Terapi

[Enya]

Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag.

Jag ska besluta mig. För vilken väg jag ska gå. Och förstå att jag är värdefull, älskad och att mitt värde inte sitter i vad jag har varit med om. Att det inte är min identitet utan något som andra gjort mot mig. Att jag inte är ensam och att jag är buren av Gud och kan låta mig tro på att vilket beslut jag än fattar så är det det rätta. Att jag ska lyssna på mig, min röst och min vilja. Inte vad andra vill att jag ska göra eller säger åt mig, alltid har sagt åt mig. Att jag ska känna trygghet i min tro, på mig själv och på det jag tror på. Att jag ska säga positiva saker till mig själv. Hur gör man det?

Och att jag ska fatta beslut om att släppa taget och gå vidare, att det onda bara gör ont en stund och jag kommer må bättre sedan. Men hur vet man att det bara gör ont en stund och blir bra sedan?

Det här låter flummigt och snurrigt och jag tycker att besöken med "blunda-känn dina händer, ben, ögonlock osv" avslappning (och vilken färg, form och utseende har den känslan och var sitter den) faktiskt är lite ... ja, jag vet inte, helt olikt min stil så att säga, men jag ger det en chans. Det ska visst vara terapi. Om det är traumaterapi vet jag inte, men det var vad jag skulle ha egentligen och inte vet jag om vi har kommit särdeles långt i det heller eller hur effektivt det är. Men det ger mig tankar och det är ju meningen att det ska göra.

Den här gången har det fått mig att fundera på, hur släpper man taget på sin trauma-ryggsäck? Om man avskyr sig själv, verkligen hatar, hur fattar man beslut om att man är värdefull? För, om jag hade kunnat lägga mina upplevelser bakom mig och gå vidare i livet, bara sådär, så hade jag gjort det för länge sedan istället för att låta dem påverka mig. Jag har slängt in dem i ett skåp och stängt igen och låst det i ett försök att "släppa taget" och det har inte varit effektivt. Så, vad gör man istället? Hur fattar man beslutet?

Jag känner mig... ja, vet inte, förvirrad, jag kan inte svara på frågor jag får för jag förstår inte sammanhanget. Jag kan inte förklara vad för färg något har eller vad för känsla jag känner, det blir mycket "jag vet inte" svar på besöken. Kanske för att jag inte förstår varför det spelar någon roll vad för färg, form, utseende en känsla har, vad känslan har för budskap och vad jag har för budskap till den? Vad hjälper det mig i min väg att dumpa min ryggsäck och mina upplevelser? Jag förstår nog inte. Kommer vi ens att prata om dem eller kommer vi att fortsätta gå runt dem som katten kring het gröt och så plötsligt "är allt klart"?

Detta och lite till funderar jag på nu när jag borde sova. Men frågan jag funderar mest är nog, hur man beslutar sig för att dumpa sin trauma-ryggsäck? Det är ju inte så att jag ältar, den bara sitter där, jag har försökt gömma undan vilket resulterat i att det liksom poppar upp och påverkar mig trots att jag inte vill, jag vill ju inte bli påverkad eller minnas.

Hur har ni gjort? Hur har ni beslutat er?

P.s. Att hon nämner Gud är för att hon FÅR göra det eftersom jag ÄR troende och det är en del av mig, och en del som jag även "döljer, trycker undan" eftersom jag blivit mobbad av min egna familj för att jag tror tex. Det är alltså inget hon hade gjort om vi inte hade pratat om min tro och hur jag står i den. Det var jag som tog upp den, inte hon. Så, bara så att ingen känner att man behöver angripa henne som oseriös för det.

 

[Hippocampus]

Jag vet inte vad det är för terapiform men när jag gick i terapi (sk alternativterapi) så ”sprack trollet” när annat ”sprack”. Men det var viktigt att det kom upp till ytan så det kunde spricka så att säga.
Att gömma och inte ”ta itu” är som ett brev på posten att hamna i psykisk ohälsa en längre tid.

 

[skiesabove]

Är din terapeut utbildad för just trauman? Är det ens det ni jobbar på?

Generiska mindfulness-övningar och KBT från vårdcentralen räcker inte till när det gäller riktiga trauman.

Att "dumpa trauma-ryggsäcken" är inte hur det funkar heller. Det är inget man blir av med. Att våga öppna ryggsäcken, kolla på det som finns inuti, och acceptera den är däremot en del av processen. Och det är ett steg som man inte bör ta innan mycket annat fallit på plats, för det kan vara en omvälvande och destabiliserande process.

Stressa inte trauma-läkning, få andra bitar att fungera först, speciellt om du inte har någon som professionellt kan leda dig i det just nu.

Vad gäller gudstron så tycker jag det låter som att en präst och/eller ett bra samfund kan hjälpa dig med den biten, att känna förtröstan osv. Det kan ju vara en pusselbit, för dig som är troende.

 

[Masqueradee]

Nu kommer jag bara tala utifrån mig själv och inga generella sanningar eller hur det är för andra!

Jag tror inte att det bara är att släppa saker och gå vidare i en handvändning, utan det är något jag får jobba med varje dag i varje ny situation. Mina erfarenheter är saker jag varit med om, det är inget som kan ignoreras eller släppas, men mina känslor och reaktioner som har sin grund i erfarenheterna är något jag kan handskas med och på sikt kan dessa även minskas och kanske till och med försvinna helt.

Är du medlem i en församling? Kanske det finns katekumenat-grupper att delta i för att hitta ett sammanhang att prata tro och erfarenheter med, utöver samtalen man kan ha med präst eller diakon?

 

[kolja]

Innan ni börjar arbeta med trauman behöver du hitta ett sätt att lugna dig för att inte överväldigas av känslor som kommer. Det är en nödvändighet vid traumaterapi och om det är traumaterapi så kommer ni prata om dina trauman men sannolikt inte förrän det finns möjlighet för dig att hantera det.
Jag tycker du ska fråga din terapeut om upplägget om du känner dig osäker.

 

[Enya]

Jag vet inte vad det är för terapiform men när jag gick i terapi (sk alternativterapi) så ”sprack trollet” när annat ”sprack”. Men det var viktigt att det kom upp till ytan så det kunde spricka så att säga.
Att gömma och inte ”ta itu” är som ett brev på posten att hamna i psykisk ohälsa en längre tid.

Det var det psykologen jag gick hos hösten -22 och våren -23 också sa. Att eftersom det är så jag gjort så var det inte konstigt att jag blev deprimerad då. Det var mycket med barnen men det var liksom allt som fick bägaren att rinna över så att säga.

 

[Enya]

Är din terapeut utbildad för just trauman? Är det ens det ni jobbar på?

Generiska mindfulness-övningar och KBT från vårdcentralen räcker inte till när det gäller riktiga trauman.

Att "dumpa trauma-ryggsäcken" är inte hur det funkar heller. Det är inget man blir av med. Att våga öppna ryggsäcken, kolla på det som finns inuti, och acceptera den är däremot en del av processen. Och det är ett steg som man inte bör ta innan mycket annat fallit på plats, för det kan vara en omvälvande och destabiliserande process.

Stressa inte trauma-läkning, få andra bitar att fungera först, speciellt om du inte har någon som professionellt kan leda dig i det just nu.

Vad gäller gudstron så tycker jag det låter som att en präst och/eller ett bra samfund kan hjälpa dig med den biten, att känna förtröstan osv. Det kan ju vara en pusselbit, för dig som är troende.

Min psykolog jag träffade tidigare skickade remiss till min nya vårdcentral om att jag behöver just trauma-/PTSD-terapi och att jag redan genomgått psykodynamisk terapi och var redo för just traumaterapi nu. Det var också vad jag pratade med psykologen som ringde från min vårdcentral när jag skulle bokas in hos någon av dem. Hon hade ju också läst remissen, förstod jag, så jag antar att de har bokat in mig hos någon som sysslar med det.

Det var jag som använde ordet dumpa och med det menar jag ju just göra sig kvitt sina upplevelser, ta itu med dem så de inte längre är en ryggsäck. Jag förstår bara inte riktigt hur man gör. Och hur hon menar med sina frågor. Hur man beslutar sig för att acceptera olika saker, att säga positiva saker, att ändra sin åsikt om sig själv osv. Hur gör man det?

Vilka andra bitar ska fungera först tycker du? Och varför är inte hon professionell? Hon är psykoterapeut, de brukar ju vara utbildade. Eller jag är så naiv att jag tar för givet att det är så i de allra flesta fall, åtminstone på en vårdcentral inom regionen. Jag går ju till henne för just den här terapin så det är väl vad det går ut på.

Jag har inga problem med att hon nämner gudstron, jag har ju givit henne tillåtelse att göra just det, annars hade det inte pratats om alls. Ser inte att jag behöver en präst.

 

[Enya]

Nu kommer jag bara tala utifrån mig själv och inga generella sanningar eller hur det är för andra!

Jag tror inte att det bara är att släppa saker och gå vidare i en handvändning, utan det är något jag får jobba med varje dag i varje ny situation. Mina erfarenheter är saker jag varit med om, det är inget som kan ignoreras eller släppas, men mina känslor och reaktioner som har sin grund i erfarenheterna är något jag kan handskas med och på sikt kan dessa även minskas och kanske till och med försvinna helt.

Är du medlem i en församling? Kanske det finns katekumenat-grupper att delta i för att hitta ett sammanhang att prata tro och erfarenheter med, utöver samtalen man kan ha med präst eller diakon?

Hur jobbar du med det? Jag har ju i många år försökt ignorera men det går ju inte utan det sätter spår på olika vis.

Nej jag är inte medlem i en församling. Jag är inte intresserad av att prata om min tro med någon (annan) öppet ännu, det har varit förbjudet område i så många år så det känns inte bekvämt att prata om.

 

[Hermelin]

Det är naturligtvis lättare sagt än gjort att bara dumpa sina trauman. Jag tänker att det är självklart att våra upplevelser, bra som dåliga, har format oss som människor även om det finns en kärna under det som är oförändrad. Men med det sagt så har jag känt att många av dessa upplevelser har med åren blivit en ganska så tung ryggsäck. Och när jag var tvungen att bära allt detta med mig så har mina dåliga upplevelser bidragit till att forma mig under packningen. Så jag var tvungen att ställa det ifrån mig och försöka ta in att jag kunde formas efter vad jag istället upplevde idag och hur jag uppfattades idag.

Det blev en lång serie liknelser kring ryggsäcken... Men så ser jag på det. Jag gömde min tunga ryggsäck under en hög med grenar och kunde gå vidare utan den. Med det sagt så har jag inte glömt. Jag vet var jag har min packning och vad som finns i den. Men jag bär inte runt den till vardags.

Det där med färg på känslor osv hade fått mig att zona ut direkt. Det hade nog inte fungerat för mig.

 

[Masqueradee]

Hur jobbar du med det? Jag har ju i många år försökt ignorera men det går ju inte utan det sätter spår på olika vis.

Nej jag är inte medlem i en församling. Jag är inte intresserad av att prata om min tro med någon (annan) öppet ännu, det har varit förbjudet område i så många år så det känns inte bekvämt att prata om.

Försöka separera känslor från fakta framförallt. Försöka belysa mina försvarsmekanismer och hantera dem. Jag är en ältare av rang och expert på att trycka ned mig själv och jag är en person som tänker väldigt mycket när jag duschar. Så ibland har jag gått in i duschen och tänkt; nu får jag älta sönder detta ned i minsta detalj. Jag får självömka och må piss. När jag kliver ur är det dags att tänka lösning eller förändring. Ofta har det hjälpt för mig att faktiskt låta mig känna alla känslor, men att göra något samtidigt med en tydlig tidsgräns, som att duscha.
Har kollat massor på lättsmälta YouTube-klipp och försökt lyssna på "självhjälpsböcker" för att plocka russin ur kakan för vad som passar mig och vad jag förkastar som floskler. Jag gillar exempelvis HealthyGamerGG's videor.
En annan sak är att jag vet att jag mår piss vid PMS. Har fått hjälp via hormoner, men ibland kommer hjärnspöken fram ändå. För mig har det varit så skönt att kunna tänka att det här är inte sant, det är min kropp som spelar spratt.

 

[Enya]

Innan ni börjar arbeta med trauman behöver du hitta ett sätt att lugna dig för att inte överväldigas av känslor som kommer. Det är en nödvändighet vid traumaterapi och om det är traumaterapi så kommer ni prata om dina trauman men sannolikt inte förrän det finns möjlighet för dig att hantera det.
Jag tycker du ska fråga din terapeut om upplägget om du känner dig osäker.

Låter logiskt faktiskt. Märkte det i går när hon ställde några helt "oskyldiga" frågor och jag kände mig allt annat än lugn och oroade mig för följdfrågor osv, det var jobbigt faktiskt. Var inte alls beredd på min reaktion där.

 

[Enya]

Det är naturligtvis lättare sagt än gjort att bara dumpa sina trauman. Jag tänker att det är självklart att våra upplevelser, bra som dåliga, har format oss som människor även om det finns en kärna under det som är oförändrad. Men med det sagt så har jag känt att många av dessa upplevelser har med åren blivit en ganska så tung ryggsäck. Och när jag var tvungen att bära allt detta med mig så har mina dåliga upplevelser bidragit till att forma mig under packningen. Så jag var tvungen att ställa det ifrån mig och försöka ta in att jag kunde formas efter vad jag istället upplevde idag och hur jag uppfattades idag.

Det blev en lång serie liknelser kring ryggsäcken... Men så ser jag på det. Jag gömde min tunga ryggsäck under en hög med grenar och kunde gå vidare utan den. Med det sagt så har jag inte glömt. Jag vet var jag har min packning och vad som finns i den. Men jag bär inte runt den till vardags.

Det där med färg på känslor osv hade fått mig att zona ut direkt. Det hade nog inte fungerat för mig.

Ja färgen på känslor får mig att vilja skrika "Känslor har ingen färg de bara ÄR!!!", men så kommer jag på att jag måste ge det en chans och försöker fundera Men det är i flummigaste laget för mig, mindfulness är inte min grej alls i vanliga fall, har alltid avskytt det.

Det är just det här med ryggsäcken, att bara ställa av den och inte behöva ha med den i vardagen jag skulle vilja göra, att inte påverkas längre-att ha det löst så att säga. Eller tömd, att innehåller inte är tungt längre, utan viktlöst?

 

[Enya]

Försöka separera känslor från fakta framförallt. Försöka belysa mina försvarsmekanismer och hantera dem. Jag är en ältare av rang och expert på att trycka ned mig själv och jag är en person som tänker väldigt mycket när jag duschar. Så ibland har jag gått in i duschen och tänkt; nu får jag älta sönder detta ned i minsta detalj. Jag får självömka och må piss. När jag kliver ur är det dags att tänka lösning eller förändring. Ofta har det hjälpt för mig att faktiskt låta mig känna alla känslor, men att göra något samtidigt med en tydlig tidsgräns, som att duscha.
Har kollat massor på lättsmälta YouTube-klipp och försökt lyssna på "självhjälpsböcker" för att plocka russin ur kakan för vad som passar mig och vad jag förkastar som floskler. Jag gillar exempelvis HealthyGamerGG's videor.
En annan sak är att jag vet att jag mår piss vid PMS. Har fått hjälp via hormoner, men ibland kommer hjärnspöken fram ändå. För mig har det varit så skönt att kunna tänka att det här är inte sant, det är min kropp som spelar spratt.

Låter som ett bra sätt att hantera det på!

 

[skiesabove]

Min psykolog jag träffade tidigare skickade remiss till min nya vårdcentral om att jag behöver just trauma-/PTSD-terapi och att jag redan genomgått psykodynamisk terapi och var redo för just traumaterapi nu. Det var också vad jag pratade med psykologen som ringde från min vårdcentral när jag skulle bokas in hos någon av dem. Hon hade ju också läst remissen, förstod jag, så jag antar att de har bokat in mig hos någon som sysslar med det.

Det var jag som använde ordet dumpa och med det menar jag ju just göra sig kvitt sina upplevelser, ta itu med dem så de inte längre är en ryggsäck. Jag förstår bara inte riktigt hur man gör. Och hur hon menar med sina frågor. Hur man beslutar sig för att acceptera olika saker, att säga positiva saker, att ändra sin åsikt om sig själv osv. Hur gör man det?

Vilka andra bitar ska fungera först tycker du? Och varför är inte hon professionell? Hon är psykoterapeut, de brukar ju vara utbildade. Eller jag är så naiv att jag tar för givet att det är så i de allra flesta fall, åtminstone på en vårdcentral inom regionen. Jag går ju till henne för just den här terapin så det är väl vad det går ut på.

Jag har inga problem med att hon nämner gudstron, jag har ju givit henne tillåtelse att göra just det, annars hade det inte pratats om alls. Ser inte att jag behöver en präst.

Alltså, två bitar: tro kan vara en väldigt stöttande faktor i en människas liv (jag är inte kristen själv, men har vuxit upp frikyrkligt och sett mycket positivt såväl som negativt). Om du vill ha din tro som en stöttepelare, Jesus som en vägledare etc, så är det ett "spirituellt proffs" som kan hjälpa dig med den biten. Ett samfund kan också ge otroligt mycket socialt stöd om man hittat en grupp man trivs med, så är det definitivt för de religiösa jag känner. Dom mår bra av att gå i kyrkan, det stabiliserar och motiverar dom. Se upp för sekter/kulter bara.

Jag tycker inte att en terapeut ska vägleda dig i gudstro om hen inte själv är typ utbildad präst. Det blir inte rätt, präster har mångårig utbildning av en anledning. Tro är något otroligt kraftfullt.

Och så den andra biten, terapin du får: om du inte förstår övningarna, om ni inte har gått igenom en plan som du godkänt, så anser jag personligen att du sätts i en riskabel position. Du har rätt att veta vad planen är för vad det är ni ska göra med ditt psyke. Om jag ska snälltolka så försöker hon ge dig verktyg för att hantera starka känslor, om jag ska elaktolka så saknar hon tillräcklig erfarenhet av att hjälpa personer med trauman.

Bara du kan avgöra vad situationen är, vi är ju bara främlingar på nätet som läser din text.

Min personliga erfarenhet av att jobba med mina egna trauman är att det handlar om just jobb. Repetitioner, massor. Dagar, månader, år. Två steg fram och ett tillbaks. Och ryggsäcken försvinner inte, men den slutar skava. Du orkar bära den, och är inte rädd för vad den innehåller. Vi kan inte sudda ut våra minnen, vi kan inte ändra på det som hänt. Vi kan bara ändra på hur vi förhåller oss till det.

 

[monster1]

Ja färgen på känslor får mig att vilja skrika "Känslor har ingen färg de bara ÄR!!!", men så kommer jag på att jag måste ge det en chans och försöker fundera Men det är i flummigaste laget för mig, mindfulness är inte min grej alls i vanliga fall, har alltid avskytt det.

Det är just det här med ryggsäcken, att bara ställa av den och inte behöva ha med den i vardagen jag skulle vilja göra, att inte påverkas längre-att ha det löst så att säga. Eller tömd, att innehåller inte är tungt längre, utan viktlöst?

Mindfullness är ju bara en avslappningsteknik inte direkt en behandling. Ganska oflummig tycker jag det handlar ju om andning och koncentration/fokus.

 

[skiesabove]

Mindfullness är ju bara en avslappningsteknik inte direkt en behandling. Ganska oflummig tycker jag det handlar ju om andning och koncentration/fokus.

Jag har stött på en KBT-terapeut på vårdcentral som definitivt inte hade ett bra grepp om hur man ska använda och individanpassa det. Flummigt som i helt ansvarslöst och obrukbart...

Hen bad mig att föreställa mig att varm sirap rann ner för huvudet, jag höll på att få panik. Jag är ganska erfaren i meditation och föreställer jag mig något med stängda ögon känns det väldigt verkligt, och varm sirap i håret är verkligen inte något jag vill uppleva. Stressen slog i taket direkt. Hen hade kunnat fråga vad jag hade för tidigare erfarenheter av meditation... Jag kan ta mig till "nollpunkten" rätt snabbt helt utan sirap inblandad...

Och mindfulness i allmänhet till någon som ligger högt i ångest och stress kan vara en riktigt dålig idé... Inte ett bra ställe att börja på. Andningsövningar tycker jag personligen är bästa stället att börja på, ett konkret verktyg som ger en direkt fysisk lugnande effekt.

 

[Motacilla]

Prata med din terapeut och säg det du tagit upp här.

 

[Lingon]

Jag har stött på en KBT-terapeut på vårdcentral som definitivt inte hade ett bra grepp om hur man ska använda och individanpassa det. Flummigt som i helt ansvarslöst och obrukbart...

Hen bad mig att föreställa mig att varm sirap rann ner för huvudet, jag höll på att få panik. Jag är ganska erfaren i meditation och föreställer jag mig något med stängda ögon känns det väldigt verkligt, och varm sirap i håret är verkligen inte något jag vill uppleva. Stressen slog i taket direkt. Hen hade kunnat fråga vad jag hade för tidigare erfarenheter av meditation... Jag kan ta mig till "nollpunkten" rätt snabbt helt utan sirap inblandad...

Och mindfulness i allmänhet till någon som ligger högt i ångest och stress kan vara en riktigt dålig idé... Inte ett bra ställe att börja på. Andningsövningar tycker jag personligen är bästa stället att börja på, ett konkret verktyg som ger en direkt fysisk lugnande effekt.

Och jag tycker att andningsövningar är stressande! Varje gång någon ber mig att andas på nåt visst sätt så är det som att jag därefter ett bra tag måste koncentrera mig på att andas och att luften inte innehåller tillräckligt med syre. Oavsett stressnivå och sinnesstämning innan.

Men det verkar väldigt dåligt att hen inte frågade om din erfarenhet av meditation innan? Borde inte en terapeut alltid fråga om patientens erfarenhet av en behandling/teknik innan man påbörjar den?

 

[skiesabove]

Och jag tycker att andningsövningar är stressande! Varje gång någon ber mig att andas på nåt visst sätt så är det som att jag därefter ett bra tag måste koncentrera mig på att andas och att luften inte innehåller tillräckligt med syre. Oavsett stressnivå och sinnesstämning innan.

Men det verkar väldigt dåligt att hen inte frågade om din erfarenhet av meditation innan? Borde inte en terapeut alltid fråga om patientens erfarenhet av en behandling/teknik innan man påbörjar den?

Ja, det tycker då jag iaf. Eller åtminstone förvarna om vad hen kommer leda en in i INNAN man kör igång med stängda ögon osv.

Jag gav henne dock feedback direkt efter. Hen sa "ojdå" -_-.

 

[Mabuse]

Hur jobbar du med det? Jag har ju i många år försökt ignorera men det går ju inte utan det sätter spår på olika vis.

Nej jag är inte medlem i en församling. Jag är inte intresserad av att prata om min tro med någon (annan) öppet ännu, det har varit förbjudet område i så många år så det känns inte bekvämt att prata om.

Jag har gått i traumaterapi som funkade bra. Traumat läkte ut.

I princip gick samtalen till så att vi pratade om det som hänt, och så hjälpte hon mig att tänka annorlunda kring det. Sen gick vi också tillbaka till platserna där det hade hänt, det hjälpte att lägga det bakom sig. Att inte längre känna att det fortfarande pågick, utan att det var då. Mycket handlade just om att landa i att det var över, ”det händer inte nu” var ett tankeredskap jag haft mycket nytta av.

I det akuta skedet så fick jag prata av mig om vad som hänt, sen så var det mer fokus på vilka tankar jag haft sen sist och hur man kunde hantera dem och tänka annorlunda.

Låter kanske flummigt, men mycket var just att flytta upplevelsen till det förgångna. Att den inte sa något om mig och tillhörde det förgångna som inte kommer tillbaka. Då försvann också flashbacks och ångest/skräck.