Svårt att ta beslutet...

[Sessiagh]

Jag kan inte tänka längre för mitt hjärta är som ett inferno, alla känslor far rundor som en vinterstorm.
Ni som tagit bort era gammelhundar, hur har ni visst när det varit dags? Min äldsta och mest älskade vän är nu 13,5 och en blandning av stora raser. Hon har haft ett gott liv, kom till mig redan vid 5,5 veckors ålder på grund av förhållandena hos "uppfödaren" (förfärliga människor, tiken dog och valparna for illa). Av femton valpar är min Sally den sista som lever. Vi har haft en tråkig höst med cancerbesked i familjen och jag har själv varit sjuk och sista veckorna har jag försummat Sally för mycket och inte märkt hur mycket hon magrat av. Nu är hon ranglig, får ibland ha hjälp i trapporna för att komma ut och in, vill inte äta om hon inte får kokt nötkött etc (slutade äta hundmat för två månader sen). Jag har gjort upp med distriktsvet att hon ska komma hem och göra det när det blir dags. Men hur vet jag när det är dags?
Jag kan inte tänka klart och är nog egoistisk.
Jag har svårt att ta beslutet när hon dock flyttar sig mellan rummen, fortfarande morrar åt katterna om de kommer nära maten, viftar på svansen när man kommer hem och är "med". Men samtidigt undrar jag om hon anstänger sig för min skull? Hon ser ju hur ledsen jag är och varje gång jag tänker på att ringa så tittar hon upp på mig. Jag kan inte tolka blicken.
Finns det någon bukemänniska som har något gott råd eller klok eftertanke att dela med sig av? Detta är fruktansvärt och julen med röda dagar närmar sig med stormsteg. Skulle hon bli akut dålig under de dagarna måste jag köra 10 mil för att komma till veterinär. Det vill jag inte heller utsätta henne för. Usch. Fy f-n för livet ibland.
/Sessiagh

 

[Roxer]

Sv: Svårt att ta beslutet...

Det kommer alltid att vara svårt att ta bort hundar. Jag grät hela vägen till veterinären när gamlingen blev sjuk i våras. Jag visste att det var sista resan, hade det på känn.
Man får känna efter. Lever hunden ett fullgott liv? Är den glad och pigg eller bara trött och stel? Äter den som den ska? Är det en plåga för den att gå ut?

För mig gick gränsen när han blev halvblind (kunde inte jaga längre, sprang in i saker), slutade äta, fick tillbaka sina njurproblem och samtidigt råkade ut för en ändtarmsruptur. Det hade gått att behandla, men jag ville inte utsätta honom för den konvalecensen och osäkerheten om att det kanske skulle återvända. Såhär i efterhand är jag glad att jag fattade beslutet när jag gjorde det, för han var fortfarande glad och pigg och "med", men hade väldigt ont. Han blev 12 år och 24 dagar.

Se din hund i ögonen och fundera på om det är ett fullvärdigt liv hon lever. Om inte, kan det vara dags att låta henne somna in. Och det kommer vara jättesvårt, tro mig. Du kommer antagligen gråta så det plaskar... Men det är för hundens eget bästa.

*styrkekram*

 

[Zqathan]

Sv: Svårt att ta beslutet...

Jag hade en väldigt speciell hund, en sån där som man bara får en gång i livet.
Hon var mitt allt och vi stod varandra väldigt nära, ja ni vet…
Hon var 14,5 år men jag förträngde att hon hade svårt att resa sig ibland, att hon hade gått ner i vikt…
För visa dagar så lekte hon med bollen och till och med sprang lite efter de yngre hundarna på stranden.
Vet inte hur många gånger jag beställde tid och sedan ringde återbud…

Men en dag fick vi besök av en som hade en hund med sig.
Gamlan var ju flockens polis och trots att hon var så ursinnig över inkräktaren så kom hon inte upp på banen, då insåg ju till och med jag att nu var det dags.
Själva avlivningen gick så snabbt hon somnade långt innan sprutan var tom…

Det är hemskt att ta beslutet, men när det väl är över så känns det lugnt i själen, man vet att man har gjort det rätta och nu handlar det om att vårda alla minen.

Styrkekram

 

[Cornelia]

Sv: Svårt att ta beslutet...

Det är så hemskt att ta det där beslutet, jag vet. Vår gamla Wilma hade precis fyllt 13, hade varit sjuk länge i cushings som vi hade behandlat med hyfsad framgång, och så fick vi besked om att hon hade cancer, långt gången.
Veterinären gjorde det lätt för oss och sa att vi måste ta bort henne direkt, allt annat skulle innebära för mycket lidande för henne. Men det svåra var att samma dag som vi fick beskedet hade vi varit ute och gått en lång promenad, hon var relativt pigg och glad och det kändes så hemskt....
Vi gjorde det samma dag, och det var det värsta jag har gjort hittills i mitt liv. Men samtidigt visste jag att det var för hennes skull.... Har man tagit ansvar för ett djurs väl och ve så måste man se till att de får avsluta livet så värdigt och smärtfritt som möjligt.

Jag vet inte om det underlättar för dig, men du kanske kan fundera över hur det ser ut framåt i tiden för henne? Finns det möjlighet till förbättring eller ser det ut som en nedåtgående spiral? Och den eventuella förbättringen, betyder den att att hon måste genomgå jobbiga behandlingar?

Usch, jag lider med dig, det är verkligen så svårt. Hundarna blir en del av en och man kan inte tänka sig livet utan dem. Samtidigt vill man dem allt väl och man vill absolut inte att de ska behöva lida i onödan....

Skickar dig många tankar och styrkekramar!!

 

[mimmipigg]

Sv: Svårt att ta beslutet...

Det är nog dags ...
En hund blir gammal så fort när det väl vänder, min gamla tik var dryga 13 år och på tre veckor gick hon från sitt vanliga sätt att var till en skugga av sig själv. Hon hade vad vi vet ingen specifik sjukdom, hon blev bara gammal.

 

[Suuz]

Sv: Svårt att ta beslutet...

Jag fick ta bort min älskade tant i somras, inte för att jag tror mig själv att vara någon slags hundviskare MEN jag är däremot helt övertygad om att vi vet när våra hundar tycker det är dags.

Klimaxet för mig var när jag kom hem en dag, tittade på min hund och började gråta, jag kunde inte förneka att hon såg sjuk ut. Något konstigt i blicken jag inte kunde känna igen. Hennes kompis låg och vaktade henne konstant de sista två dygnen. Efter att jag hade ringt och bokat tid blev Jasmine såpass dålig att det var SKÖNT att låta henne somna in dagen efter. Men det sista hon gjorde var att gluffsa i sig sin frukost. Hennes avlivning är det finaste jag har varit med om, hon somnade in i mina armar in i mitt hjärta. Där hon alltid varit.

Efteråt har jag aldrig ångrat beslutet, men sorgen efter en älskad hund kommer alltid att finnas. Vissa dagar är värre än de andra men jag har ändå 13 år med minnen att luta mig tillbaka på!

Man funderar aldrig allvarligt på att avliva en frisk hund. Hunden jag har kvar är förvisso gammal, men hon är hälsan själv.

Du vet själv när det är dags, är allt jag kan säga.

 

[movgli]

Sv: Svårt att ta beslutet...

Med risk för att detta blir långt.
Jag tycker det låter som om du redan vet och har bestämt dig, men det blir ju inte lättare för det. Mitt råd är att bestämma en tid och en dag o fram till dess så ger du henne allt du kan, skäm bort henne, gå på mysiga promenader bara ni två, eller med familjen ( det hon tycker mest om) låt henne sova i sängen m.m m.m Ta en vecka, några dagar till att säga farväl. Hon kommer förstå och älska dig ännu mera, du är hennes ledare och hon litar på dig och ditt beslut.

Jag önskar att jag hade kunnat göra så med min tjej, men var tvungen att ta bort min älskade vän i tisdags natt hon opererades för akut pyo under tisdagen men blev så dålig under kvällen och natten att det inte fans mera att göra. Kl 03.00 så fick hon sommna in.
Den största skillnaden i min "historia" jämfört med de andras är att min älskade vän inte en kom i närheten av att få det slut som jag hade velat. Hon var 11 år och hur pigg och sprallig som helst, det enda bekymret var ju att hon va så kinkig med maten men det har hon ju alltid varit så vi la inte så stor vikt vid det. På måndag kvällen så var hon sig själv och frisk i våra ögon, på tisdag morgon var hon sjuk, alldeles blodig o varig.
Hon var visserligen välldigt drogad när hon fick somna in, men när det väl skedde så låg hon i en stor stålhundbur med dropp, smärtstillande, antibiotika och lugnande och ändå mycket stressad och flämtande andning, hon kippade efter luft.
Sade till veterinären att jag ville hålla i henne, ville ha henne i min famn och att min sambo också skulle kunna hålla och klappa henne. Vet inte om det var så att han missförstod det men nu blev det ju inte så, hon låg i buren och jag satt på sidan och klappade henne, min sambo fick plats att komma fram till henne först efter sista sprutan.

Självklart så förstod vi att det var allvarligt och att det kunde gå illa, men det var ingen som innan operationen diskuterade alternativet med oss, och på veterinären så lät det som att det var en rutin operation, han sa att nästan alla tikar som inte har valpat får livmodersinflamation. Dessutom så hade hon väldigt dåliga blodvärden redan innan, vilket vi fick reda på efter operationen. Så här efteråt så önskar jag att jag hade vetat om vilka dåliga chanser hon hade så vi hade kunnat säga farväl ordentligt och sen låtit henne somna.
Tomrummet är stort och det finns inget som kan fylla det, försöker tänka på alla lyckliga stunder men det är svårt.

 

[Sessiagh]

Sv: Svårt att ta beslutet...

Tack snälla för ert stöd! Jag har inte kunnat svara för det har gjort ont att skriva om det. Men nu har det äntligen lättat. Min älskade Sally fick somna in bak i bilen med huvudet i mitt knä hos veterinären klockan 14.30 den 6:e december. Det gick lugnt och fint och hon somnade direkt. Väl hemma fick den andra hunden lukta på henne och konstatera att Sally inte längre fanns bland oss.
Dagen efter körde jag till Spillepengen i Malmö (Sysav kremering) och lämnade in henne för separat kremering och bad om en keramikurna. Hämtade henne efter helgen och nu står hon ovanpå skåpet i vardagsrummet. Det känns konstigt nog som en lättnad att hon är där i urnan, som om hon är med oss på sätt och vis.
När jag kom hem med urnan och den andra hunden luktade på den så började hon vifta på svansen. Det är en hund som sällan viftar på svansen... hon går mest i zombietillstånd så lugn som hon är, svanstippen kan röra sig lite men sällan större viftningar. Nu gjorde hon det. Märkligt.
Jag kan verkligen rekommendera kremering som inte blev så dyrt. Stor hund, enskild kremering och den största keramikurnan (de bestämmer storleken) kostade 850 kr.

Det är otroligt tomt här hemma och saknaden kommer att föja mig så länge jag lever. Hon var den finaste vän jag någonsin mött och det var en ära att få vara hennes matte.
/Sessiagh

 

[hasselby]

Sv: Svårt att ta beslutet...

Tråkigt!!! Inte kul!! Hoppas det jänns bättre snart!