Jag är en tävlingsmänniska på gott och ont. Jag tävlar gärna, utmanar mig själv, strävar alltid efter bättre resultat och självklart vill jag vinna.
Oftast är det bara bra, men då och då kanske det vore bra med lite mindre "tävlingsinstinkt", kan man jobba med det?? Har ni några bra tips?
Jag är inte en dålig förlorare så att jag blir arg eller orättvis mot mina motståndare, utan det visar sig mer som att jag "aldrig" blir nöjd. Efter en ritt tex så ser jag bara allt som jag kunde gjort bättre, om jag innan sagt till mig själv att får jag 65% är jag nöjd (dressyr) så efter ritten kan jag fått 65,5% och inte är jag nöjd... Jag hade ju kunnat få mer där, ridit bättre väg där, tryckt på mer i ökningen osv.
Det som är bra ser jag först efter någon dag då jag smällt allt. Jag tycker själv det är tråkigt för det vore ju roligare om jag ändå var glad och nöjd och på tävlingsplatsen kunde se det bra och glädjas över det.
Mina närmaste ser det som att "ja, men det är ju bra att du känner så i alla fall, det är ju för att du strävar att bli bättre." och "ja, så är det, är man en tävlingsmänniska så är man"
Min fråga är bara, hur är ni? Kan man ändra sitt synsätt, har ni gjort det? Eller kommer jag alltid tycka att "tvåan är första förloraren".
Oftast är det bara bra, men då och då kanske det vore bra med lite mindre "tävlingsinstinkt", kan man jobba med det?? Har ni några bra tips?
Jag är inte en dålig förlorare så att jag blir arg eller orättvis mot mina motståndare, utan det visar sig mer som att jag "aldrig" blir nöjd. Efter en ritt tex så ser jag bara allt som jag kunde gjort bättre, om jag innan sagt till mig själv att får jag 65% är jag nöjd (dressyr) så efter ritten kan jag fått 65,5% och inte är jag nöjd... Jag hade ju kunnat få mer där, ridit bättre väg där, tryckt på mer i ökningen osv.
Det som är bra ser jag först efter någon dag då jag smällt allt. Jag tycker själv det är tråkigt för det vore ju roligare om jag ändå var glad och nöjd och på tävlingsplatsen kunde se det bra och glädjas över det.
Mina närmaste ser det som att "ja, men det är ju bra att du känner så i alla fall, det är ju för att du strävar att bli bättre." och "ja, så är det, är man en tävlingsmänniska så är man"
Min fråga är bara, hur är ni? Kan man ändra sitt synsätt, har ni gjort det? Eller kommer jag alltid tycka att "tvåan är första förloraren".