Taskigheter - hur stoppar man det???

[majola]

Vår fyraåring har gått på förskola i tre månader nu och har tagit med sig massor med positiva saker därifrån. Tyvärr även en del mindre kul saker... Just nu är det mycket småtaskigheter i stil med "haha, jag har tagit den sista *whatever*", flinar om lillasyster slår sig. "haha, jag går till en kompis nu, du får inte följa med!" till lillasyster osv osv.

Jag blir galen på riktigt. Jag hatar ett sådant beteende. Det känns som jag har misslyckats helt med att förmedla för mig viktiga värden.

De två familjer som vi umgås mest med verkar inte tycka att det är så farligt (min tolkning: de säger sällan något till barnen om de är sådär småtaskiga mot andra barn).

Kan stoppa ett sådant beteende? Barnet är nyss fyllda fyra och i övrigt jättesnäll (har t ex hört från en annan förälder på förskolan att hennes son i början bara tyckte det var ok att mamman gick om min son redan var där, för han är inte dum mot de yngre barnen) och mån om sina syskon.

Hur gör man? Jag fattar ju att det är viktigt att vara en god förebild och så, men samtidigt är det ju inte så att min man och jag går omkring och hånflinar åt varandra eller åt barnen...

Jag har försökt förklara att en bra kompis inte gör så och att risken är att andra barn inte vill leka mer med honom om han fortsätter (fast ärligt talat, de andra är ju egentligen värre...), har försökt uppmärksamma snällheter, såväl "bara" verbalt och med kramar etc och med mer materiella belöningar. Indragna förmåner om han är upprepat taskig (och sedan föraktar jag mig själv för att det är så omodernt och säkert kontraproduktivt med straff - men samtidigt kan jag bara inte med att han nästan i samma andetag taskar sig mot lillasyster (hon och i viss mån jag är främsta offren, lillebror är fortfarande så liten och pappan är inte hemma på dagaran) och ber om en förmån t ex film eller godis.

För mig är det jätteviktigt att mina barn blir schyssta, omtänksamma kompisar och familjemedlemmar. Om de inte går och lägger sig i tid, äter snyggt med bestick, tar i hand och säger goddag, räknar till hundra och städar sitt rum så kanske det är lite irriterande med jag tänker att det kommer med tiden. (Det där med bristande städning kan dock vara genetiskt betingat...). Men hur får man stopp på småtaskigheterna?

 

[Tora]

Vår fyraåring har gått på förskola i tre månader nu och har tagit med sig massor med positiva saker därifrån. Tyvärr även en del mindre kul saker... Just nu är det mycket småtaskigheter i stil med "haha, jag har tagit den sista *whatever*", flinar om lillasyster slår sig. "haha, jag går till en kompis nu, du får inte följa med!" till lillasyster osv osv.

Jag blir galen på riktigt. Jag hatar ett sådant beteende. Det känns som jag har misslyckats helt med att förmedla för mig viktiga värden.

De två familjer som vi umgås mest med verkar inte tycka att det är så farligt (min tolkning: de säger sällan något till barnen om de är sådär småtaskiga mot andra barn).

Kan stoppa ett sådant beteende? Barnet är nyss fyllda fyra och i övrigt jättesnäll (har t ex hört från en annan förälder på förskolan att hennes son i början bara tyckte det var ok att mamman gick om min son redan var där, för han är inte dum mot de yngre barnen) och mån om sina syskon.

Hur gör man? Jag fattar ju att det är viktigt att vara en god förebild och så, men samtidigt är det ju inte så att min man och jag går omkring och hånflinar åt varandra eller åt barnen...

Jag har försökt förklara att en bra kompis inte gör så och att risken är att andra barn inte vill leka mer med honom om han fortsätter (fast ärligt talat, de andra är ju egentligen värre...), har försökt uppmärksamma snällheter, såväl "bara" verbalt och med kramar etc och med mer materiella belöningar. Indragna förmåner om han är upprepat taskig (och sedan föraktar jag mig själv för att det är så omodernt och säkert kontraproduktivt med straff - men samtidigt kan jag bara inte med att han nästan i samma andetag taskar sig mot lillasyster (hon och i viss mån jag är främsta offren, lillebror är fortfarande så liten och pappan är inte hemma på dagaran) och ber om en förmån t ex film eller godis.

För mig är det jätteviktigt att mina barn blir schyssta, omtänksamma kompisar och familjemedlemmar. Om de inte går och lägger sig i tid, äter snyggt med bestick, tar i hand och säger goddag, räknar till hundra och städar sitt rum så kanske det är lite irriterande med jag tänker att det kommer med tiden. (Det där med bristande städning kan dock vara genetiskt betingat...). Men hur får man stopp på småtaskigheterna?

Jag tror det där är ganska så vanligt. Det förekommer här också då och då i mer eller mindre omfattning.

Jag brukar bara säga "Om någon hade sagt så till dig hade du då tyckt det var roligt?"

Nu är det ju en fyraåring vi pratar om så de fattar ju inte riktigt hela innebörden i frågan. Så man får ju utveckla det för att få dom att fundera lite. Gärna göra det lite konkret och påtagligt på något sätt.

Tex är det ju vanligt att det ibland skrattas här när någon ramlar och slår sig.
Då kan det låta lite så här:
"Men tänk om du hade ramlat?"..... "Är det roligt?"... "Nej precis, inte det minsta roligt"......."Tänk då om mamma skrattat åt dig?"....... "Är det roligt?"...

Osv, osv. Dvs jag försöker få den som skrattade att identifiera sig med den som ramlade.

Det låter väldigt komplicerat när man skriver det så här men jag försöker hålla det väldigt enkelt.

Jag kan också återknyta till det om någon av mina ramlar och slår sig. Då kan jag fråga "Tänk om mamma skrattat åt dig nu istället för att krama dig, hur hade det känts då?".

Sen jobbar dom väldigt mycket med känslor och att förstå andras känslor på förskolan. Hur man skall göra för att vara en bra kompis. Hur man mår (om man blir ledsen eller glad) om någon gör si eller så mot en.

Mycket av det jag använder har jag "snott" från förskolan.

Sen är det ju dock så att det räcker ju inte att säga det en gång. Man får ju upprepa och upprepa hela tiden. Det är ju trots allt inte helt okomplicerat att kunna sätta sig in i en annans persons känslor. Man måste ju få träna. En fyraåring är ju trots allt "bara" en fyraåring. Men nog allt går det att få dom att tänka till men man får ju ta det på deras nivå

 

[Mirtai]

Här gör vi ungefär som @Tora beskriver.

Barnet är nyligen fyllda fem och vi pratar också utifrån hand perspektiv. Ofta försöker jag prata med utgångspunkt från något som hänt honom. Tex "kommer du ihåg den gången när du inte fick vara med och leka? Hur kändes det?" och så koppla ihop med den aktuella situationen. Tycker det fungerar bra eftersom han då kan relatera till sina egna upplevelser och känslor.

Och så får man upprepa och upprepa och upprepa några gånger till...

 

[majola]

Jag tror inte att det arbetar så mycket med det på förskolan faktiskt. De verkar vara ganska legera med sånt, en bekant pratade med personalen om att hennes son blev slagen av ett annat barn vid upprepade tillfällen och de liksom ryckte på axlarna och sa att "barnen leker ju med X ändå, fastän han slåss..."

Jo, jag försöker ju förklara och relatera, men det känns som om jag pratar för döva öron. Men det kanske bara är att vara envis då.

 

[Hermelin]

Det händer ju lite då och då att de kommer hem med lite såna attityder. Min grabb är 4,5. Min metod är att aldrig låta honom komma undan med det. Varje gång han säger taskiga saker, använder svordomar eller vad det nu kan vara så pratar vi om det. Jag låter det aldrig passera utan kommentar. Ibland får jag förstås markera lite tydligare att det inte är OK. Så här långt uppfattar jag att det fungerar.

 

[Miks]

Vi gör som @Hermelin. 5-åringen kommer inte undan med något sånt beteende. Inte en enda gång. Hemma hos oss får man inte retas, inte säga elaka saker, inga tjuvnyp osv. Såklart förekommer det då och då men det är inget som går obemärkt förbi. Vi tar diskussionen varje gång.

Nu är lillasyster än så länge för liten för att förstå sammanhang eller kunna delta men när hon blir äldre kommer så kallade syskonbråk eller syskon"kärlek" vara förbjudet hemma hos oss. Visst kan man bli osams men att jävlas med varandra eller hålla på att terra eller retas är inte acceptabelt.

Jag tror att om det är tillåtet hemma så är beteendet ån värre på andra ställen.

Mvh Miks

 

[Raderad medlem 19815]

@majola har tyvärr inga tips men fy vad ledsen och irriterad jag hade varit om personalen på mina barns förskola hade den attityden. Att lära barnen och hjälpa dem kring bemötanden, roller, omtanke, etc. är ju superviktigt att jobba med och en väldigt central del av pedagogiken. Hos oss tar de sådana saker på största allvar.

 

[Luff]

Jag tror att han testar. Älskar mamma mig? Även om jag gör dumma saker? Är mamma fortfarande en tydlig vuxen?
Dom vuxna han träffar på förskolan agerar tydligen inte som mamma gör? Det känns otryggt. Då går jag hem och testar om mamma är den samma trygga konsekventa mamma.

Så som dom andra ha sagt. Prata o förklara. Om och om igen. Han blir säkerligen en inkännande empatisk unge strax igen.

 

[majola]

@majola har tyvärr inga tips men fy vad ledsen och irriterad jag hade varit om personalen på mina barns förskola hade den attityden. Att lära barnen och hjälpa dem kring bemötanden, roller, omtanke, etc. är ju superviktigt att jobba med och en väldigt central del av pedagogiken. Hos oss tar de sådana saker på största allvar.

Tja, det finns ju en anledning att han inte började där förrän han var tre år och 9 månader och själv klart och tydligt sa att han ville... Vi fick tyvärr inte plats på den andra förskolan. Mycket är bra men en del saker är det inte.

Tack för era tips och uppmuntran!

 

[Ridinglady]

Jag tror inte att det hjälper att förklara f små barn i alla lägen. Empati utvecklas över tid och är inte alltid möjlig för ett barn att förstå. Det var ett tag sedan jag läste om barns utveckling men jag har för mig att forskarna inte alls är överen om huruvida empati är medfött eller inlärt och om barn utvecklas olika eller ej .....Jag tror dock att man måste våga och orka vara sträng ibland - stå ut med att vara 'dumma mamma' och helt enkelt bara säga : "så gör man inte" " så säger man inte" utan att öppna upp för en massa tjafs och ifrågasättande - och med en röst som visar att man menar allvar. Mina barn vet att när jag säger ifrån så är det allvar - det är på inget vis kuvade men de vet att jag aldrig accepterar att de bär sig illa åt mot andra - jag var omåttligt stolt när den äldste fick pris som bästa kompis när han var 15år!