Garaget
Trådstartare
Jag är så förtvivlat ledsen för min sons skull.
Han fyller 4 år nu i februari, han har hunnit med 3 tandläkarbesök före gårdagens besök.
Första gången var en rutinkontroll, det gick hur bra som helst och sonen älskade att besöka tandläkaren.
I somras råkade han ut för en olycka och slog en av framtänderna i överkäken olyckligt.
Vi åkte då in akut för att kolla, och det gick hur bra som helst och han tyckte fortfarande att det var kul.
I november klagade han på att "tanden gungade"
Detta resulterade i ett ytterligare tandläkarbesök med kontroll och en röntgenplåt = sonen jättelycklig, älskar tandläkaren!
(Resultatet av röntgen visade att man skulle bli tvungen att dra ut den skadade, numer lösa, tanden.)
Så det var det vi var där för, i går.
Vi kom dit 20 minuter innan, för att han skulle få dricka en dos lugnande.
Vi väntade 20 minuter och sen fick han bedövningssalva på tandköttet.
Sen skulle han få bedövningssprutan...
Han började vifta hejvilt i stolen, gallskrikandes/gråtandes/rädd/hysterisk/you-name-it.
Tandläkaren hojtade åt mig & pappa att vi skulle hålla i honom för att han skulle få i dosen med bedövning, tandsköterskan höll fast huvudet och allting kändes bara SÅ HIMLA FEL!
Och vad händer? Jo, han lyckas få upp ena armen till ansiktet och liksom krockar med tandläkaren så någonting händer men ingen vet vad...
Antingen smällde tandläkaren till honom över näsan, enligt egen utsago KANSKE med sprutan?!
Eller så vevade han till sig själv? Näsblodet kom som ett brev på posten...
Det blev BLODBAD, det rann överallt... Ner i örat på sonen, i håret, hela ansiketet, munnen, stolen, tandläkaren, sköterskan, mamma, pappa... överallt var det blod.
Och min stackars lilla kille fixar inte att se blod, så paniken och skräcken var TOTAL... Och tanden var fortfarande inte ute.
Efter många om och men så fick de ut tanden, han fick ligga i pappas famn i tandläkarstolen.
Innan ingreppet sa tandläkaren att han förmodligen inte kommer att minnas någonting, eftersom han fick lugnande.
Men hela dagen igår pratade han om blodet och den elaka tandläkaren.
Jag har försökt förklara att det var näsblod och inte från tanden/munnen som det blödde, men det är svårt...
Fick han kanske för liten dos lugnande?
Hur kommer nästa tandläkarbesök att gå?
Är det någon annan som råkat ut för någon liknande händelse? Hur gick det i så fall?
Vi ska på en rutinkontroll senare i vår, och jag vill verkligen inte att han ska behöva lida av tandläkarskräck resten av livet
Han fyller 4 år nu i februari, han har hunnit med 3 tandläkarbesök före gårdagens besök.
Första gången var en rutinkontroll, det gick hur bra som helst och sonen älskade att besöka tandläkaren.
I somras råkade han ut för en olycka och slog en av framtänderna i överkäken olyckligt.
Vi åkte då in akut för att kolla, och det gick hur bra som helst och han tyckte fortfarande att det var kul.
I november klagade han på att "tanden gungade"
Detta resulterade i ett ytterligare tandläkarbesök med kontroll och en röntgenplåt = sonen jättelycklig, älskar tandläkaren!
(Resultatet av röntgen visade att man skulle bli tvungen att dra ut den skadade, numer lösa, tanden.)
Så det var det vi var där för, i går.
Vi kom dit 20 minuter innan, för att han skulle få dricka en dos lugnande.
Vi väntade 20 minuter och sen fick han bedövningssalva på tandköttet.
Sen skulle han få bedövningssprutan...
Han började vifta hejvilt i stolen, gallskrikandes/gråtandes/rädd/hysterisk/you-name-it.
Tandläkaren hojtade åt mig & pappa att vi skulle hålla i honom för att han skulle få i dosen med bedövning, tandsköterskan höll fast huvudet och allting kändes bara SÅ HIMLA FEL!
Och vad händer? Jo, han lyckas få upp ena armen till ansiktet och liksom krockar med tandläkaren så någonting händer men ingen vet vad...
Antingen smällde tandläkaren till honom över näsan, enligt egen utsago KANSKE med sprutan?!
Eller så vevade han till sig själv? Näsblodet kom som ett brev på posten...
Det blev BLODBAD, det rann överallt... Ner i örat på sonen, i håret, hela ansiketet, munnen, stolen, tandläkaren, sköterskan, mamma, pappa... överallt var det blod.
Och min stackars lilla kille fixar inte att se blod, så paniken och skräcken var TOTAL... Och tanden var fortfarande inte ute.
Efter många om och men så fick de ut tanden, han fick ligga i pappas famn i tandläkarstolen.
Innan ingreppet sa tandläkaren att han förmodligen inte kommer att minnas någonting, eftersom han fick lugnande.
Men hela dagen igår pratade han om blodet och den elaka tandläkaren.
Jag har försökt förklara att det var näsblod och inte från tanden/munnen som det blödde, men det är svårt...
Fick han kanske för liten dos lugnande?
Hur kommer nästa tandläkarbesök att gå?
Är det någon annan som råkat ut för någon liknande händelse? Hur gick det i så fall?
Vi ska på en rutinkontroll senare i vår, och jag vill verkligen inte att han ska behöva lida av tandläkarskräck resten av livet