Tänk om

Det här snacket om att jag eventuellt skulle kunna ha en npf-diagnos, så som exempelvis asperger, har satt griller i huvudet på mig.

Min ena syrra trodde ju det för ett antal år sedan och då hittade jag ett test på nätet för att kolla om jag kunde ha det. Jag fick så låg poäng att det inte indikerade något. Nu när psykologen börjat snacka om samma sak så googlade jag på nytt efter ett onlinetest. Det blev ingen indikation den här gången heller.

Men tankarna mal ändå. Tänk om. Tänk om jag har det i alla fall. Vad gör jag då? Det känns som om jag skulle vara ett hopplöst fall då, att jag är helt fast och inget kommer någonsin att bli bättre.

 

[em-pirre]

Jag tänker att det kanske kan vara skönt att förstå varför man fungerar och reagerar på olika sätt. Kanske det kan vara lättare att hitta verktyg för att får vardagen att fungera.

Oavsett om det nu är Asperger eller något annat. Det finns ju verkligen massor av olika typer.

Jag tror det blir bra hördu!

 

[Magiana]

Jag tänker att det kanske kan vara skönt att förstå varför man fungerar och reagerar på olika sätt. Kanske det kan vara lättare att hitta verktyg för att får vardagen att fungera.

Oavsett om det nu är Asperger eller något annat. Det finns ju verkligen massor av olika typer.

Jag tror det blir bra hördu!

Jag vill bara kunna ändra sånt som inte fungerar. Är det en diagnos så är jag ju fast och kan inte ändra.

 

[MiaMia]

Jag vill bara kunna ändra sånt som inte fungerar. Är det en diagnos så är jag ju fast och kan inte ändra.

Nej, är det diagnos så får man förklaringen till varför det du försökt inte har fungerat.
Då får du lära dig vad som är bättre sätt att göra - som faktiskt passar till hur du fungerar.

 

[em-pirre]

Jag vill bara kunna ändra sånt som inte fungerar. Är det en diagnos så är jag ju fast och kan inte ändra.

Jo du kan ändra! Du kanske måste göra saker på ett annat sätt eller i en annan takt?

 

[Krystalline]

Om du bara visste hur mycket jag har förändrats sedan min diagnos. Det har varit skönt att få verktyg som fungerar, det hade jag inte fått annars!

 

[förvirrad]

Jag vill bara kunna ändra sånt som inte fungerar. Är det en diagnos så är jag ju fast och kan inte ändra.

Det där är inte sant. Du ska veta så mycket jag förändrat efter diagnosen och på så sätt har det varit värt det. Diagnosen gav mig förståelse för mig själv och gjorde att jag ärligt kan säga förlåt till mig själv när det itne fungerar. Det gör att det blir lättare att ändra acceptera mina tilkortakommanden och det är först då jag har verktygen att förändra saker. Det gör också att jag kan försöka leta en annan typ av strategier för att lösa problemen. Mitt stora problem idag är att jag inte har energin till att utnyttja den här möjligheten eftersom arbetet förbrukar all den energi jag har.

 

[tuaphua]

OM det är så att du har en nfp-diagnos så är ju det enda som sker efter utredning att du kan få mer hjälp än idag. Problemen du har fins ju redan idag.
Det finns ju i vissa fall mediciner, det finns hjälp att få från psykologer/terapeuter för att förstå sig själv bättre och få strategier att hantera saker, det går att få hjälp från arbetsterapeut, det finns hjälpmedel, det går att få ex boendestöd och annan hjälp, det går att få olika lönebidrag etc.

Och iom att du redan har körkort och är högfungerande så lär det inte bli svårigheter för dig där.
Du verkar ju inte planera att bli lokförare eller stridspilot heller.

Jag har adhd och för mig har diagnosen som kom i vuxen ålder hjälpt mig få till strategier som gör att mitt liv funkar väldigt väl.
Diagnosen har inte på ngt vis varit negativ för mig. Det är inget som gör att man är dömd till att aldrig klara av att jobba, ha relationer etc.

Jag säger inte att du har någon sån diagnos. Men iom ärftligheten och hur du mår kan det ju vara bra att utreda.
Om inte annat slipper du ju undra och kan avskriva det.
Och har du det kan du få mer anpassad hjälp.

 

[Magiana]

OM det är så att du har en nfp-diagnos så är ju det enda som sker efter utredning att du kan få mer hjälp än idag. Problemen du har fins ju redan idag.
Det finns ju i vissa fall mediciner, det finns hjälp att få från psykologer/terapeuter för att förstå sig själv bättre och få strategier att hantera saker, det går att få hjälp från arbetsterapeut, det finns hjälpmedel, det går att få ex boendestöd och annan hjälp, det går att få olika lönebidrag etc.

Och iom att du redan har körkort och är högfungerande så lär det inte bli svårigheter för dig där.
Du verkar ju inte planera att bli lokförare eller stridspilot heller.

Jag har adhd och för mig har diagnosen som kom i vuxen ålder hjälpt mig få till strategier som gör att mitt liv funkar väldigt väl.
Diagnosen har inte på ngt vis varit negativ för mig. Det är inget som gör att man är dömd till att aldrig klara av att jobba, ha relationer etc.

Jag säger inte att du har någon sån diagnos. Men iom ärftligheten och hur du mår kan det ju vara bra att utreda.
Om inte annat slipper du ju undra och kan avskriva det.
Och har du det kan du få mer anpassad hjälp.

Bara misstanken om det gör att jag känner mig udda, störd, oönskad och att det inte är konstigt alls att alla har lämnat mig. Jag känner mig idiotförklarad och det är väl därför jag är ensam. Jag tror inte det finns något som kan ändra på det. Får jag diagnosen så är det nog en dödsdom. Då tappar jag hoppet.

 

[Kilauea]

Bara misstanken om det gör att jag känner mig udda, störd, oönskad och att det inte är konstigt alls att alla har lämnat mig. Jag känner mig idiotförklarad och det är väl därför jag är ensam. Jag tror inte det finns något som kan ändra på det. Får jag diagnosen så är det nog en dödsdom. Då tappar jag hoppet.

En npf-diagnos behöver väl verkligen inte vara en dödsdom? Tvärtom, en förklaring till varför många saker är som de är.

Min bror har asperger. Ingen som träffar honom utan att känna honom skulle märka det. Däremot har vi i familjen (och han själv) fått förklaring till varför han är som han är och gör som han gör. I övrigt är han som vilken människa som helst. Jobbar, pluggar, lagar mat, träffar kompisar osv.
Han blir väldigt lätt enkelspårig dock och har svårt för förändringar. Samtidigt ser han saker och ting som de är.
Min bror fick diagnosen i vuxen ålder.

Alla med en diagnos är ju inte samma människa, de är ju fortfarande individer.

 

[tuaphua]

Bara misstanken om det gör att jag känner mig udda, störd, oönskad och att det inte är konstigt alls att alla har lämnat mig. Jag känner mig idiotförklarad och det är väl därför jag är ensam. Jag tror inte det finns något som kan ändra på det. Får jag diagnosen så är det nog en dödsdom. Då tappar jag hoppet.

Jag känner några som har Asperger. De har relationer, jobb, vänner de flesta av dem.
Och jag, som inte har Asperger, tycker mycket om dem.

Den med Asperger jag inte tycker om beror inte på Asperger-diagnosen. Det beror på att det är en genuint elak människa som verkligen anstränger sig för att göra folk illa.

Just att känna sig utanför och oförstådd vet jag att en del med tex Asperger gör. Men med diagnosen kan man ju få lära sig hur man interagerar med andra och andra närstående kan få veta varför man reagerar som man gör.
Det kan leda till att befintliga relationer stärks och nya kan bli lättare att få till.

De jag känner med Asperger är alla väldigt intelligenta. Många av dem är otroligt lojala, snälla och gör allt för sin familj och vänner.
Som jag förstått är just lojaliteten och intelligensen rätt vanlig. Är ju verkligen inga negativa saker i min värld. Varken yrkesmässigt eller i vänskap/relation.
Jag har en som bor några hus bort som jag vet har Asperger. Hon har själv berättat att hon fått väldig hjälp av att veta sin diagnos iom att hon fick hjälp att interagera med andra, lära sig sånt bättre. Jag tror inte någon tänker att ngt skulle vara annorlunda mot alla andra när de möter henne.
Men hon har berättat att hon tidigare haft svårt för olika saker och nu har strategier som gör att hon slipper undra/oroa sig/saker blir gjort.

Så varför tappa hoppet?
OM det nu är någon diagnos så förändrar det ju inget till det sämre. Du har ju samma problem nu dom om ngt sätts på papper.
Du är du och du har dina problem redan nu.
Enda skillnaden är ju att du kan få hjälp. Och det finns en hel del hjälp att få.

 

[Magiana]

En npf-diagnos behöver väl verkligen inte vara en dödsdom? Tvärtom, en förklaring till varför många saker är som de är.

Min bror har asperger. Ingen som träffar honom utan att känna honom skulle märka det. Däremot har vi i familjen (och han själv) fått förklaring till varför han är som han är och gör som han gör. I övrigt är han som vilken människa som helst. Jobbar, pluggar, lagar mat, träffar kompisar osv.
Han blir väldigt lätt enkelspårig dock och har svårt för förändringar. Samtidigt ser han saker och ting som de är.
Min bror fick diagnosen i vuxen ålder.

Alla med en diagnos är ju inte samma människa, de är ju fortfarande individer.

Det förklarar i så fall varför alla som lär känna mig går till slut. Och när jag inte kan göra något åt det, vad finns det då för mening?

Själv uppfattar jag mig inte som enkelspårig. Sen flyttade jag 25 mil ensam också och det var en stor förändring. Jag har även flyttat en massa gånger tidigare.

 

[bettysmatte]

Bara misstanken om det gör att jag känner mig udda, störd, oönskad och att det inte är konstigt alls att alla har lämnat mig. Jag känner mig idiotförklarad och det är väl därför jag är ensam. Jag tror inte det finns något som kan ändra på det. Får jag diagnosen så är det nog en dödsdom. Då tappar jag hoppet.

Obotlig cancer är en dödsdom. En asperger-diagnos (som exempel) är väl knappast per automatik en dödsdom? Som många andra säger, en diagnos kan underlätta för att få rätt hjälp, anpassningar och hjälpmedel.

 

[Kilauea]

Det förklarar i så fall varför alla som lär känna mig går till slut. Och när jag inte kan göra något åt det, vad finns det då för mening?

Själv uppfattar jag mig inte som enkelspårig. Sen flyttade jag 25 mil ensam också och det var en stor förändring. Jag har även flyttat en massa gånger tidigare.

Nu missuppfattar du mig. Klart man kan flytta mm även om man har asperger. Min bror flyttade 60 mil för att plugga, sen har han blivit kvar (20 år sen han flyttade) och det är inte pga diagnosen.
Tycker inte det förklarar varför folk inte vill vara vän med dig. Tror varken det är fel på dig som person eller beror på någon ev diagnos. Snarare nåt annat som gör att det rinner ut i sanden. Personkemi, nåt hos den andra osv.

Det känns lite som du är tillbaka på ruta ett igen, innan du sökte vård i din utmattningsdepression. Du ser hopplöst på allt. Det är en del av sjukdomen (depression) och som jag sagt så många gånger tidigare - det tar tid, ibland väldigt lång tid, att komma tillbaka. Och alla kommer inte tillbaka helt, men tillräckligt för ett välfungerande liv.
I mina, ytterst oprofessionella, ögon blev det för mycket för dig med stress över möte med FK, att behöva gå upp i tid mm. Därav att du faller nedåt igen.
Jag ber om ursäkt om jag uppfattat nåt fel, det kanske inte alls är så men det är så jag tolkar det från min sida av skärmen.

 

[EmmaBovary]

Det förklarar i så fall varför alla som lär känna mig går till slut. Och när jag inte kan göra något åt det, vad finns det då för mening?

Själv uppfattar jag mig inte som enkelspårig. Sen flyttade jag 25 mil ensam också och det var en stor förändring. Jag har även flyttat en massa gånger tidigare.

Om du skulle få en mer exakt vetskap om dina problem, kan du få mer handfasta strategier och därmed en större chans att leva så mycket som möjligt, tänker jag Sedan skulle jag kanske inte säga att det personen du presenterar här nödvändigtvis är enkelspårig. Däremot så tror jag att du är ganska specifik gällande hur saker och ting ska vara rent praktiskt, och hur du tänker dig att en social relation bör vara.

Och gällande det här med att se en npf-diagnos som positivt eller negativt så har jag haft exempel på både och i min närhet. Två som diagnosen och förståelsen för densamma var absolut nödvändig och positiv för. Sedan hade jag en klasskompis i gymnasiet som var ett gränsfall, och högfungerande. Så hon var ledsen och skämdes över det hela, så i det fallet stjälpte det mer än hjälpte. Men värt att nämna är att hon var yngre än 18 vid tillfället, och att hon så vitt jag vet mått bättre med åren. Klarade av högskoleutbildning, arbetar med det hon utbildade sig till och sedan är hon gift. Så det blev ju bra ändå.

 

[Shaggy]

Det förklarar i så fall varför alla som lär känna mig går till slut. Och när jag inte kan göra något åt det, vad finns det då för mening?

Fast det där är inte sant. Jag vet inte varför alla går ifrån dig men det beror garanterat inte på någon npf diagnos. Vissa av de jag känner har en npf diagnos vissa av dem tycker jag om andra är idioter. Det samma gäller folk som inte har någon diagnos.
Varför du har svårt att få vänner och att behålla dem kan jag bara gissa men för mig underlättade det när jag så förtvivlat slutade försöka och därmed även slutade vara totalt ointressant eftersom jag var rädd för att stöta bort 'vännen' och därför aldrig hade någon personlighet utan bara flöt med helt utan åsikter.
Dessutom har du ingen diagnos i dagsläget och en depression ger bitvis liknande symptom som Asperger

 

[TinyWiny]

Bara misstanken om det gör att jag känner mig udda, störd, oönskad och att det inte är konstigt alls att alla har lämnat mig. Jag känner mig idiotförklarad och det är väl därför jag är ensam. Jag tror inte det finns något som kan ändra på det. Får jag diagnosen så är det nog en dödsdom. Då tappar jag hoppet.

Eller så vänder du på det. Skulle du ha en diagnos öppnas en helt ny värld. Aha-ögonblicken blir många och du slipper känna dig så ensam i din situation. Då finns det något konkret att jobba med och du kan då läsa om och lära dig hur du fungerar och vilka strategier andra i liknande situation har kommit fram till fungerar för dem och i förlängningen hitta strategier som fungerar för dig. Det finns då också olika typer av stöd som du har rätt till vilka kan hjälpa dig ytterligare på vägen till ett bra liv.

 

[escodobe]

Bara misstanken om det gör att jag känner mig udda, störd, oönskad och att det inte är konstigt alls att alla har lämnat mig. Jag känner mig idiotförklarad och det är väl därför jag är ensam. Jag tror inte det finns något som kan ändra på det. Får jag diagnosen så är det nog en dödsdom. Då tappar jag hoppet.

Varför skulle alla lämna dig?
Jag tror att du har en skev bild av folk med npfdiagnoser. De flesta har jobb, vänner, familj, hobbys och ett liv dom trivs med!

 

[Magiana]

Varför skulle alla lämna dig?

För att det redan har hänt. Jag är en jobbig person.

 

[escodobe]

För att det redan har hänt. Jag är en jobbig person.

Men en npfdiagnos innebär inte att man automatiskt blir lämnad eller att man inte kan göra något åt hur man hanterar relationer.

Snarare precis tvärtom.

Får man insikt i hur man fungerar är det lättare att hitta verktygen för hur man ska kunna förändras.