Förut hade jag ett driv. Jag tyckte allt var jätteroligt och spännande. Nu har jag tappat det helt. Det började för några veckor sedan. Funderade på om det hade med dotterns sjukdom att göra, att det bara är för mycket just nu. Att leda andra och ansvara för det, samtidigt som jag ska vara stark, fast jag inte är det utan bara vill byta med dottern så hon blir frisk. Minsta sak som går emot, och det har det gjort jävligt många månader nu, är skitjobbig på arbetet. Personalbrist, kan jobba hur länge som helst utan att det någonsin tar slut. Andra vill att vi ska göra än det ena och än det andra. Men det finns ingen personal att delegera mer till och anställa fler får jag inte. Uppgifter från chefen kommer två dagar innan det ska lämnas vidare. Ingen framförhållning alls. Saker som beslutats gäller kanske inte längre men ingen kan säga vad som gäller. En personalomsättning som varit otroligt hög, så nya måste läras upp. Bra, för då slipper jag ha tre tjänster samtidigt men ändå jobbigt för det är bara jag som kan lära upp dem. Varför står jag ut med den arbetsbördan? Livet är väll inte detta? Jag känner att jag ska bli som min förra chef, han sket i allt och det kanske var rätt ändå, vad vet jag. Nej, så kan jag inte göra, för det är inte jag, men byta jobb kan jag. För det verkar vara dags för det, går det inte tala med arbetsgivaren så får jag göra något åt min situation på något annat vis. Livegen är man trotsallt inte ännu i detta landet. Så nu när jag nu skrivit av mig så lovar jag mig själv: SÖK NYTT JOBB!