Svåra samtal

[Nepenthe]

Se dig själv som en bödel, skaffa en rottweiler som du har med dig. Stryk hunden på halsen och säg ”frågor på de tar ni med min/er chef”

(Ber om ursäkt för de är egentligen inte kul alls) Helst hade en sett att du bytte jobb

 

[monster1]

Ja, det med. Det är lite min strategi just nu. ”Du får prata med din chef om du inte är nöjd”.

Jag tänker att du kan göra samma sak själv också, dvs när du stöter på patrull att personen av en eller annan anledning inte vill göra det som behövs eller att du inte kommer framåt med det ni ska göra så går du till din chef. Du tar helt enkelt inte konflikten alls du bara vidarebefordrar information och sedan överlåter du till cheferna att lösa problemen (det är ju ändå deras jobb). Det här är liksom inte din konflikt det är deras, de har bara "delegerat" den till dig. Så din uppgift blir att vidarebefordra informationen och sedan informera de du leder, om de sedan protesterar skickar du tillbaka det till dina chefer för dem att reda ut.

 

[Lingon]

Både och.

Låter som en helt omöjlig och gräslig sits!

 

[Midsommarblomster]

Låter som en helt omöjlig och gräslig sits!

Yep. Smått surrealistisk faktiskt.

 

[Philosophia]

Jag uppfattar det som att @Midsommarblomster s problem inte är konflikterna i sig utan de känslor som de skapar i hen. Att hen blir hindrad av sin ångest att göra det som hen behöver göra. Det blir som en fobi helt enkelt. Konflikterna är spindlar.

Ja, jag fattar det och ”fobidelen” hanteras ju av vården. I detta så måste ändå @Midsommarblomster göra sitt jobb. Att få verktyg i hur själva konflikthanterandet kan göras på ett fruktbart sätt där hon själv inte behöver råka illa ut eller riska att öka på konflikten tänker jag därför är bra. Ju mer verktyg man har desto mer känslomässigt utanför kan man stå.

Mitt råd i grund och botten är dock att konflikthanteringen inte är TS sak utan att den bör läggas på chefen. Jag skulle också få hjärtklappning och stresspåslag om jag skulle tvingas konflikthantera mellan medarbetare på min arbetsplats. Även om min chef skulle ge mig mandat så betvivlar jag starkt att det skulle ses som ett legitimt mandat utifrån mina kollegors perspektiv.

 

[monster1]

Ja, jag fattar det och ”fobidelen” hanteras ju av vården. I detta så måste ändå @Midsommarblomster göra sitt jobb. Att få verktyg i hur själva konflikthanterandet kan göras på ett fruktbart sätt där hon själv inte behöver råka illa ut eller riska att öka på konflikten tänker jag därför är bra. Ju mer verktyg man har desto mer känslomässigt utanför kan man stå.

Mitt råd i grund och botten är dock att konflikthanteringen inte är TS sak utan att den bör läggas på chefen. Jag skulle också få hjärtklappning och stresspåslag om jag skulle tvingas konflikthantera mellan medarbetare på min arbetsplats. Även om min chef skulle ge mig mandat så betvivlar jag starkt att det skulle ses som ett legitimt mandat utifrån mina kollegors perspektiv.

Ja det låter som en helt omöjligt situation som man bara får försöka krångla sig igenom bäst man kan.

 

[Palermo]

Jag lutar åt @Philosophia s håll, här.

Det är helt enkelt fel att det är TS som hanterar de här konflikterna. Även om vi inte räknar in ångestproblematiken.

TS skriver att nu är det som det är, det kan inte ändras på kort sikt. Jag menar att det kan det med största sannolikhet. Och det är TS chefs uppgift. Hen får steppa upp och hantera det här. Eller hens chef, om närmaste chef också är part i konflikten.

TS är ju part i konflikten. Jag tror i stort sett inte att det är mänskligt möjligt att hantera en konflikt på arbetsplatsen på ett bra sätt om man själv är involverad.

 

[Lickety]

Yep. Smått surrealistisk faktiskt.

Men du behöver ju egentligen inte råd för hur du ska hantera detta (dvs köra över din kropps signaler) om du befinner dig i en surrealistisk sits! Du behöver fokusera på att ändra på din sits i stället, innan kroppen säger ifrån så du tappar fler förmågor som kan ta mycket lång tid att få tillbaka, om det ens går att laga.

 

[Midsommarblomster]

Du behöver fokusera på att ändra på din sits i stället,

Det gör jag.

 

[Lickety]

Det gör jag.

Jag skulle säga nej, eller om inte möjligt byta jobb. For sure. Det är inte värt att riskera sin hälsa eller att få mer problem för ett jobbs skull. Då kan man ju inte ens med säkerhet utföra ett annat jobb sen.

 

[Snowball]

För hög arbetsbelastning, fler konflikter än vanligt och full bägare på hemmaplan. Och sömnbrist. Vården säger stressreaktion.

Kan du verkligen inte byta jobb?
På mitt jobb har det varit för hög arbetsbelastning och konflikter i över fyra år
Jag rycker dock mest på axlarna åt saker och ting nu och håller mig undan många av mina kollegor så gott det går
Men jag kan det jag måste inte interagera så väldigt mycket

Tror du verkligen det kommer att bli bättre på din arbetsplats inom en väldigt snar framtid?

 

[Midsommarblomster]

Kan du verkligen inte byta jobb?
På mitt jobb har det varit för hög arbetsbelastning och konflikter i över fyra år
Jag rycker dock mest på axlarna åt saker och ting nu och håller mig undan många av mina kollegor så gott det går
Men jag kan det jag måste inte interagera så väldigt mycket

Tror du verkligen det kommer att bli bättre på din arbetsplats inom en väldigt snar framtid?

Jag vill som sagt inte skriva för mycket om det här, eftersom det är ett öppet forum. Flera här vet var jag arbetar. Så jag är ledsen att jag måste hålla lite information ifrån er.

Men, även om jag skulle söka andra arbeten så kan det vara en lång process. Särskilt med tanke på hur ekonomin ser ut just nu och mycket varsel i min bransch. Jag skulle säga att det skulle ta minst ett halvår. Sedan skulle jag ha 3 månaders uppsägningstid. Så oavsett om jag skulle söka andra arbeten eller om jag skulle välja att, med chefernas hjälp, försöka få ordning på den organisation som är så står jag ändå inför den här hösten. Och måste, på något vis, hantera det efter bästa förmåga.

 

[Scata]

...jag står ändå inför en höst som ser ut såhär. Svåra samtal, svåra möten, svåra människor. I min egen trygga vrå vet jag precis vilka beslut jag måste fatta, vad jag måste säga, hur vi måste göra. Jag är trygg i det. Men öga mot öga säger min kropp en annan sak.

Så, hur hanterar man att man plötsligt blivit konflikträdd? Ni som är chefer, har ni några knep av dela med er ifrån från alla era ledarskapsutbildningar? Finns det bra böcker på ämnet? Hur förbereder ni er inför svåra samtal? Jag har både Atarax och Inderal vid behov, men jag vill ju gärna att behovet succesivt minskar. Någon som har en verktygslåda att bjussa på?

För hög arbetsbelastning, fler konflikter än vanligt och full bägare på hemmaplan. Och sömnbrist. Vården säger stressreaktion.

Det fetade är ju det som får din bägare att rinna över, men samtidigt det som är svårast att göra något åt. Småbarnsåren ÄR tuffa - stentuffa!
Är något av de mediciner du namngav mot sömnbristen? Bra isåfall, sömn är otroligt underskattat.
Nu kommer en känslig fråga som du absolut inte ska svara på om du inte vill, men är ni verkligen jämnställda hemma? Jag tänker på klassisk kvinnofälla a la, barn - hem OCH 100% jobb, medans make har 100% jobb och i bästa fall nattar barnen.
För OM du ska jobba 100% med ett tufft arbete så måste hemsituationen vara på topp, annars är det så lätt att gå under

Jag tror att din plötsliga konflikträdsla sitter i att du är trött och utarbetad, men det är ju ingen konstruktiv hjälp att skiva så. Men kanske något att fundera på.
För du ÄR inte konflikträdd av dig. Det är skillnad, glöm aldrig det.

På ditt arbete så behöver du nog ha hittat dig själv igen för att det ska gå att styra upp på det sätt som du vill. Nu när du är utarbetad så kommer du att antingen behöva ta hjälp (av din chef?) så fort det uppstår situationer där du blir låst och/eller känner obehag. Men det är inget nederlag (om du tänker i dom banorna?!).
DU är inte betald för att lösa konflikter mellan medarbetare, det är din chef. Du kan bara förmedla vad projektet går ut på och vad som måste göras - tänk lite på orden "skjut inte budbäraren". För det är det som dina medarbetare tillåts göra som det verkar. Vad beror den dåliga stämningen på?
Om du jobbar på ett jobb med en dålig ledning som inte hjälper dig i detta, så får du stålsätta dig - men eftersom du är så medveten om problematiken så tror jag att du har halva jobbet gjort.

Kolla runt lite här; https://chef.se/ om det finns något matnyttigt för dig

 

[Tora]

@Midsommarblomster om det nu är så illa att du inte kan byta jobb och inte heller lämna över det till din chef, så för att överleva så måste du hitta ett sätt att distansera dig från det hela. Misstänker att du även kanske tar med dig en hel del problem hem (saker som snurrar i huvudet efter arbetstid)? I så fall får du inte ens den återhämtning du behöver.

När jag hade små barn var jag dessutom extra känslig för elakheter och taskigheter. Det var som om filtret som tar bort den hårda verkligheten var borta och allt kändes med en gång i hjärtat.

Om du har någon psykologkontakt kanske du kan få hjälp med strategier därifrån?