Tappat bort mig

Under 2021 var jag vid två skilda tillfällen med om situationer där jag trodde att jag skulle bli dödad. Nu blev jag inte det, men det var rätt skräckfyllt och mina kroppsliga reaktioner gick helt bananas. Efteråt så skäms jag nästan och jag vill inte prata om vad som hände, men nånting har förändrats i mig sedan dess och jag känner inte riktigt igen mig själv.

Dels uppfattar jag världen på ett helt annat sätt - som att jag har fått helt andra glasögon och en helt ny världsbild. Min gamla världsbild finns inte längre och allting känns plötsligt främmande. Och dels känner jag inte riktigt igen hur jag själv reagerar och beter mig. Det är inte riktigt jag, och jag kan inte påverka det. Det känns himla konstigt.

Jag kan inte föreställa mig framtiden längre, har bara förmåga att tänka ca 1 vecka framåt. Resten är som uppslukat av ingentinget. Det tar bara slut – jag kan bara inte föreställa mig det, det är grått och finns inte (det är tex skitsvårt att behöva bestämma sommarsemester - det känns som att jag lika gärna kunde kryssa i en lottorad för veckonumrena säger mig absolut ingenting) Men det spelar väl egentligen ingen större roll – det är inget jag lider av.

Det jag lider mer av är att jag verkar ha förlorat min sociala förmåga. Jag känner inte igen mig själv bland andra människor. Jag vet inte hur jag ska bete mig, känner mig bara klumpig, vet inte vad jag ska säga och när jag väl säger nåt blir det mest bara fel. Jag funkar inge bra socialt längre. Jag har tappat något. Jag vill nå fram till andra men det går inte. Jag känner mig avskuren. Det känns som att jag är Emma i filmen ”Miss Peregrine’s home for peculiar children” – hon som är lättare än luft och därför måste ha blyskor för att hållas kvar på jorden. Bara det att jag har tappat mina skor och håller på att färdas allt längre och längre bort från människorna och världen…
R9YKEqZ43J2DOGaA0_GoIJKNaYB-VI6Wf8vkcxBNB7bATgEayir08ReRMQXyXXmXJ-gI6eK1b0rOcvnSQrLhdLLXiZ2NnmMI9Bg3_M5XNQaHVvMrS6ev_4UZB1rT7ajyhDHJt3-IvrP6EkauGizbT3k


Det jag lider allra mest av är att jag verkar ha förlorat förmågan att känna kärlek och se godhet. Jag ser bara ondska omkring mig i världen vart jag än tittar. Det är helt vidrigt. Det är som att leva i en ständigt pågående mardröm. Eftersom det här kom så snabbt, efter de saker som hände, så blir det väldigt påtagligt för mig. Jag minns hur det var förut. Jag minns att jag kunde skratta, att jag kunde se det goda i människor, att jag kunde känna en kärleksfull kraft, att jag kunde känna trygghet och hopp. Men jag har fått ett känslomässigt synfel. Jag kan inte se något gott längre. Precis som jag har förlorat förmågan att tänka framåt i tiden så har jag även förlorat förmågan att se godhet. Det känns mest som att alla omkring mig bara är potentiella fiender. Jag fattar rent logiskt att mitt “filter” är trasigt, att det bara sitter i min hjärna. Världen är förmodligen som världen alltid har varit - det är bara min uppfattning om den som har gått sönder.

Men jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig ur det. Jag försöker gå omkring och låtsas att allting är som vanligt. Försöker att spela min roll och bete mig normalt (i den mån det nu går). I brist på andra idéer så flyr jag hem till min stuga och pysslar om den och försöker lära mig att bli händig. Göra saker med händerna, skapa, snickra, bygga. Medans jag hoppas på att tiden ska förändra mardrömmen och att jag en dag kanske lyckas vakna upp till någon annan verklighet...

För ett par veckor sedan så var jag i ett socialt sammanhang där jag faktiskt fungerade. Där jag kände mig som en av människorna. Det var första gången jag kände det sedan händelserna. Jag blev så extremt glad och hoppfull. Kanske finns det en läkande kraft som kommer att ta mig ur det här tillståndet tillslut? Jag får hoppas på det.
 

Din text och situation berör mig mycket! Jag jobbar som kurator och känner igen en hel del av det du beskriver. Det är stor sannolikhet att det du upplever är till följd av de trauman du bär på. Till viss del självläker man på sikt men det är allvarligt och för att minska ditt lidande så sök hjälp. Det finns professionella som jobbar just med traumabearbetning. Att få omtänksamhet och värme av andra människor lindrar men kan vara svårt att söka då din syn på världen just nu är mörk. Även om du har svårt just nu att se ljuset så finns det. Jag hoppas du kan hålla hoppet uppe :heart
 
Jag har svårt att se att det skulle vara så allvarligt... Men visst, det känns rätt knepigt ibland. Men jag är inte alls upplagd för att prata med någon om det. Jag köpte ett hus förra året som håller mig sysselsatt och som är en enorm tröst. Här trivs jag och känner mig trygg, och kan ägna mig åt att bara "göra". Jag tror (hoppas) att det kan vara läkande.
 
Jag har svårt att se att det skulle vara så allvarligt... Men visst, det känns rätt knepigt ibland. Men jag är inte alls upplagd för att prata med någon om det. Jag köpte ett hus förra året som håller mig sysselsatt och som är en enorm tröst. Här trivs jag och känner mig trygg, och kan ägna mig åt att bara "göra". Jag tror (hoppas) att det kan vara läkande.
Att inte vilja prata om det är ett av symtomen på ptsd.
 
Tycker det låter väldigt likt PTSD. Är själv multitraumatiserad och har svår kronisk PTSD. Jag ville inte heller prata med någon till en början och det är inte lätt att genomgå traumaterapi men nu när jag gör det för tredje gången, så känner jag att det faktiskt händer något med mig. Jag tror på att öppna upp, titta på trauman, neutralisera dem, de pågår ju faktiskt inte nu, för att sedan kanske slippa leva i en konstant mardröm.
 
Din reaktion är en helt normal reaktion på traumatiska händelser ❤️ Du är inte ensam och det går att läka. Ditt nervsystem har utsatts för extremt överväldigande upplevelser. Du behöver hjälp och det är helt okej och inget konstigt med det. Men det är viktigt att du söker den hjälpen, för du har rätt till den och du förtjänar att må bättre. Vi är skapta för att läka, och vi är också skapta för att läka tillsammans med andra, genom trygg närhet till andra. En bra, traumamedveten terapeut kan vara ett bra första steg. Det är fantastiskt bra att du kan verbalisera så mycket och insiktsfullt om hur du känner. Det gör att du redan gör en del av jobbet. Du kommer inte alltid känna såhär, jag lovar ❤️

Tipsar om The Body Keeps the Score av Bessel van der Kolk.
 
Under 2021 var jag vid två skilda tillfällen med om situationer där jag trodde att jag skulle bli dödad. Nu blev jag inte det, men det var rätt skräckfyllt och mina kroppsliga reaktioner gick helt bananas. Efteråt så skäms jag nästan och jag vill inte prata om vad som hände, men nånting har förändrats i mig sedan dess och jag känner inte riktigt igen mig själv.

Dels uppfattar jag världen på ett helt annat sätt - som att jag har fått helt andra glasögon och en helt ny världsbild. Min gamla världsbild finns inte längre och allting känns plötsligt främmande. Och dels känner jag inte riktigt igen hur jag själv reagerar och beter mig. Det är inte riktigt jag, och jag kan inte påverka det. Det känns himla konstigt.

Jag kan inte föreställa mig framtiden längre, har bara förmåga att tänka ca 1 vecka framåt. Resten är som uppslukat av ingentinget. Det tar bara slut – jag kan bara inte föreställa mig det, det är grått och finns inte (det är tex skitsvårt att behöva bestämma sommarsemester - det känns som att jag lika gärna kunde kryssa i en lottorad för veckonumrena säger mig absolut ingenting) Men det spelar väl egentligen ingen större roll – det är inget jag lider av.

Det jag lider mer av är att jag verkar ha förlorat min sociala förmåga. Jag känner inte igen mig själv bland andra människor. Jag vet inte hur jag ska bete mig, känner mig bara klumpig, vet inte vad jag ska säga och när jag väl säger nåt blir det mest bara fel. Jag funkar inge bra socialt längre. Jag har tappat något. Jag vill nå fram till andra men det går inte. Jag känner mig avskuren. Det känns som att jag är Emma i filmen ”Miss Peregrine’s home for peculiar children” – hon som är lättare än luft och därför måste ha blyskor för att hållas kvar på jorden. Bara det att jag har tappat mina skor och håller på att färdas allt längre och längre bort från människorna och världen…
R9YKEqZ43J2DOGaA0_GoIJKNaYB-VI6Wf8vkcxBNB7bATgEayir08ReRMQXyXXmXJ-gI6eK1b0rOcvnSQrLhdLLXiZ2NnmMI9Bg3_M5XNQaHVvMrS6ev_4UZB1rT7ajyhDHJt3-IvrP6EkauGizbT3k


Det jag lider allra mest av är att jag verkar ha förlorat förmågan att känna kärlek och se godhet. Jag ser bara ondska omkring mig i världen vart jag än tittar. Det är helt vidrigt. Det är som att leva i en ständigt pågående mardröm. Eftersom det här kom så snabbt, efter de saker som hände, så blir det väldigt påtagligt för mig. Jag minns hur det var förut. Jag minns att jag kunde skratta, att jag kunde se det goda i människor, att jag kunde känna en kärleksfull kraft, att jag kunde känna trygghet och hopp. Men jag har fått ett känslomässigt synfel. Jag kan inte se något gott längre. Precis som jag har förlorat förmågan att tänka framåt i tiden så har jag även förlorat förmågan att se godhet. Det känns mest som att alla omkring mig bara är potentiella fiender. Jag fattar rent logiskt att mitt “filter” är trasigt, att det bara sitter i min hjärna. Världen är förmodligen som världen alltid har varit - det är bara min uppfattning om den som har gått sönder.

Men jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig ur det. Jag försöker gå omkring och låtsas att allting är som vanligt. Försöker att spela min roll och bete mig normalt (i den mån det nu går). I brist på andra idéer så flyr jag hem till min stuga och pysslar om den och försöker lära mig att bli händig. Göra saker med händerna, skapa, snickra, bygga. Medans jag hoppas på att tiden ska förändra mardrömmen och att jag en dag kanske lyckas vakna upp till någon annan verklighet...

För ett par veckor sedan så var jag i ett socialt sammanhang där jag faktiskt fungerade. Där jag kände mig som en av människorna. Det var första gången jag kände det sedan händelserna. Jag blev så extremt glad och hoppfull. Kanske finns det en läkande kraft som kommer att ta mig ur det här tillståndet tillslut? Jag får hoppas på det.
Sällar mig till de som säger att du behöver en vårdkontakt. Min första tanke var "vanlig" psykolog, men de med mer insikt har ju lyft sådana som är mer specialiserade på traumabearbetning.

Hur som helst är det dags att ta kontakt med vården.
 
Tack snälla alla för era svar! :heart Jag har inte tänkt på det som PTSD, var mer förvånad över att jag har blivit så förändrad efter det som hänt, och hur konstigt det kan bli att man plötsligt inte känner igen sig själv eller för den delen omvärlden. Först satte jag det inte ens i samband med händelserna, men nu tror jag att det har ett samband.
Att be om hjälp är inte min grej, men jag brukar vara bra på att hitta på lösningar förr eller senare, så jag hoppas att tiden kommer att se till att det blir bättre. Jag är riktigt hoppfull eftersom jag faktiskt kunnat vara med i ett socialt sammanhang och socialisera "som vanligt" igen! Jag brukar tänka att om det är nånting man kan lita på är att ingenting varar för evigt - varken det bra eller dåliga. Och att tiden är läkande. 🙏
 
Har du några gosiga djur du kan öva på att ge och få kärlek med?

Att bygga upp förtroende tar tid igen, man måste börja smått.

Kanske en katt?
Jag har haft hundar större delen av mitt liv och håller på att längta ihjäl mig efter en hund!
Men just nu funkar det inte rent praktiskt för mig att ha hund tyvärr.
Jag hyser fortfarande ett litet hopp om att jag ska kunna få möjlighet att ha hund igen.
 
Tack snälla alla för era svar! :heart Jag har inte tänkt på det som PTSD, var mer förvånad över att jag har blivit så förändrad efter det som hänt, och hur konstigt det kan bli att man plötsligt inte känner igen sig själv eller för den delen omvärlden. Först satte jag det inte ens i samband med händelserna, men nu tror jag att det har ett samband.
Att be om hjälp är inte min grej, men jag brukar vara bra på att hitta på lösningar förr eller senare, så jag hoppas att tiden kommer att se till att det blir bättre. Jag är riktigt hoppfull eftersom jag faktiskt kunnat vara med i ett socialt sammanhang och socialisera "som vanligt" igen! Jag brukar tänka att om det är nånting man kan lita på är att ingenting varar för evigt - varken det bra eller dåliga. Och att tiden är läkande. 🙏
Fantastiskt roligt att höra att du kunnat vara social. Det gör enorm skillnad.

Förstår också att det kanske känns alldeles för stort och obekvämt och främmande att söka hjälp just nu. Jag vill inte argumentera mer för det, det är viktigt att du får så mycket kontroll och självbestämmande som möjligt kring vad du känner dig bekväm med att uppleva ❤️ Dock tänker jag att det där med att tiden är läkande är en sanning med modifikation: Det är det vi gör med tiden som har potentialen att läka. Det går också att använda tid till att utveckla mindre konstruktiva strategier för att hantera det som hänt, som på längre sikt påverkar våra liv negativt.

Men ibland kan man behöva undvika saker ett tag för att sedan närma sig dem igen från ett annat håll.

Skickar en massa värme till dig.
 

Liknande trådar

  • Artikel Artikel
Dagbok Jag har fått reda på att förundersökningen inte dras vidare och att åklagaren inte väcker åtal. Jag känner mig så oerhört sviken...
Svar
19
· Visningar
1 742
Senast: Lickety
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Är i någon slags fas. Det är egentligen bra och absolut livsnödvändigt men också ibland superjobbigt. Drabbas av insikter som verkligen...
Svar
0
· Visningar
290
Senast: miumiu
·
  • Artikel Artikel
Dagbok I tidernas begynnelse, dvs när undertecknad var en liten vilsen tonåring, fanns ett nätforum som hette Haket.com. Det var ett ställe där...
Svar
3
· Visningar
379
Senast: Tofs
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag kände inte riktigt att det här platsar in i någon "vanlig tråd", och det är väl egentligen ett klart dagboksämne eftersom jag "bara"...
Svar
1
· Visningar
729
Senast: MML
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp