Telefonfobi?

[Rosett]

Det måste finnas fler än mig som blir nervösa av att ringa och svara i telefon?
Om jag vet att en person ska ringa och jag ser namnet på displayen så är det ok men om det är ett främmande nummer så svarar jag oftast inte.
Blir alltid orolig när det ringer, tills jag ser/hör att det är ett väntat samtal.
Drar mig alltid för att ringa även viktiga samtal, förra veckan klarade jag av ett som jag hade tänkt ringa i höstas …
Blir kort sagt nervös av att prata i telefon, fast det har blivit bättre med åren.

Vet inte om det kan kallas telefonfobi, jag kan ju även om det tar tid.

Vad har ni andra telefonrädda för knep att göra det mindre läskigt?

 

[Zewz]

Jag är också väldigt obekväm med telefoner. Det har blivit bättre senaste åren, och framförallt är det lättare om jag gömmer mig bakom en titel, ett jobb.
”Hej, jag heter ... och ringer från ...”
Det händer att jag gör det även i privata ärenden, använder min jobbtitel, för att lokalt är det många som vet vem jag är då.

 

[Marty]

Jag har också telefonfobi och har svårt att ringa även om det är till någon jag känner (mamma och sambon funkar, i övrigt är det lite jobbigt). Jag ringer en del i tjänsten men där har jag lärt mig att jag kan gömma mig bakom min titel. Då är det inte *Jag* som vill något, utan det är *Marty, miljöinspektör* som vill något. Så där presenterar jag alltid varifrån jag ringer för att påminna mig själv om det.

Jag skjuter också upp jobbiga samtal i privatlivet. Just nu har jag tänkt ringa vårdcentralen i någon månad men jag hittar alltid dumma bortförklaringar till att inte ringa. Vid tidsbokning åker jag oftast hellre dit än ringer, men bäst är såklart internetbokning. Om jag har samtal jag inte kan undgå så brukar jag alltid anteckna exakt vad jag behöver säga. Jag kan till och med skriva upp mitt eget namn. En anteckning kan därför se ut "Marty Martysson, vill boka tid, på grund av därför, kan dessa tider" osv. Sen sätter jag mig ostört och bara gör. Ofta stockar sig orden i början av samtalet, men oftast får man ju bra bemötande och då blir det lättare under samtalets gång.

 

[Rosett]

@Marty Jag har också börjat skriva upp vad jag vill säga, annars kan det bli blankt i hjärnan mitt i en mening.
Nu har jag kommit så långt att jag skrivit vad jag ska ta upp under tel. samtalet till vårdcentralen (måste också ringa dit ).
Gjorde ett försök igår, fem minuter innan de stängde, men då var det en i kö så jag la på. Skulle ringa idag kl 14 hade jag bestämt men undvek det.
Nya tag i morgon!

 

[GoLightly]

Jag har inget emot att prata i telefon, men tycker att det är rätt jobbigt att ringa upp någon. För mig brukar det underlätta att jag bestämmer en tid jag ska ringa och så går jag ut och går en sväng när det är dags. Av någon anledning känns det lättare att ringa om jag promenerar än om jag är hemma.

 

[Kiwifrukt]

Jag har också telefonskräck. Det har varit mycket värre än vad det är nu, för bara ett fåtal år sen klarade jag inte av att ringa ens de enklaste samtal. Ironiskt nog har jag jobbat i en roll där en av mina viktigaste arbetsuppgifter har varit att svara i telefon, och ringa upp folk, och det har hjälpt mig mycket till att komma dit jag är idag. Men där kan jag samtidigt gömma mig i min yrkesroll, att ringa och säga hej, det här var Kiwifrukt på företag x, och ringer om y är så mycket enklare, eftersom de allra flesta visste att jag skulle ringa och ville att jag skulle ringa (satt i receptionen på en bilfirma, så jag ringde uteslutande kunder för att tala om att deras bil var klar, eller för att något tillkommit på deras bil som de behövde känna till, och till viss del leverantörer = andra som hade som jobb att prata med mig). Likadant är det idag lättare att ringa någon slags kundservice eller att ringa och boka en veterinärtid exempelvis, för då ringer jag till en person som har som jobb att ta emot mitt samtal just då.

Att ringa och kallprata, ens med närstående, ger mig kalla kårar längs hela ryggen. Eller ännu värre, när min hemska handledare ville att jag skulle ringa och sälja in mig till olika företag. Det blir bara eh, äh, uhm av alltihop, jag gör mig absolut inte till min fördel på telefon. Jag börjar stamma och säga jättekonstiga saker som jag inte förstår själv. Tror det delvis har sin grund i att jag aldrig har känt att den jag ringer till (ens kompisar när man var liten) har velat prata med mig, utan jag har alltid fått känslan av att jag ringer och stör.

 

[nightcrawler]

Jag hatar att ringa. Tappar ord och glömmer hälften. Hjälper inte att skriva upp. Det blir totalt hjärnsläpp. Kan jag så överlåter jag ringandet åt nån annan. Men självklart kan jag ringa om jag måste.

 

[aiquen]

Jag tycker allmänt inte heller om (kan jag säga nu, förr skulle jag säga att jag upplevde det riktigt jobbigt) att prata i telefon, åtminstone inte med mer eller mindre okända personer. Men det som har hjälpt mig mest är just att prata i telefon, att utmana mig själv. För mig lossnade det till slut.

Sen har jag lite olika förhållningssätt till förväntat jobbiga samtal jag ibland måste ringa, t.ex. i jobbet. Ibland kan jag lägga lite tid på att förbereda mig, tänka igenom vad jag vill ha sagt och eventuellt skriva ner om det är något jag inte får glömma. I andra fall försöker jag göra det rakt motsatta; inte tänka så mycket, bara ring och ta det därefter, innan jag hinner låsa mig i något slags obehag. För hamnar jag där gör jag det bara värre för mig själv.

 

[Silkisif]

Jag har också varit där!
Räddningen var ett jobb efter studenten som telefonist. Jag hade så gott som bara jättetrevliga kunder som ringde, och de jag ringde till var också trevliga, så jag fick verkligen mycket positiv push.

Jag vet dock inte vad jag ska säga för att hjälpa dig. Sånt är så himla svårt!

 

[Dressyrtjejen_97]

Telefonfobi är fel ord, men är något obekväm i vissa situationer kring telefonpratande.
Är det samtal med familj och bekanta, jobbsamtal eller samtal med ett "känt" nummer ("typ DV ringer och säger att denne är på väg) är det absolut inga problem. Däremot svarar jag inte på okända nummer där jag inte förväntar mig samtal (alltså inte "sjukhuset ska ringa kl. 10, ringer antagligen från dolt" utan spontana samtal från dolt nummer). Sen tycker jag rent allmänt att prata i telefon är lite halvirriterande, då min hörsel inte riktigt är vad den borde vara, och jag egentligen "måste" ha högtalartelefon på för att höra ordentligt vad som sägs, utan att behöva "anstränga mig för att höra" - vilket kanske inte är så lägligt om man står t.ex. på en busshållplats... Även om jag som sagt inte har problem med att prata med nära och kära i telefon, har dessa lärt sig att man ska använda FB Messenger eller SMS om man vill nå mig snabbt...

 

[Sasse]

Jag gillar inte heller att prata i telefon och undviker det i största möjliga mån. Det är lättare om någon ringer mig, framförallt om det inte är en privatperson - då sköter den snacket till främsta del. Att själv ringa upp någon är jag obekväm med. Då måste jag veta vad jag ska säga innan och det tycker jag är svårt.

Det hjälper överhuvudtaget inte att skriva ner på en lapp vad jag ska säga, då stakar jag mig ännu mer känns det som. Det som fungerar bäst på mig är att ta tjuren vid hornen direkt, inte tänka efter så mycket innan utan slå numret så fort jag bestämt mig för att jag ska ringa. Sedan kan det ta flera veckor/månader innan jag kommer till den punkten, men när jag väl bestämt mig är det vettigast att ringa direkt. Funderar jag för mycket över vad jag ska säga kan jag bli än mer osäker och skjuta upp det ännu mer.

Att ringa till okända eller väldigt ytligt bekanta, samt personen jag sällan pratar i telefon med är svårast. Jag har inga problem att ringa till någon jag känner och pratar hyfsat ofta med.

Det har blivit bättre i perioder när jag varit så illa tvungen att ringa upp okända, t.ex. när jag sökt lägenhet och behövt vara på för att ha någon chans att få något. Men om/när jag inte gör det kontinuerligt blir det sämre igen.

 

[Snowball]

Gillar inte att prata i telefon och framförallt tycker jag att det alldeles för ofta är dålig täckning eller någon annan störning. Vad är det för mening att ringa någon när man ändå bara hör halva samtalet Och då har jag ändå en så kallad fast telefon
På jobbet måste jag svara i telefon och allt för ofta så är det samtal om någonting som borde varit fixat men där någon har slarvat

 

[Hoarfrost]

Här är en till. Jag får total härdsmälta och oftast klarar jag inte att ringa. Det som hjälper för mig är att bestämma tid och datum som jag SKA ringa och innan dess förbereda mig. Det innebär att jag mörklägger ett rum och tar bort alla störande ljud i lägenheten. Stänger dörren om mig. Har ett papper med manus (där det även står vad jag heter och personnummer mm, annars glömmer jag det), och ett annat papper att skriva upp saker på om jag behöver.
Sedan tvingar jag mig att ringa. Ibland funkar det ibland inte, då kan jag sitta och ringa och klicka av samtalet eller bara ta upp telefonen och lägga ner den i ungefär en timme innan jag ger upp. Hjärnan jobbar på högvarv, hjärtklappning, skakar... hela grejen.

Gissa vem som även jobbar som ensam växeltelefonist? Mina dagar består av att jobba med arbetsuppgifter så mycket jag bara kan för att avleda min hjärna från det faktum att jag kanske snart måste svara i telefon. Har jag tillräckligt mycket kan jag distrahera mig och blir således "bara" panikig när det ringer och under själva samtalet. Har jag inget att göra sitter jag och spänner mig och sneglar på telefonen i någon slags halvpanik under dagarna. Det är dock samma som hemma i samtal: Jag vet inte riktigt vad jag säger, jag glömmer saker lätt, skakig, härdsmälta, hjärtklappning. Tur att det "bara" är mellan 7-15 samtal om dagen.

 

[Laa]

Avskyr att prata i telefon. Som privatperson. Och om jag i jobbet behöver ringa en patient. I de flesta fall går det bra med övriga jobbsamtal.
Svarar när det ringer, men har extreeeeeeeeemt lång startsträcka för att ringa upp någon själv. Telefoner. Usch.

 

[tanten]

Jag svarar på alla samtal. Det kan vara en ID-kund, någon som ringer om något viktigt etc. Jag har inte så omfattande telefonbok så många som hör av sig är inte inlagda. Fördelen med att bli uppringd är ju att man alltid kan lägga på

Däremot har jag svårt att ringa upp. Känns pinsamt och jag inbillar mig alltid att jag stör, att det är fel tidpunkt eller nåt annat olämpligt. Det är enklare om någon sökt mig så jag vet att de vill prata (jag bär nästan aldrig mobilen på mig, hemma ligger den i köket, och på jobbet på mitt skrivbord)
Samma sak med att hälsa på någon. Om någon säger "kom förbi nån dag" så händer det inte. Jag inbillar mig alltid att jag stör eller inte är välkommen.
Idiotiskt - jag vet.

 

[Rosett]

Skönt att jag inte är ensam.
Skulle ju ringa vc idag (igen) men tror ni jag gjort det?
Nya tag i morgon!

@Hoarfrost Det låter som om du har det jättejobbigt ju

 

[Kattennizze]

Hatar eländet. Kompisar pratar jag gärna i telefon med men de känner jag ju. Myndigheter och liknande är bara vidrigt. I jobbet är det inga problem det är ju inte jag utan en yrkesroll typ. Hatar för övrigt också att besöka myndigheter som vården eller försäkringskassan eller när jag var arbetslös för länge sen, arbetsförmedlingen. Jag går inte ihop med kamrerstyper som ska använda paragrafer hit och dit.

 

[_FiA_]

Jag har haft telefonfobi men botade mig själv när jag tvingade mig att ta ett telefonjobb, då kunde jag gå in i arbetsrollen och det var inte jag som ringde utan mitt jobb-jag och då gick det lättare, sen kunde jag succesivt börja ringa även på fritiden.

Men som när det gäller allt man har fobi för så är det enda som kommer hjälpa dig att utsätta dig för den i steg. Börja med att tvinga dig att ringa ett samtal som tex är väldigt kort, eller till någon du känner väl, sen ökar du svårighetsgraden med tiden. Skit i att du får ångest och mår dåligt, bara GÖR det bestäm dig.

Ifrågasätt också dina tankar. Vad är det värsta som kan hända? Tex så tänker du att personen kommer tycka att du är en idiot. Ifrågasätt då tanken och fantisera att personen faktiskt tycker du är en idiot, och? Låt personen få tänka så om dig. När man börjar bryta ner och ifrågasätta tankar och föreställa sig det värsta senariot och känna att det är okej om det nu skulle bli så illa, så kommer mycket av ångesten försvinna.