra fru. Mamma blev kvar i Sverige och vart pappa tog vägen vet jag inte. Efter ett år flyttade mina föräldrar ihop igen. Ytterligare en annan gång var mamma tvungen att dra igen och jag blev lämnad hos farsan som jag inte kände förtroende för. Han var ingen trygg person. Däremot visste man att han var kapabel att ge en stryk om man gjort något dumt. Sen flyttade de ihop en gång till men när jag var 13 år drog mamma igen. (Anledningen till att jag, men inte mina syskon, blev lämnad hos pappa, var att han hade vårdnaden om mig, vilket tydligen skett när de skilde sig genom myndighetsbeslut. Det är så jag fått det förklarat för mig.) Jag fick i den vevan veta att jag fick välja vem jag ville bo hos så jag rymde till mamma. Jag tog det allra nödvändigaste i en ryggsäck och stack. Då slog pappa ihjäl min kanin. Jag hade trott att han faktiskt skulle ta hand om den. Naivt. Han hade ju brukat våld mot kaninen redan tidigare. Då blev den bara medvetslös .
Det var mitt liv fram till 13 år. Det var mycket skrik, bråk, krossat porslin och även våld. Oförutsägbart och otryggt.
Så i vintras när mamma och båda mina syskon bara drog härifrån, så tog det ju skruv. Jag mådde dåligt och ingen fanns där för mig. Alla drog. Samma grej som när jag var barn.
Så ja, jag har vissa problem med tilliten. Jag undrar om folk kommer att behandla mig med vänlighet eller om de kommer prata bakom ryggen på mig. Kommer de att stanna hos mig om jag mår dåligt? Bäst att inte visa något, försöka vara stark, glad och positiv. Men om jag misslyckas då och råkar visa att jag mår dåligt, kommer de att bara dra eller klarar de av att gör en schysst exit om de inte pallar med mig? Får jag en förklaring till varför de inte kan stanna hos mig? Är jag värd vanlig normal artighet och hyfs?
Jag känner mig ynklig idag. Det blev så tydligt på jobbet att jag inte klarar det när jag fick en uppgift jag inte fixade. Sen läste jag mitt läkarintyg en gång till idag och fick då syn på ett stycke jag inte sett förut. Det var ingen kul läsning. Det känns som om jag alltid kommer ha något fel mellan öronen och att jag alltid kommer att vara ensam. Jag saknar att få en lång varm kram. Jag saknar att ha en axel att luta mig mot när jag inte orkar .