Svåra samtal

[Midsommarblomster]

Jag behöver era goda råd. Jag hade tänkt fråga om det är någon här som är bra på konflikthantering, men jag tror nog inte det är där som skon klämmer. Jag är bra på konflikthantering. Jag är objektiv, konstruktiv, vänlig och har samtidigt inga problem med att fatta beslut som inte blir populära. Eller tycka annorlunda än gruppen. Det här har, under hela mitt arbetsliv, inte varit ett problem för mig.

Men..

...de senaste åren har tydligen gjort mig skör. Min arbetssituation har slitit på mig, jag har att göra med högt problematiska beteenden. Jag har börjat få stressreaktioner i konfliktsituationer vilket hämmar mig. Jag vet om vad jag vill säga, och vad vi behöver göra, men jag får stark ångest i situationen och det enda sättet att hantera det är att helt enkelt backa. Andas lugnt, och så blev det där som behövde bli sagt inte sagt. Ja, jag och mina chefer har dialog om arbetssituationen och ja, jag har vårdkontakt för ångesten.

Men..

...jag står ändå inför en höst som ser ut såhär. Svåra samtal, svåra möten, svåra människor. I min egen trygga vrå vet jag precis vilka beslut jag måste fatta, vad jag måste säga, hur vi måste göra. Jag är trygg i det. Men öga mot öga säger min kropp en annan sak.

Så, hur hanterar man att man plötsligt blivit konflikträdd? Ni som är chefer, har ni några knep av dela med er ifrån från alla era ledarskapsutbildningar? Finns det bra böcker på ämnet? Hur förbereder ni er inför svåra samtal? Jag har både Atarax och Inderal vid behov, men jag vill ju gärna att behovet succesivt minskar. Någon som har en verktygslåda att bjussa på?

 

[monster1]

Jag behöver era goda råd. Jag hade tänkt fråga om det är någon här som är bra på konflikthantering, men jag tror nog inte det är där som skon klämmer. Jag är bra på konflikthantering. Jag är objektiv, konstruktiv, vänlig och har samtidigt inga problem med att fatta beslut som inte blir populära. Eller tycka annorlunda än gruppen. Det här har, under hela mitt arbetsliv, inte varit ett problem för mig.

Men..

...de senaste åren har tydligen gjort mig skör. Min arbetssituation har slitit på mig, jag har att göra med högt problematiska beteenden. Jag har börjat få stressreaktioner i konfliktsituationer vilket hämmar mig. Jag vet om vad jag vill säga, och vad vi behöver göra, men jag får stark ångest i situationen och det enda sättet att hantera det är att helt enkelt backa. Andas lugnt, och så blev det där som behövde bli sagt inte sagt. Ja, jag och mina chefer har dialog om arbetssituationen och ja, jag har vårdkontakt för ångesten.

Men..

...jag står ändå inför en höst som ser ut såhär. Svåra samtal, svåra möten, svåra människor. I min egen trygga vrå vet jag precis vilka beslut jag måste fatta, vad jag måste säga, hur vi måste göra. Jag är trygg i det. Men öga mot öga säger min kropp en annan sak.

Så, hur hanterar man att man plötsligt blivit konflikträdd? Ni som är chefer, har ni några knep av dela med er ifrån från alla era ledarskapsutbildningar? Finns det bra böcker på ämnet? Hur förbereder ni er inför svåra samtal? Jag har både Atarax och Inderal vid behov, men jag vill ju gärna att behovet succesivt minskar. Någon som har en verktygslåda att bjussa på?

Måste du verkligen göra detta tänker jag? Det är ju som att du har fått en arbetsskada och ändå måste du göra arbetsuppgifter med just de rörelser som aktiverar skadad. Jag har eftersom jag har haft utmattningar och ångest i kombination helt enkelt fått lägga de uppgifter där det uppstår sådana svåra och jobbiga situationer på min chef. Hen antingen deltar och får föra de samtalen.

Den ångest du får kopplat till de här situationerna är ju en arbetsskada och din arbetsgivare behöver göra anpassningar utifrån arbetsmiljön för att se till att du kan utföra ditt arbete utan att bli sjuk. Din vårdgivare har säkert en plan för hur du så småningom ska kunna hantera dessa situationer utan att få ångest men jag misstänker att du helt enkelt inte är där än eller vad säger vårdgivaren, tycker den att du är redo?

 

[Midsommarblomster]

Måste du verkligen göra detta tänker jag? Det är ju som att du har fått en arbetsskada och ändå måste du göra arbetsuppgifter med just de rörelser som aktiverar skadad. Jag har eftersom jag har haft utmattningar och ångest i kombination helt enkelt fått lägga de uppgifter där det uppstår sådana svåra och jobbiga situationer på min chef. Hen antingen deltar och får föra de samtalen.

Den ångest du får kopplat till de här situationerna är ju en arbetsskada och din arbetsgivare behöver göra anpassningar utifrån arbetsmiljön för att se till att du kan utföra ditt arbete utan att bli sjuk. Din vårdgivare har säkert en plan för hur du så småningom ska kunna hantera dessa situationer utan att få ångest men jag misstänker att du helt enkelt inte är där än eller vad säger vårdgivaren, tycker den att du är redo?

Det är svårt att svara på utan att skriva för mycket som jag inte bör skriva offentligt. Om jobbet och planerna för det. Men jag kan väl kort säga att det finns en plan för att undvika så mycket som möjligt, att säga stopp om det blir ett problem. Men jag kommer inte kunna undvika det helt under hösten om jag inte sjukskriver mig. Så jag vill testa något eller några förhållningssätt och bär det inte så bär det inte. Men jag vill testa först.

 

[monster1]

Det är svårt att svara på utan att skriva för mycket som jag inte bör skriva offentligt. Om jobbet och planerna för det. Men jag kan väl kort säga att det finns en plan för att undvika så mycket som möjligt, att säga stopp om det blir ett problem. Men jag kommer inte kunna undvika det helt under hösten om jag inte sjukskriver mig. Så jag vill testa något eller några förhållningssätt och bär det inte så bär det inte. Men jag vill testa först.

Ok det låter lite vanskligt.

Mitt sätt att hantera problematiska situationer som jag annars skulle "gå igång på" är att mentalt distansera mig från dom på olika sätt:
* Ett sätt är att tänka "...Jaha, så tänker/tycker du..." och sedan bara låta det hela vara.
* Ett annat eller på samma tema är att berätta en ge min proffessionella synpunkt en gång, utifrån att min uppgift är att göra bedömningar och lämna min syn på saker och när jag gjort det så släpper jag det helt och låter de andra hantera uppgifterna som de vill. Det är inte min uppgift att övertyga eller att få dom att ta till sig av det jag säger, jag förmedlar kunskapen. * Ibland låtsas jag att jag mer är med på möten av antropologiska syften alltså för att ifrån ett utifrån perspektiv studera mötet, det hjälper mig att distansera mig från eventuella konflikter och därmed inte bli en del av dom. Jag liksom gör mentala noteringar utan att vara en del av det som händer.
* En annan metod är att helt enkelt ha med sig någon och låta den hantera problemet, vanligtvis min chef.

Själva ångesten har du säkert metoder för att hantera.

 

[Philosophia]

Jag behöver era goda råd. Jag hade tänkt fråga om det är någon här som är bra på konflikthantering, men jag tror nog inte det är där som skon klämmer. Jag är bra på konflikthantering. Jag är objektiv, konstruktiv, vänlig och har samtidigt inga problem med att fatta beslut som inte blir populära. Eller tycka annorlunda än gruppen. Det här har, under hela mitt arbetsliv, inte varit ett problem för mig.

Men..

...de senaste åren har tydligen gjort mig skör. Min arbetssituation har slitit på mig, jag har att göra med högt problematiska beteenden. Jag har börjat få stressreaktioner i konfliktsituationer vilket hämmar mig. Jag vet om vad jag vill säga, och vad vi behöver göra, men jag får stark ångest i situationen och det enda sättet att hantera det är att helt enkelt backa. Andas lugnt, och så blev det där som behövde bli sagt inte sagt. Ja, jag och mina chefer har dialog om arbetssituationen och ja, jag har vårdkontakt för ångesten.

Men..

...jag står ändå inför en höst som ser ut såhär. Svåra samtal, svåra möten, svåra människor. I min egen trygga vrå vet jag precis vilka beslut jag måste fatta, vad jag måste säga, hur vi måste göra. Jag är trygg i det. Men öga mot öga säger min kropp en annan sak.

Så, hur hanterar man att man plötsligt blivit konflikträdd? Ni som är chefer, har ni några knep av dela med er ifrån från alla era ledarskapsutbildningar? Finns det bra böcker på ämnet? Hur förbereder ni er inför svåra samtal? Jag har både Atarax och Inderal vid behov, men jag vill ju gärna att behovet succesivt minskar. Någon som har en verktygslåda att bjussa på?

Konflikthantering i vilken kontext? Jag blir osäker när du å ena sidan talar om beslut som ska fattas och å andra sidan hänvisar till dina chefer. Är det som chef i relation till medarbetare och mellan medarbetare som konflikterna ska hanteras? Eller handlar det om konflikter i arbetsgruppen där du är en part? Eller om något annat?

 

[Midsommarblomster]

Konflikthantering i vilken kontext? Jag blir osäker när du å ena sidan talar om beslut som ska fattas och å andra sidan hänvisar till dina chefer. Är det som chef i relation till medarbetare och mellan medarbetare som konflikterna ska hanteras? Eller handlar det om konflikter i arbetsgruppen där du är en part? Eller om något annat?

Konflikter medarbetare emellan. Jag leder ett arbete och har mandat att fatta beslut inom ramen för det men är inte chef.

 

[Dorinda]

Byt jobb? Det ÄR sällan värt att må dåligt över jobbet. Ingen kommer tyvärr tacka dig om du craschar

 

[Philosophia]

Konflikter medarbetare emellan. Jag leder ett arbete och har mandat att fatta beslut inom ramen för det men är inte chef.

Konflikter mellan medarbetare ska hanteras av chef, även om det skulle vara så att du inte är part i målet. Inte sällan har konflikter sin upprinnelse i något organisatoriskt eller i att medarbetare inte känner sig hörda varför konflikter behöver hanteras direkt av chef.


Jag tänker med andra ord att det är direkt olämpligt att du är den som ska konflikthantera, särskilt när du också mår dåligt av det. Ta ett möte med chefen och be denne steppa upp.

 

[Midsommarblomster]

Byt jobb? Det ÄR sällan värt att må dåligt över jobbet. Ingen kommer tyvärr tacka dig om du craschar

Konflikter mellan medarbetare ska hanteras av chef, även om det skulle vara så att du inte är part i målet. Inte sällan har konflikter sin upprinnelse i något organisatoriskt eller i att medarbetare inte känner sig hörda varför konflikter behöver hanteras direkt av chef.


Jag tänker med andra ord att det är direkt olämpligt att du är den som ska konflikthantera, särskilt när du också mår dåligt av det. Ta ett möte med chefen och be denne steppa upp.

Jag kan tyvärr inte skriva mer detaljerat om det här än vad jag redan gjort. Att vi har problem på min arbetsplats är ingen nyhet för de som arbetar där, så det gör ingenting om någon skulle läsa tråden och få reda på att jag har ångestproblematik kopplat till det. Men vilken plan jag själv och cheferna har för att lösa det känner jag att jag inte kan outa här tyvärr, så jag förstår att det blir diffust.

Men just ju är läget lite som det är, och det kommer inte vara löst i morgon oavsett vilken väg det blir. Så jag räknar med att jag efter bästa förmåga kommer behöva hantera det under hösten.

Så med det sagt så tar jag gärna emot tips på hur jag själv kan förhålla mig till det, och hantera det, under tiden!

 

[Philosophia]

Lite lästips från Ledarna: https://www.ledarna.se/stod-i-chefsrollen/leda-medarbetare/konflikthantering/

De tar upp Galtungs konflikttriangel. Man brukar säga att en konflikt inte kan uppstå utan samtliga tre faktorer: sakfråga, beteende, attityder. Någon av de tre sakerna behöver lösas upp.

Som konflikthanterare eller medlare så behöver man kunna analysera situationen i dialog med berörda. Är man oense om vad sakfrågan gäller eller om den inte kan lösas så kan man istället fundera över om attityden till sakfrågan eller meningsmotståndaren kan förändras. I grund och botten handlar det också om att förändra beteenden gentemot varandra, t.ex. hur man grupperar sig eller hur man pratar om varandra.

 

[Svartkatt]

Är du en av parterna som är i konflikt med någon annan eller är det meningen att du ska medla mellan andra personer som är i konflikt?

 

[Philosophia]

Lite lästips från Ledarna: https://www.ledarna.se/stod-i-chefsrollen/leda-medarbetare/konflikthantering/

De tar upp Galtungs konflikttriangel. Man brukar säga att en konflikt inte kan uppstå utan samtliga tre faktorer: sakfråga, beteende, attityder. Någon av de tre sakerna behöver lösas upp.

Som konflikthanterare eller medlare så behöver man kunna analysera situationen i dialog med berörda. Är man oense om vad sakfrågan gäller eller om den inte kan lösas så kan man istället fundera över om attityden till sakfrågan eller meningsmotståndaren kan förändras. I grund och botten handlar det också om att förändra beteenden gentemot varandra, t.ex. hur man grupperar sig eller hur man pratar om varandra.

Som en utveckling på detta så tänker jag att det är viktigt att inte ha en egen på förhand klar bild av vad konflikten handlar om och hur den kan lösas, utan man behöver vara öppen för att man faktiskt inte helt förstår hur andra ser på den. Dialog är därför superviktigt. Hur förstår medarbetarna konflikten? Vilken lösning ser de på den?

 

[monster1]

Lite lästips från Ledarna: https://www.ledarna.se/stod-i-chefsrollen/leda-medarbetare/konflikthantering/

De tar upp Galtungs konflikttriangel. Man brukar säga att en konflikt inte kan uppstå utan samtliga tre faktorer: sakfråga, beteende, attityder. Någon av de tre sakerna behöver lösas upp.

Som konflikthanterare eller medlare så behöver man kunna analysera situationen i dialog med berörda. Är man oense om vad sakfrågan gäller eller om den inte kan lösas så kan man istället fundera över om attityden till sakfrågan eller meningsmotståndaren kan förändras. I grund och botten handlar det också om att förändra beteenden gentemot varandra, t.ex. hur man grupperar sig eller hur man pratar om varandra.

Jag uppfattar det som att @Midsommarblomster s problem inte är konflikterna i sig utan de känslor som de skapar i hen. Att hen blir hindrad av sin ångest att göra det som hen behöver göra. Det blir som en fobi helt enkelt. Konflikterna är spindlar.

 

[SiZo]

Jag behöver era goda råd. Jag hade tänkt fråga om det är någon här som är bra på konflikthantering, men jag tror nog inte det är där som skon klämmer. Jag är bra på konflikthantering. Jag är objektiv, konstruktiv, vänlig och har samtidigt inga problem med att fatta beslut som inte blir populära. Eller tycka annorlunda än gruppen. Det här har, under hela mitt arbetsliv, inte varit ett problem för mig.

Men..

...de senaste åren har tydligen gjort mig skör. Min arbetssituation har slitit på mig, jag har att göra med högt problematiska beteenden. Jag har börjat få stressreaktioner i konfliktsituationer vilket hämmar mig. Jag vet om vad jag vill säga, och vad vi behöver göra, men jag får stark ångest i situationen och det enda sättet att hantera det är att helt enkelt backa. Andas lugnt, och så blev det där som behövde bli sagt inte sagt. Ja, jag och mina chefer har dialog om arbetssituationen och ja, jag har vårdkontakt för ångesten.

Men..

...jag står ändå inför en höst som ser ut såhär. Svåra samtal, svåra möten, svåra människor. I min egen trygga vrå vet jag precis vilka beslut jag måste fatta, vad jag måste säga, hur vi måste göra. Jag är trygg i det. Men öga mot öga säger min kropp en annan sak.

Så, hur hanterar man att man plötsligt blivit konflikträdd? Ni som är chefer, har ni några knep av dela med er ifrån från alla era ledarskapsutbildningar? Finns det bra böcker på ämnet? Hur förbereder ni er inför svåra samtal? Jag har både Atarax och Inderal vid behov, men jag vill ju gärna att behovet succesivt minskar. Någon som har en verktygslåda att bjussa på?

Jag kommer kanske med en liten annan vinkel här. Om du hade varit en häst eller hund som helt plötsligt fick ångest och rädslor från ingenstans, i situationer som du har klarat innan - Vad hade alla härinne sagt till dig då? Just det - ta hästen/hunden till veterinären.

Nu menar jag inte psykiskt. Men är du säker på att du är helt frisk? Jag vet själv när jag var rätt dålig fysiskt, då var jag rädd för de mest konstiga saker, inte på en normal nivå riktigt. Så hur mår du i övrigt? Kan det finnas något i kroppen som tjorvar? Något som du potentiellt skulle kunna få hjälp med? För min kropp kunde helt enkelt inte hantera vissa saker och då blev jag rädd för typ allt istället. Nu när jag mår bättre fysiskt så har jag inte samma rädsla i kroppen.

Det var en tanke bara som jag fick utifrån ditt inlägg. För egen del så var mitt testosteron nollat (bland annat). Läkarna ville inte hjälpa alls, så jag skrev egenremiss till enda läkaren i Sverige som skriver ut testosteron till kvinnor typ. Och fick därigenom hjälp.

 

[JohannaB]

Som en utveckling på detta så tänker jag att det är viktigt att inte ha en egen på förhand klar bild av vad konflikten handlar om och hur den kan lösas, utan man behöver vara öppen för att man faktiskt inte helt förstår hur andra ser på den. Dialog är därför superviktigt. Hur förstår medarbetarna konflikten? Vilken lösning ser de på den?

Det här håller jag med om, hos oss är det t ex oftast schemaläggningen som leder till missnöje. Jag säger alltid att lägg ett eget schema på hur du skulle vilja jobba och ge mig det, antagligen kan vi få det att fungera om det är viktigt för dig att jobba så.

Nästan alltid visar det sig att det inte var så lätt som man hade tänkt att lägga ett dröm schema så oftast leder den där extra timmen att tänka ”hur vill jag ha det” till att medarbetaren känner sig ändå nöjd med sitt schema. Ibland kommer det ett bra förslag. Någon gång kommer det ett svårt förslag men jag brukar slå knut på mig för att vi ska kunna testa det i alla fall så vi kan se hur det fungerar.

Men att inte lösa en konflikt utan öppna upp för hur vill den inblandade vill lösa den, och ta in förslagen, kan vara enklare både för dig och för den det gäller.

 

[Nepenthe]

Är du typ the bringer of bad news?
Måste de ske face to face?

Tänker mest på att vara saklig, bli lite kantig. Skriv ner det som ska sägas och ingon du har.
Kan en hänvisa till annan om de skulle bli arga?

 

[Midsommarblomster]

Jag kommer kanske med en liten annan vinkel här. Om du hade varit en häst eller hund som helt plötsligt fick ångest och rädslor från ingenstans, i situationer som du har klarat innan - Vad hade alla härinne sagt till dig då? Just det - ta hästen/hunden till veterinären.

Nu menar jag inte psykiskt. Men är du säker på att du är helt frisk? Jag vet själv när jag var rätt dålig fysiskt, då var jag rädd för de mest konstiga saker, inte på en normal nivå riktigt. Så hur mår du i övrigt? Kan det finnas något i kroppen som tjorvar? Något som du potentiellt skulle kunna få hjälp med? För min kropp kunde helt enkelt inte hantera vissa saker och då blev jag rädd för typ allt istället. Nu när jag mår bättre fysiskt så har jag inte samma rädsla i kroppen.

Det var en tanke bara som jag fick utifrån ditt inlägg. För egen del så var mitt testosteron nollat (bland annat). Läkarna ville inte hjälpa alls, så jag skrev egenremiss till enda läkaren i Sverige som skriver ut testosteron till kvinnor typ. Och fick därigenom hjälp.

För hög arbetsbelastning, fler konflikter än vanligt och full bägare på hemmaplan. Och sömnbrist. Vården säger stressreaktion.

 

[BernT]

Konflikter medarbetare emellan. Jag leder ett arbete och har mandat att fatta beslut inom ramen för det men är inte chef.

Den sitsen är sugig. Har själv haft roll där jag inte var chef och inte riktigt arbetsledde men ändå var ansvarig. Det var hopplöst. Antingen skylldes allt på mig ”du är ansvarig, lös det!” Eller ”du är inte min chef/bestämmer inte!!!!” Lite utefter vad som passade situationen (dvs passade de andra). Jag fick nog och bytte jobb. Vissa går bara inte att jobba med, de suger ut en totalt.

 

[Midsommarblomster]

Är du en av parterna som är i konflikt med någon annan eller är det meningen att du ska medla mellan andra personer som är i konflikt?

Både och.

 

[Midsommarblomster]

Är du typ the bringer of bad news?
Måste de ske face to face?

Tänker mest på att vara saklig, bli lite kantig. Skriv ner det som ska sägas och ingon du har.
Kan en hänvisa till annan om de skulle bli arga?

Ja, det med. Det är lite min strategi just nu. ”Du får prata med din chef om du inte är nöjd”.