Tankar kring detta?

[cirkus]

Idagsläget finns det inget att utreda.
Då väninnan och jag har pratat, och hon har även pratat med sin partner. Skulle något slå fel när de är borta, att de kommer hem tidigare eller något sådant, då ska de ta kontakt med BUP igen och just då godkänna att de gör en fullständig utredning.

Jag tycker att det är problematiskt att det inte är upp till de som är proffessionella att avgöra det. Jag tror att föräldrarna faktiskt är en del av problemet här när de är så motsträviga och skyller på en massa trams

 

[Golden_Heart]

Sen, @Golden_Heart, du verkar ha hakat upp dig väldigt mycket på det där med hyperaktivitet. Bara för att man utreder ADHD, behöver man inte nödvändigtvis vara hyperaktiv.
Du vet att det finns något som heter ADD va? Och att utredning för ADD ingår i utredningen för ADHD? Flickan kanske har ADD om hon nu inte har ADHD?

Oavsett, så tycker jag att hon bör få en utredning. Förr eller senare kommer hon krascha för att de yttre kraven blir för stora. Min utredare sa "det är inte konstigt att du mår som du mår, med tanke på att du inte fått anpassningar efter dina behov. Depression, ångest och självmordstankar kommer nästan alltid som ett brev på posten hos flickor med NPF, om de inte får diagnos och hjälp i tid". Flickan kanske helt enkelt passerat gränsen?
I så fall är det väldigt enkelt att skylla på depressionen, ångesten och självmordstankarna. Men de är faktiskt inte det primära problemet. De kommer finnas kvar, så länge det primära problemet inte är borta.

Vet du med all säkerhet att rida och tävla hästar, inte kommer bli ytterligare en börda för henne? Det kanske blir ytterligare en sak som pressar henne, där hon känner att hon måste prestera på top för att duga?
Det räcker inte att föräldrarna säger "gör ditt bästa så är vi nöjda" eller "bara ha roligt". Hon vet att hon är annorlunda, hon känner det, hon kommer pressa sig själv tills det inte går längre. Och då kanske det är för sent.

Är det ett bättre alternativ? Är det verkligen SÅ farligt med en diagnos? Jag tycker att du och/eller din väninna, borde tänka igenom detta mycket noga minst en gång till. Hur farligt är det egentligen med ett barn med en eventuell neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Det är faktiskt inte så att man förändras avsevärt och blir en alien för att man får en diagnos. Däremot kan man få hjälp och verktyg för att hantera sina svårigheter och det i sin tur kanske gör en mer "normal".

Du verkar rätt insatt, men verkar ändå inte har läst allt.
depressionen, ångesten och självmordstankarna beror på mobbingen ifrån skolan eller säger du att alla som är mobbade i skolan har någon funktionsnedsättning?
Dessutom har jag skrivit flera gånger att starta något nu innan sommaren är för sent.
Däremot om något går fel eller att året därborta inte har hjälpt då får föräldrarna kontakta BUP när flickan är hemma igen.
För att psykologer/ kuratorer har sagt att flickan laddar batterier ifrån jobbig dag när hon är i stallet, där har hon själv sagt att hon kan slappna av osv. Ingen kommer att pressa henne till att tävla om hon inte känner sig redo för det. Hon vet redan ifrån ridskola i Sverige vad pay & jump är osv, och har tävlat så. Hon tycker det är roligt. Nervös innan start men när hon väl är på banan är hon lugnet själv.

 

[cirkus]

Motstånd till utredning fanns då väninnan själv har haft släkt, familj och vänner som varit med om liknande eller varit på utredning, hamnat i ett fack och sedan har den individen blivit stämplad för livet.
I det här fallet tog familjehälsan över och hjälper/ har hjälpt familjen och gett klartecken för året i Polen, men ni kanske ställer er bättre än en kurators godkännande osv?

Det där är fördomar som din väninna och hennes anhang borde jobba med. Verkligen.
På exakt vilket sätt har någon blivit STÄMPLAD för livet? Typiskt sånt som fördomsfulla människor säger när de inte fattar vad en diagnos innebär. Läs igen vad tex @godisklubba skriver - hon gör det så bra

 

[Golden_Heart]

Jag tycker att det är problematiskt att det inte är upp till de som är proffessionella att avgöra det. Jag tror att föräldrarna faktiskt är en del av problemet här när de är så motsträviga och skyller på en massa trams

Kuratorn på familjehälsan är utbildad psykolog och har hjälpt massor.
De skyller inte ifrån sig utan tänker ge året i utlandet en chans, men har också back up plan.
Skrivit flera gånger att det är för sent för dem att starta något nu innan de åker, då det tar för lång tid att få tider, sist de hade var det månader mellan varje tillfälle.

 

[godisklubba]

Du verkar rätt insatt, men verkar ändå inte har läst allt.
depressionen, ångesten och självmordstankarna beror på mobbingen ifrån skolan eller säger du att alla som är mobbade i skolan har någon funktionsnedsättning?
Dessutom har jag skrivit flera gånger att starta något nu innan sommaren är för sent.
Däremot om något går fel eller att året därborta inte har hjälpt då får föräldrarna kontakta BUP när flickan är hemma igen.
För att psykologer/ kuratorer har sagt att flickan laddar batterier ifrån jobbig dag när hon är i stallet, där har hon själv sagt att hon kan slappna av osv. Ingen kommer att pressa henne till att tävla om hon inte känner sig redo för det. Hon vet redan ifrån ridskola i Sverige vad pay & jump är osv, och har tävlat så. Hon tycker det är roligt. Nervös innan start men när hon väl är på banan är hon lugnet själv.

Jo, jag har läst allt du har skrivit. Säg inte att jag inte läst allt, bara för att våda åsikter inte går ihop.
Frågan är snarare om du har läst vad jag har skrivit? Jag har inte nämnt mobbning och definitivt inte sagt något om att alla som är mobbade är funktionsnedsatta.
Hur kan du vara så himla säger på att depressionen, ångesten och självmordstankarna beror på mobbningen? För att BUP sagt det? Det sa "min" BUP också. I åtta år. Och de hade fel.

Jag är rätt så säker på att om man vill, så går det. Jag är insatt i hur sega BUP kan vara. Men i erat fall verkar ju BUP VILJA utreda flickan. Då brukar det gå något snabbare, speciellt som du sa att de redan gjort någon form av förundersökning. Att det är för sent att starta något nu, är i mina ögon bara ytterligare en ursäkt för att slippa undan.

Förresten har du fortfarande inte svarat på min fråga, är det verkligen så farligt att ha ett barn med en funktionsnedsättning?
För att dra det lite längre: OM nu tjejens depression, ångest och självmordstankar beror på att hon har en odiagnosticerad NPF diagnos, gör det ditt samvete renare att hon eventuellt lyckas med ett självmordsförsök, för att du vägrade BUP att utreda henne? För att du ville ha en perfekt dotter helt utan diagnoser?
I så fall tycker jag nog att en orosanmälan är på sin plats. Det där är verkligen inte schyst mot tjejen.

Edit: Insåg att du kanske menade att jag inte läst allt om NPF. Jag har läst allt jag kommer över på nätet, både studier, artiklar och bloggar. På tre olika språk. Men nej, så klart har jag inte läst ALLT. Jag kan tex inte Polska, vilket jag antar att du/din väninna kan om det är dit flyttlasset går. Har du tips på en Polsk sida som styrker dina argument för att en eventuell utredning inte behövs? I så fall får du gärna länka. Jag är villig att ändra min åsikt om du kan komma med tillräckligt bra argument för det.

 

[TinyWiny]

Alltså, @godisklubba du är fantastisk
Jag förstår (tyvärr) varför din diagnos dröjde. Du uttrycker dig så fantastiskt bra! Får jag fråga hur gammal du är? Har fattat det som att du inte är vuxen utan går i skolan än?

 

[godisklubba]

Alltså, @godisklubba du är fantastisk
Jag förstår (tyvärr) varför din diagnos dröjde. Du uttrycker dig så fantastiskt bra! Får jag fråga hur gammal du är? Har fattat det som att du inte är vuxen utan går i skolan än?

Oj, jag vet inte vad jag ska säga. Tack!

Lilla människan (aka jag) är 16
Jag har ju gått ur grundskolan, men går gymnasiet med anpassad studiegång nu

 

[Javan]

Oj, jag vet inte vad jag ska säga. Tack!

Lilla människan (aka jag) är 16
Jag har ju gått ur grundskolan, men går gymnasiet med anpassad studiegång nu

Wow! På sättet du skriver trodde jag du var vuxen. Imponerad!

 

[WhoIsItAgain]

Kuratorn på familjehälsan är utbildad psykolog och har hjälpt massor.
De skyller inte ifrån sig utan tänker ge året i utlandet en chans, men har också back up plan.
Skrivit flera gånger att det är för sent för dem att starta något nu innan de åker, då det tar för lång tid att få tider, sist de hade var det månader mellan varje tillfälle.

Ingen kan ju vara säker på att gränserna ens öppnas i sommar, så varför inte utreda ifall de blir fast i Sverige? Hur gör de om det öppnas efter att skolan satt igång? Ska hon byta mitt i terminen?

 

[godisklubba]

Wow! På sättet du skriver trodde jag du var vuxen. Imponerad!

Vad kan jag säga, mer än tack?
Jag vet verkligen inte vad jag ska säga och hur jag ska svara er som på olika sätt berömt mig, både ni i tråden och PM

Enligt mig själv delar jag ju bara med mig av min åsikt. Helt utan att förvänta mig respons, och definitivt inte positiv sådan.

 

[Otherside]

Det här är knepigt och jag inser att jag svarade lite för hastigt i mitt förra inlägg - utan att läsa hela tråden. Förlåt mig.

Dock - en pojke i min dotters skola mobbades å det grövsta under hela sin skoltid. Min dotter ringde, gråtande, till rektorn en dag och berättade att pojken satt i ett träd på skolgården, högt upp, medan "kamraterna" stod nedanför och skränade -Hoppa! -Hoppa! Vilket förmodligen betytt att han slagit ihjäl sig. Rektorn, skolan, menade att -Det är dubbelbottnat.... (Och ingen åtgärd togs.) Vad nu det innebar? Pojken hade helt klart en diagnos men den mobbing han utsattes förunder sina år i grundskolan var fasansfull. Ingen ville ens gå nära honom i korridoren.

I gymnasiet flyttade han. Kom till en ny plats där ingen kände honom, ingen hade några förutfattade meningar. Och hans liv förändrades totalt. Han blev en person, en unik individ, inte längre mobbad eller avskydd (avskydd för ingenting!).

Ibland IBLAND kan en så enkel åtgärd betyda allt.

I det här fallet, som ts beskriver, har jag ingen aning.

 

[Rosett]

Mina föräldrar trodde att min bror bara var en lite energifylld pojke. Med skillnaden att de litade på skolan och bup och lät den utreda, även om de skrattade inombords när skolan la fram förslaget om att han eventuellt har ADHD. Mycket riktigt - han har ADHD. Pappa arbetar med folk med olika diagnoser och att hjälpa dem att få ett mer självständigt liv, så han är definitivt inte okunnig när det kommer till NPF. Han hade ändå inte en susning.
Föräldrar kan ha fel, ja, föräldrar känner sina barn bäst. Men föräldrar har (oftast) inte kompetensen som experter har. Föräldrar kan omöjligt diagnosticera eller avskriva diagnoser för sina egna barn, det är upp till experterna (utredarna) att göra det.

Tony Attwoods son fick ju AST-diagnos först i vuxen ålder, så trots att Attwood är världsledande forskare/kliniker inom autism så såg han inte att hans egen son hade autism.

 

[godisklubba]

Tony Attwoods son fick ju AST-diagnos först i vuxen ålder, så trots att Attwood är världsledande forskare/kliniker inom autism så såg han inte att hans egen son hade autism.

Ja, absolut kan även experter missa. Mitt inlägg var mest som ett exempel att även personer med erfarenhet av personer med diagnosen kan missa symptomen. Om en person med erfarenhet (obs: ej expert!) kan missa, så är det definitivt möjligt att en "vanlig" person missar viktiga symptom.
I detta fallet att TS/TS väninna inte bör utesluta en diagnos rakt av, bara baserat på en enda kriterie. Som inte ens är nödvändig för tvillingdiagnosen (i brist på bättre ord) ADD.

 

[Rosett]

Ja, absolut kan även experter missa. Mitt inlägg var mest som ett exempel att även personer med erfarenhet av personer med diagnosen kan missa symptomen. Om en person med erfarenhet (obs: ej expert!) kan missa, så är det definitivt möjligt att en "vanlig" person missar viktiga symptom.
I detta fallet att TS/TS väninna inte bör utesluta en diagnos rakt av, bara baserat på en enda kriterie. Som inte ens är nödvändig för tvillingdiagnosen (i brist på bättre ord) ADD.

Jo, jag skrev det som medhåll till det du skrev. Jag var nog otydlig, (har själv ADD och AST).

 

[godisklubba]

Jo, jag skrev det som medhåll till det du skrev. Jag var nog otydlig, (har själv ADD och AST).

Förlåt, uppfattade dig som om du inte höll med

 

[Badger]

Du verkar rätt insatt, men verkar ändå inte har läst allt.
depressionen, ångesten och självmordstankarna beror på mobbingen ifrån skolan eller säger du att alla som är mobbade i skolan har någon funktionsnedsättning?
Dessutom har jag skrivit flera gånger att starta något nu innan sommaren är för sent.
Däremot om något går fel eller att året därborta inte har hjälpt då får föräldrarna kontakta BUP när flickan är hemma igen.
För att psykologer/ kuratorer har sagt att flickan laddar batterier ifrån jobbig dag när hon är i stallet, där har hon själv sagt att hon kan slappna av osv. Ingen kommer att pressa henne till att tävla om hon inte känner sig redo för det. Hon vet redan ifrån ridskola i Sverige vad pay & jump är osv, och har tävlat så. Hon tycker det är roligt. Nervös innan start men när hon väl är på banan är hon lugnet själv.

Svar om ADHD mest egentligen (alltså så som jag uppfattat det, familjemedlemmar med) bara för att det känns som att du har en lite annorlunda uppfattning om ADHD (typ skrikiga korkade barn som hänger i gardiner och slåss) (eller annorlunda förresten, ibland får man i Aftonbladetdebatten en känsla av att bara barn med ADHD skriker och slåss och alla andra barn är dygdemönster som absolut inte kan skrika och slåss vad som än inträffar ).

Så som jag uppfattat det (helt utan att ha det eller läst på)

Man kan ha ADHD och vara rejält intelligent, (eller inte såklart, gissningsvis hela vägen på skalan).
ADHD kan göra att man inte kan fokusera (på saker som inte är så jätteroliga) när det är mycket prat och liv runtomkring en.
Men kan också ge en talang för att totalt hyperfokusera om någonting är intressant.
Man kan vara supersocial och studsig och trevlig och babblig såklart, men det kan vara jobbigt och ta mycket energi.

Så att vara älskad av lärare, vara rejält smart, ha många och långa planer på hög nivå, vara socialt glittrande, verkar inte alls vara en motsats till att ha ADHD. (bara att planerna faller isär, tappar fokus i livlig miljö och tappar fokus i lugn hemmiljö, så pluggandet i skola och hemma kan gå dåligt trots att man är ursmart. Förtvivlan över att saker drösar ur händerna på en trots att man tycker man borde klara det kan ge depression och att man är så chocktrött av det sociala där man glittrar med all sin energi. Huvud som snurrar av kreativa idéer men som är svåra eller omöjliga att slutföra.)

 

[Badger]

Hur tänker ni kring detta?

En kompis till mig, har en dotter som har oerhört kämpigt i skolan.
Barnet har dålig självkänsla, årskursen är stökig och kan inte hålla upp värdegrunderna ordentligt. Barnet litar inte hellre på de vuxna för hon känner att det blir bara värre om hon säger något om någon mobbing typ tillbaka till 80-90 tals skola. Ingen skola i staden eller närheten är hellre speciellt bra. BUP m.m. har varit inblandade osv. BUP istället för att ta tag i problemet försöker skylla på ADHD pga vissa svar barnet svarade när hon var extra nere.
Barnet mår lite bättre tack vare att hon rider, rosenrot och förra sommaren hos sin morfar.
Barnet rider ett par-tre dagar i veckan på stadens ridskola och hästarna får henne att må bättre.

Nu till själva saken.
Barnets morfar har ett stort hästställe i utlandet, som har kurser och tävlingar. Mamman och barnet skulle bo ett år hos barnets morfar. Mamman är idag arbetslös och skulle jobba på stället, medan barnet skulle gå i skola och få rida sex dagar i veckan, tävla och må bättre. Få en bättre självkänsla och självförtroende. Pappan skulle jobba kvar i Sverige, komma över typ en gång i kvartalet.
Barnet går i femman idag och är superduktig när det gäller språk.

Personligen tycker jag att det är fantastiskt chans för tjejen. Ett miljöombyte som skulle stärka henne och inför högstadiet skulle hon komma tillbaka tuffare, starkare och mer erfaren. Beundrar vilket engagemang föräldrarna har i dottern och hoppas bara i dessa Corona tider att deras planer verkligen går i lås.

Vad anser ni?
Välkommen till tråden.

Jo just ja, glömde att svara på det här. Om allt är bra med att flytta och det är sättet att byta skola så har jag egentligen inga åsikter. Det är ju helt vad man själv föredrar . Så om den saken så anser jag nog ingenting

 

[WSLPZF]

Sen, @Golden_Heart, du verkar ha hakat upp dig väldigt mycket på det där med hyperaktivitet. Bara för att man utreder ADHD, behöver man inte nödvändigtvis vara hyperaktiv.
Du vet att det finns något som heter ADD va? Och att utredning för ADD ingår i utredningen för ADHD? Flickan kanske har ADD om hon nu inte har ADHD?

Oavsett, så tycker jag att hon bör få en utredning. Förr eller senare kommer hon krascha för att de yttre kraven blir för stora. Min utredare sa "det är inte konstigt att du mår som du mår, med tanke på att du inte fått anpassningar efter dina behov. Depression, ångest och självmordstankar kommer nästan alltid som ett brev på posten hos flickor med NPF, om de inte får diagnos och hjälp i tid". Flickan kanske helt enkelt passerat gränsen?
I så fall är det väldigt enkelt att skylla på depressionen, ångesten och självmordstankarna. Men de är faktiskt inte det primära problemet. De kommer finnas kvar, så länge det primära problemet inte är borta.

Vet du med all säkerhet att rida och tävla hästar, inte kommer bli ytterligare en börda för henne? Det kanske blir ytterligare en sak som pressar henne, där hon känner att hon måste prestera på top för att duga?
Det räcker inte att föräldrarna säger "gör ditt bästa så är vi nöjda" eller "bara ha roligt". Hon vet att hon är annorlunda, hon känner det, hon kommer pressa sig själv tills det inte går längre. Och då kanske det är för sent.

Är det ett bättre alternativ? Är det verkligen SÅ farligt med en diagnos? Jag tycker att du och/eller din väninna, borde tänka igenom detta mycket noga minst en gång till. Hur farligt är det egentligen med ett barn med en eventuell neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Det är faktiskt inte så att man förändras avsevärt och blir en alien för att man får en diagnos. Däremot kan man få hjälp och verktyg för att hantera sina svårigheter och det i sin tur kanske gör en mer "normal".

Du är så klok!

 

[Vallmo]

Wow! På sättet du skriver trodde jag du var vuxen. Imponerad!

Samma här. Trodde jag med, att du var vuxen alltså @godisklubba Du uttrycker dig på ett vuxet sätt och dessutom verkar du ha mycket kunskaper angående NPF.
Imponerad.

 

[godisklubba]

Du är så klok!

Glömde visst att svara
Tack så jättemycket!

Samma här. Trodde jag med, att du var vuxen alltså @godisklubba Du uttrycker dig på ett vuxet sätt och dessutom verkar du ha mycket kunskaper angående NPF.
Imponerad.

Jag vet fortfarande inte vad jag kan säga, mer än tack!
Har som sagt läst vad jag kommer över, på flera olika språk. Det gjorde jag innan min utredning, dels för att det var som mitt specialintresse då. Men också för att jag ville veta ALLT, vi var ju helt säkra på att jag är autistisk redan innan diagnosen. Så vi ville kunna säga till utredarna att de inte kan gå efter en mall utfärdad efter killar, när jag är tjej. Men utredaren var jättebra och hade stenkoll på NPF hos tjejer

Jag är dock inte helt säker på om det är positivt att folk tror att jag är vuxen, pga mitt rätt att uttrycka mig. Det känns som att det ger mig mindre utrymme för att uttrycka mig "barnsligt" senare. Eftersom "alla" vet att jag kan bättre... och dessutom har sett det.