- Svar: 6
- Visningar: 680
För längesen gick undertecknad in på en bilfirma och spontanköpte en ny bil.
Jag behövde inte tänka så mycket på pengar på den tiden. Och jag tänkte att när jag hade möjlighet att göra en sån sak så - varför inte? Jag var ändå på gång att byta ut den dåvarande bilen och den nya bilen jag beställde var ändå den billigaste bilen man kunde köpa som ny.
Det visade sig att den enda bil jag hade möjlighet att köpa fabriksny i mitt liv var ett riktigt måndagsexemplar.
Ja, vad ska man göra åt det? Det är ju inte något man kan styra över direkt.
Det började nästan direkt med att nån vital komponent i bilen gick sönder, sedan fortsatte det så. Alltid var det nåt som gick sönder. I början kunde jag lämna in på garantin, men det var förstås rätt bökigt att hålla på och lämna in bilen på verkstad hela tiden. Efter garantiperioden fick min bilmeckarintresserade dåvarande man rycka in. Jag tror att han bytte i stort sett varenda komponent av bilen.
Att avgasröret ramlade av var standard – det skedde ungefär vartannat år. Jag blev luttrad och van vid att stanna mitt i rondeller eller på landsvägar (eller var det nu bestämde sig för att ramla av) och kliva ut och plocka upp avgasrör… Liksom lös problemet bara.
Efter 13 år så brakade hela motorn ihop. Men jag måste ändå säga att bilen hade nån form av hyfs i kroppen i alla fall. Motorn pajjade mitt på en motorväg, men den tog mig hostande och hoppande i max 40 km/h hela vägen hem ändå. Det tackar jag förstås för!
Jag är en sån person som upplever världen lite annorlunda. T ex så har bokstäver och siffror färger för mig, och en annan grej är att jag uppfattar personligheter även hos saker. Så mina bilar har definitivt personligheter! Alla mina bilar får namn efter sin personlighet, och jag får en personlig relation till varje bil jag har.
Efter att måndagsexemplarsbilen (som f.ö. hette ”Ponnyponny”) hade brakat ihop så köpte jag en likadan fast begagnad och ett år nyare. Jag gillade ändå konceptet med modellen, och där jag var i livet just då behövde jag bara en billig bil snabbt. Jag gav 30’ och tänkte att håller den ett år är jag nöjd. Det var mitt första möte med Lilla Röd (eller Lilla Ros, som hon också heter).
Skillnaden mellan dessa två bilars personligheter beskrivs nog bäst med nedanstående bild. Gissa vem som är vem…
Lilla Ros var Ponnyponnys raka motsats. Den bilen bara gick och gick och höll och höll och gjorde aldrig nåt väsen av sig. Försynt, artig och pålitlig. Tidigt i år, när jag haft bilen i 4 år och den överlevt Ponnyponnys livslängd med 3 år, började det plötsligt bli svårt att lägga i ettans växel. Jag hittade en workaround och tänkte inte så mycket mer på det.
Sedan fick jag nyligen genom bekantas bekanta plötsligt ett erbjudande om att köpa en likadan bil av samma märke och modell men flera år yngre och väldigt många mil mindre. Jag hade inte tänkt att köpa någon bil men fick känslan av att jag kanske borde passa på.
Och nu för någon vecka sedan har Lilla Ros gett upp.
Min pålitliga försynta trofasta kompis! Hon fick en dödsdom när jag var på besiktningen, och på väg därifrån, som bara för att förstärka budskapet ytterligare, så pajjade ännu fler delar. Allt på en gång.
Det känns väldigt ledsamt att behöva skiljas från Lilla Ros. Efter 4 år med henne sörjer jag henne mycket mer än vad jag gjorde efter 13 år med Ponnyponny. Jag vill inte byta bort henne!
Men jag har inte mycket att välja på - nu måste jag gå vidare med en ny bekantskap, och se vad det är för en personlighet…
Tack för den här tiden, Lilla Röd!
Jag behövde inte tänka så mycket på pengar på den tiden. Och jag tänkte att när jag hade möjlighet att göra en sån sak så - varför inte? Jag var ändå på gång att byta ut den dåvarande bilen och den nya bilen jag beställde var ändå den billigaste bilen man kunde köpa som ny.
Det visade sig att den enda bil jag hade möjlighet att köpa fabriksny i mitt liv var ett riktigt måndagsexemplar.
Ja, vad ska man göra åt det? Det är ju inte något man kan styra över direkt.
Det började nästan direkt med att nån vital komponent i bilen gick sönder, sedan fortsatte det så. Alltid var det nåt som gick sönder. I början kunde jag lämna in på garantin, men det var förstås rätt bökigt att hålla på och lämna in bilen på verkstad hela tiden. Efter garantiperioden fick min bilmeckarintresserade dåvarande man rycka in. Jag tror att han bytte i stort sett varenda komponent av bilen.
Att avgasröret ramlade av var standard – det skedde ungefär vartannat år. Jag blev luttrad och van vid att stanna mitt i rondeller eller på landsvägar (eller var det nu bestämde sig för att ramla av) och kliva ut och plocka upp avgasrör…
Liksom lös problemet bara. Efter 13 år så brakade hela motorn ihop. Men jag måste ändå säga att bilen hade nån form av hyfs i kroppen i alla fall. Motorn pajjade mitt på en motorväg, men den tog mig hostande och hoppande i max 40 km/h hela vägen hem ändå. Det tackar jag förstås för!
Jag är en sån person som upplever världen lite annorlunda. T ex så har bokstäver och siffror färger för mig, och en annan grej är att jag uppfattar personligheter även hos saker. Så mina bilar har definitivt personligheter! Alla mina bilar får namn efter sin personlighet, och jag får en personlig relation till varje bil jag har.
Efter att måndagsexemplarsbilen (som f.ö. hette ”Ponnyponny”) hade brakat ihop så köpte jag en likadan fast begagnad och ett år nyare. Jag gillade ändå konceptet med modellen, och där jag var i livet just då behövde jag bara en billig bil snabbt. Jag gav 30’ och tänkte att håller den ett år är jag nöjd. Det var mitt första möte med Lilla Röd (eller Lilla Ros, som hon också heter).
Skillnaden mellan dessa två bilars personligheter beskrivs nog bäst med nedanstående bild. Gissa vem som är vem…
Lilla Ros var Ponnyponnys raka motsats. Den bilen bara gick och gick och höll och höll och gjorde aldrig nåt väsen av sig. Försynt, artig och pålitlig. Tidigt i år, när jag haft bilen i 4 år och den överlevt Ponnyponnys livslängd med 3 år, började det plötsligt bli svårt att lägga i ettans växel. Jag hittade en workaround och tänkte inte så mycket mer på det.
Sedan fick jag nyligen genom bekantas bekanta plötsligt ett erbjudande om att köpa en likadan bil av samma märke och modell men flera år yngre och väldigt många mil mindre. Jag hade inte tänkt att köpa någon bil men fick känslan av att jag kanske borde passa på.
Och nu för någon vecka sedan har Lilla Ros gett upp.
Min pålitliga försynta trofasta kompis! Hon fick en dödsdom när jag var på besiktningen, och på väg därifrån, som bara för att förstärka budskapet ytterligare, så pajjade ännu fler delar. Allt på en gång.Det känns väldigt ledsamt att behöva skiljas från Lilla Ros. Efter 4 år med henne sörjer jag henne mycket mer än vad jag gjorde efter 13 år med Ponnyponny. Jag vill inte byta bort henne!
Men jag har inte mycket att välja på - nu måste jag gå vidare med en ny bekantskap, och se vad det är för en personlighet…
Tack för den här tiden, Lilla Röd!
) och kört med den någon dryg vecka. 
Märkligt namn men är det det den vill heta så... 
Måste sätta nåt på antennen tror jag, för det här var ju helt hopplöst!... 
). Från sidan så var den faktiskt ganska fin och lagom strömlinjeformad. Det var när man kom bakifrån som den såg halvt missbildad ut. Jag lackade den svart och alla skärmar, kofångare och detaljer sprayades silver. Som pricken över i:et så gjorde jag kattassar i silver som gick från bakrutan, över taket och motorhuven. Det mesta med den strulade i någon mån (den var trots allt från -87) men med 
