Stress

[Rimfaxe]

Jag har i min ägo en vacker kallblodstravar-valack som under många år gått på travet. Det fick sin ände i och med att han till slut blev för stressad för att klara av livet på banan, och han fick ett nytt liv, som ridhäst.
Denna häst är nu riden under ett par års tid, i huvudsak på ridbana vad jag vet.

Nu har det visat sig att det är väldigt svårt att rida ut på honom. Efter att vi skrittat på lång tygel några hundra meter från stallet så börjar han skjuta på. Därefter är ridturen oftast inte alls angenäm för vare sig häst eller ryttare. Han vill lägga sig på bettet, blir stressad om man vill rida i något annat tempo än skritt, men också enbart skritten i sig gör honom stressad.
När han får tillfället att göra sig rakställd, så blir han oerhört stark och i det läget går det nästan inte att få hejd på honom.

För någon vecka sedan så kändes denna häst underbar. Vi provade en annan, bomfri, sadel på honom och förändringen var total. Med nya sadeln var han lugn och fin, med gamla var han spänd och trippig (vi växlade mellan sadlarna då vi provade). Min sambo red ner i sommarhagen (stor hage) i nya sadeln där hästen bjöd på en lugn trav och från det en lugn och sansad galopp – inga större problem med att stanna. Min sambo upplevde hästen som glad och framåt, en skillnad lik dag och natt jämfört med förut. Denna gång funderade vi om det var sadeln som var orsak till hans stress och spänningar tidigare. Vi var oerhört lyckliga över denna omedelbara förändring.
Några dagar senare så var han dock lika spänd ute igen. Jag tog med min medryttare på uteritt och fick därefter en tankeställare. Under nästan hela denna tur var hästen spänd och trippig, trots den nya sadeln. och lade sig på bettet. Hon gav mig anledning till att fundera på om man egentligen kan komma tillrätta med denna häst. Går det? Ska jag ge upp hoppet om att kunna rida ut på honom, och bara rida honom på banan?

På banan tycker jag att han kan jobba rätt bra, där blir han inte blockerad som han blir ute. Han vet vad han ska göra på banan känns det som. De stora problemen är utomhus, både ensam och med andra hästar. Dock är han inte rädd för något, i stort sett helt trafiksäker.

Jag och min sambo har jobbat honom från marken en hel del och sedan vi fick hem honom har han ”växt” som häst, även börjat testa gränser. Han är väldigt trevlig att hålls med på alla sätt och vis.

Hur skulle ni gå tillväga med denna häst för att komma tillrätta med stressen på uteritter, går det över huvud taget? I vilken ände ska jag börja? Jag har ingen tidigare erfarenhet av stressade hästar, så därför vet jag inte vad som utlöser stressen.

Tips och råd?

Mvh
Frida

 

[Vaccan]

Sv: Stress

En kallblodstravare (har ridit in två) är van vid att ha ett tryck från tömmen/tygeln. Dvs det spelar ingen roll att du gör förhållningar.
Jag skulle plockat ut bettet och ridit på ett bettfritt alternativ såsom hack eller sidepull.
Det tar tid, oerhört lång tid -men jag kan inte säja att jag som ryttare gjort något särskilt för att minska stressen.
Mer än att sitta i sadeln med lösa tyglar och vara väldigt avslappnad själv (i skritt då!) jag har resonerat som så att kan vi inte skritta under kontrollerade former så finns det ingen möjlighet i världen att trav och galopp kan bli bra.
Så jag har alltid tagit det väldigt lugnt, jag vill behärska en gångart innan jag börjar med en annan.
Jag har ridit många rundor som gått i turbospeedskritt ... men gå så då, jag har inte börjat bråka och stanna utan bara ridit ut och sedan hem igen -det finns kanske mer proffsiga sätt men för mej som självlärd (absolut inget stöd från varesej tränare eller ridskolor härikring finns att tillgå när det gäller AR och den här sortens hästande samt dessa typer av hästar) så har jag velat visat på att man behöver inte hatta runt jämt för att det händer just inget mer än att vi går ut och sedan hem igen.

Du ska absolut inte ge upp hoppet -aldrig!!
Nackdelen med hästar från trav är att de har svårt att gå tillsammans med andra hästar utan att det blir ett jagat stressmoment. Därför skulle jag ridit ut själv ett par gånger i veckan för att jobba bort själva turboknatet och med andra ibland i lugn takt så att hästen får vänja sej vid att gå både först och sist utan att det gör så mycket.

Jag skulle också tränat mest (så gjorde jag pga ingen ridbana) på att just vara ute.

Jag kan tala om att det tog tre år att få fason på första hästen... med andra orkade jag inte (väldigt trafikrädd, det är mycket sådant här) och det tar så jävulskt mycket extraenergi att ha sådant inbakad i hästens redan existerande stress.

Lycka till!!

 

[diny]

Sv: Stress

Hej!

Du behöver inte alls känna att de ska ge upp. Att hästen stressar upp sig efter några hundra meter är inget ovanligt då många tränare skrittar ibörjan för att sedan gå över i trav.

Har jobbat inom travet i många år och håller med ovanstående om att testa bettlöst. Gillar själv sidepull men träna först inom inhägnat område.

Hur fungerar det om du tar ut och går i grimma och grimskaft med honom? Stressar han upp sig då också?

 

[superbusan]

Sv: Stress

Hur länge har du haft hästen? Du kanske ska testa med att bara låta hästen gå i hage och varva ner minst ett par veckor. Ta någon promenad ibland bara.

 

[Rimfaxe]

Sv: Stress

Hej och tack för era svar.

Först och främst så har jag haft hästen i drygt ½ år. Innan dess så är han som sagt riden ett par år, men vad jag vet i stort sett enbart på ridbana/ridhus. Han fick en acklimatiseringstid hos oss på någon månad när han kom, då vi inte gjorde mer än att hålls med honom från marken. I hagen går han hur coolt som helst och man kan inte tro att han är så hemsk att rida ut på. Medryttaren trodde nog inte mig när jag sade att han inte precis är någon dröm att rida ut, men hon fick tyvärr erfara det själv... Nordsvensken är rena motsatsen.

Problemet är väl att han inte har ridits ut något förr alls och därför inte fått lära sig hur man som ryttare vill att han ska vara och göra där. På ridbanan kan han vara till gränsen på seg och tappa energin om något blir tungt/svårt. Han går också mest med korta steg, utan att vila på steget.

Jag har funderat på ett bettlöst alternativ, men samtidigt har jag diskuterat detta med vänner som menar att bettlöst är bra, men vad händer om hästen bestämmer sig för att "busa" och sticker?
Svårigheten med denna häst när man sitter på honom är att få honom att ge efter i nacken sidvärtess. Som travhästförlutet så blir han styv som en stålbalk i halsen/kroppen när stressen kommer in, avslappningen försvinner.

Vi har konstaterat att det skulle nog vara mer eller mindre livsfarligt att rida ut och inte ha något som man vet stoppar honom till slut. Han är som ett ånglok när han väl fått upp farten.
Om man låter honom springa av sig energin, så blir han ganska trött därefter och lunkar på avslappnat, men det är när han har byggt upp den där energin som han får svårt att kontrollera sig.

Vi har hittills ridit på vanliga bett, provat lite olika. Dock tror jag att själva bettet i sig inte spelar så stor roll, om man inte rider med konstant tryck i hans mun.

Jag vill ju att det ska fungera med ridningen ute, men jag funderar på VAD det är som triggar igång honom, när man egentligen inte gör mer än bara skrittar.
Kommer han på efterkälken om man håller in honom så blir han väldigt upprörd, och börjar nästan hyperventilera.

Jag vill höra era tankar om huruvida det fungerar med att bara nöta, nöta in att det ska gå långsamt och i sansat tempo när man rider ut. Jag tänkte att det egentligen borde vara samma som med lastträning, timing; det handlar om att ge efter i rätt ögonblick och vara konsekvent. Problemet är att kunna vara så konsekvent.
Om man kunde så skulle man ha en hastighetsmätare och en brytare som slår till just när hästen överskrider t ex 10 km/tim :smirk: Tyvärr är man som människa inte så duktig på att känna just när hästen går i 11 km/tim, så man blir ju väldigt oprecis.

Han är vacker som en dröm att se på, men inte att rida dessvärre...

 

[diny]

Sv: Stress

När det gäller bettlöst så har jag alltid 2 huvudlag i början för att ha bettet kvar för behov. Gäller dock att de passar ihop så det ena inte är i vägen för det andra.

Varför inte gå ut och gå i skogen. Det låter kanske tråkigt (men det är väldigt skönt) men det gjorde jag även med tävlingshästarna för att koppla av. Det kan ta några promenader innan de varvar ner. Ta en dag då du har gott om tid och känner dig avslappnad (och har bra skor :smirk: (glömde det själv en gång)). När du gjort det några gånger och det är fint väder så är det underbart att ta en picnic-korg och sätta sig och mysa på något passande ställe. Har varit med om aktiva tävlingshästar som varvat ner sig så att de lade sig ner och myste men det tar tid och tålamod.

Som nämts förut så tar det tid.

 

[juliusceasar]

Sv: Stress

prova att döva ner honom.....funkar det inte med bara bomull så ha huva å gummiöron oxå....
Tänk på att andas oxå....lugnt och avslappnad i sadeln.
När jag red en häst förut som var väldigt stressad så andades jag nästan överdrivet lugnt, med långa utandningar och riktigt sjönk ner i sadel, och pratade med lugn röst och det hjälpte jättebra!
Tänk på att förhållningar som "ge och ta" ofta betyder tvärtom.....det funkar absolut inte på travhästar att ta och släppa efter, ta och släppa efter......då blir dom ännu värre.
Ta ordentligt tills han lyssnar lite, så mjuknar du, men släpp inte nå mycket alls...blir absolut inte hård i handen, utan mjuk men fast.

 

[LIA]

Sv: Stress

Du har inte funderat mer över det här?

För någon vecka sedan så kändes denna häst underbar. Vi provade en annan, bomfri, sadel på honom och förändringen var total. Med nya sadeln var han lugn och fin, med gamla var han spänd och trippig (vi växlade mellan sadlarna då vi provade). Min sambo red ner i sommarhagen (stor hage) i nya sadeln där hästen bjöd på en lugn trav och från det en lugn och sansad galopp – inga större problem med att stanna. Min sambo upplevde hästen som glad och framåt, en skillnad lik dag och natt jämfört med förut. Denna gång funderade vi om det var sadeln som var orsak till hans stress och spänningar tidigare. Vi var oerhört lyckliga över denna omedelbara förändring.
Några dagar senare så var han dock lika spänd ute igen. Jag tog med min medryttare på uteritt och fick därefter en tankeställare. Under nästan hela denna tur var hästen spänd och trippig, trots den nya sadeln. och lade sig på bettet. Hon gav mig anledning till att fundera på om man egentligen kan komma tillrätta med denna häst. Går det? Ska jag ge upp hoppet om att kunna rida ut på honom, och bara rida honom på banan?

Vad var det för skillnad i förutsättningarna, förutom sadeln?
Om enda skillnaden var sadeln, och sadelbyte inte ger någon förändring nu, finns kanske svaret hos personen i den! Fundera över hur ni var och hur ni gjorde den gången.
Har hästen fungerat fint en gång, så vet man ju, att det kan gå igen, och igen ....

LIA

 

[Totola]

Sv: Stress

HUR stoppar du då hästen med bettet när den ånglokar på?
Inte att jag förespråkar bettlöst, men det kan vara tusan så mycket lättare att rycka till rejält en gång i tyglarna så hästen får en stopp-effekt framifrån än att sitta och dra i munnen och hästen bara gapar...

I övrigt får man räkna d att det bästa oftast inte är tt bara åka med, utan att vara tydlig och konsekvent men när hästen sköter sej ge den frihet som belöning.
Man sätter sin gräns - och sedan ska den finnas där. Bäst är ju då att inte sätta en alltför hög gräns som man inte kan hålla.
Jag brukar sätta min gräns vid att hästen ska gå dit jag vill i den gångart jag bett om. (visst överseende om han t ex börjar tölta) så är han på väg att börja travaa och trippar eller ändrar takten så saktar jag helt enkelt ner honom tills det blir skritt och sen får han vara ifred. Helst utan segdragande i tyglarna. Sen får han gå rel. snabbt för att han blir lite peppad av att komma ut och behöver använda energin till något. Jag går också gärna i snö/dålig terräng/uppförsbackar i början av turen för att han ska lugna ner sej lite, och att jag själv ska våga låta honom gå lite snabbare (med undantag för terrängen kanske... )
När jag rider ut med andra brukar jag också vara väldigt konsekvent med att han ska kunna stanna och vänta in den andra hästen om han går snabbare. Får han göra det tillräckligt ofta brukar han till slut komma på att han ska gå lite saktare. Men då SKA han stå när jag bett honom. Börjar han gå straffar jag honom inte utan stannar igen. Och igen.

Du kan ju bestämma själv var du vill sätta gränserna, men att iallafall hålla hästen inom samma gångart är ju att rekommendera. Och att låta hästen vara när den håller sej inom gränsen är viktigt. Det är lätt att stressa upp sej själv om hästen är tittig eller vill dra, men det är då det är skönt att ha lärt hästen gränserna.
Min häst är inte direkt okontrollerbar, men han blri väldigt pigg när man rider ut. Efter att ha ridit ut mycket med andra, och att ha ridit mycket i skogen där det för hästen känns mer logiskt att man förhåller t ex i nedförsbackar eller dålig terräng, så har hästen lugnat ner sej rejält. Och blir han pigg behöver jag bara påminna honom om att hålla sej inom ramarna så kan jag sitta och vänta ut honom sen. När han inte varit ute på ett tag blir han ju pigg igen, men är fortfarande kontrollerbar.

Sen så kanske man är lite perfektionistisk - att kräva att hästen ska kunna gå lika lugnt och fint och jobba lika bra som på banan är lite mycket att begära, särskilt om hästen bara gått uteritter ett halvår. Så jobba på med att hästen ska bli lugn och lita på dej, rid lite annorlunda uteritter och jobba på med dressyren på ridbanan så blir det bra till slut

 

[Rimfaxe]

Sv: Stress

Gången efter min sambo red och hästen då gick så fint, så var min sambo på väg att bli sjuk. Han satt dock upp en liten stund ändå och red samma väg som gången då hästen gick fint.
Hästen provade då med att vända om och försöka sticka tillbaka till stallet. Sambon orkade inte med utan gav upp och hoppade av. Det verkar som om detta dåliga stadium satt kvar i minnet hos hästen.

Några dagar senare red jag och min medryttare ut, inte i hagen, där sambon red den lyckade gången.
Som sagt, efter ca 100-200 m så började hästen takta. Bad honom sakta ner, men tyvärr fungerar ju bettet så som en något han ska lägga sig på och öka farten med, men jag vet inte hur man ska få stopp på honom annars. Vi skrittade enbart, men när vi väntade nedanför en brant backe, för att sedan klättra uppåt så stod hästen o i princip hyperventilerade av uppjagat tillstånd. När han fick tillåtelse till att klättra upp och ifatt så var det rätt kört för resten av ridturen.
Medryttaren fick sitta upp, hon trodde mig nog inte när jag berättade hur han var, men hon blev nästan rädd för vad han visade upp. Han taktade hela tiden och lade sig på bettet i traven, försökte rycka tyglarna ur händerna på henne. Vi försökte trava långsamt och mjukt, men han tog små korta steg och stressade.
Korta, korta stunder så blev han liiite bättre, sedan lade han sig på igen och stressade. Han kan inte skritta när han kommit upp i varv, utan taktar oavsett tygellängd när han väl satt igång. Han rycker i tyglarna trots att de är helt utsläppta.

Nu har vi gett upp ridningen helt fram tills i sommar då vi ska ta hjälp av några bekanta. Vi ger hästen denna sommar, och har ingen förändring skett sedan, så kommer vi antagligen att försöka hitta ett nytt hem åt honom. Eftersom han är så pass gammal, så misstänker jag att stressen och travet sitter för djupt inrotat på honom, så han kommer nog aldrig att kunna ridas med kontakt i munnen. Ej heller fungera på uteritter.
Pratade med en bekant med en vbl-travare som har exakt samma problem - det går inte att rida ut, men på ridbana så är det finfint.
Nu är det ju så att jag inte allra helst vill rida på ridbana, utan ha en häst som fungerar på uteritter. Om det finns någon som vill enbart rida på ridbana, och rida utan kontakt på bettet, tja, då kanske han kan fungera bra. Då får han inga associationer med travet måhända.

Vi ska prova med att införskaffa ett sidepull, och träna på ett mindre område först, men om han skulle få för sig att springa trav-trav ute, då kan man nog glömma att få stopp på honom innan stallet.
Man kan få honom att ge i nacken på mindre område, men när man försöker praktisera detta ute där man rider rakt fram så har han stålsatt sig i hals och kropp, då ger han inte längre i nacken.

Mvh
Frida

 

[Malinnea]

Sv: Stress

Jag rider en kallblodstravare som är ungefär lika dan fast han var lugn så länge han var på långtygel när jag började med honom.
Jag har gjort så att jag jobbat med honom från marken först. Från marken fick jag pejl på vad som stressade honom. I mitt fall blir hästen stressad när man pressar honom. Det spelar ingen roll hur mycket man drar för han drar tillbaka. Med hjälp av min tränare har bytte jag taktik.
Istället för att dra hästen i munne och stressa den har vi börjat att jobba med min sitts. Jag har ett mjukt, mjukt stöd i munnen på hästen och utan att röra mina händer gör jag halt genom min sits. När hästen lyssnade på det så började vi rida ut. Självklart ar det ju en annan sak att rida ut så hästen lyssnade inte alls i början. Vad göra? Jo när hästen inte stannade för min hjälp som jag vet att den förstod tog jag lugnt den ena tygeln och tog in hästen på en mycket mycket liten volt (one rein stop). Tricket är att inte bli frustrerad, stål nerver behövs. Vilket är något jag verkligen fått jobba med! Förr eller senare kommer hästen att stanna och då släpper du ut tygeln och börjar om från början igen.
Jag tror att hästen känner er osäkerhet när ni rider ut. Med all rätt blir man skärrad om hästen ökar när man säger sakta. Mitt råd är att ta hjälp av en duktig instruktör och införskaffa väldigt mycket tålamod och lugn.

 

[yes]

Sv: Stress

Hej och tack för era svar.

Först och främst så har jag haft hästen i drygt ½ år. Innan dess så är han som sagt riden ett par år, men vad jag vet i stort sett enbart på ridbana/ridhus. Han fick en acklimatiseringstid hos oss på någon månad när han kom, då vi inte gjorde mer än att hålls med honom från marken. I hagen går han hur coolt som helst och man kan inte tro att han är så hemsk att rida ut på. Medryttaren trodde nog inte mig när jag sade att han inte precis är någon dröm att rida ut, men hon fick tyvärr erfara det själv... Nordsvensken är rena motsatsen.

Problemet är väl att han inte har ridits ut något förr alls och därför inte fått lära sig hur man som ryttare vill att han ska vara och göra där. På ridbanan kan han vara till gränsen på seg och tappa energin om något blir tungt/svårt. Han går också mest med korta steg, utan att vila på steget.

Jag har funderat på ett bettlöst alternativ, men samtidigt har jag diskuterat detta med vänner som menar att bettlöst är bra, men vad händer om hästen bestämmer sig för att "busa" och sticker?
Svårigheten med denna häst när man sitter på honom är att få honom att ge efter i nacken sidvärtess. Som travhästförlutet så blir han styv som en stålbalk i halsen/kroppen när stressen kommer in, avslappningen försvinner.

Vi har konstaterat att det skulle nog vara mer eller mindre livsfarligt att rida ut och inte ha något som man vet stoppar honom till slut. Han är som ett ånglok när han väl fått upp farten.
Om man låter honom springa av sig energin, så blir han ganska trött därefter och lunkar på avslappnat, men det är när han har byggt upp den där energin som han får svårt att kontrollera sig.

Vi har hittills ridit på vanliga bett, provat lite olika. Dock tror jag att själva bettet i sig inte spelar så stor roll, om man inte rider med konstant tryck i hans mun.

Jag vill ju att det ska fungera med ridningen ute, men jag funderar på VAD det är som triggar igång honom, när man egentligen inte gör mer än bara skrittar.
Kommer han på efterkälken om man håller in honom så blir han väldigt upprörd, och börjar nästan hyperventilera.

Jag vill höra era tankar om huruvida det fungerar med att bara nöta, nöta in att det ska gå långsamt och i sansat tempo när man rider ut. Jag tänkte att det egentligen borde vara samma som med lastträning, timing; det handlar om att ge efter i rätt ögonblick och vara konsekvent. Problemet är att kunna vara så konsekvent.
Om man kunde så skulle man ha en hastighetsmätare och en brytare som slår till just när hästen överskrider t ex 10 km/tim :smirk: Tyvärr är man som människa inte så duktig på att känna just när hästen går i 11 km/tim, så man blir ju väldigt oprecis.

Han är vacker som en dröm att se på, men inte att rida dessvärre...

Jag hade slutat att rida och bara koncentrerat mig på markarbete med denna häst. Träna honom i en kapson där du kan börja lära honom att ge efter för tryck, det är ju det han behöver kunna för att kunna ge efter för bettets inverkan i hans mun, dina skänklar mm senare, eller hur?

Vad jag menar är att han behöver lära sig att ge efter för olika tryck vilket i sig är svårt för hästar då de är sk "mot-trycksdjur".
Du måste lära honom att reagera på minsta möjliga tryck från dig.
Med en kapson blir det lättare för dig att hjälpa hästen att böja sin hals och det blit oxå lättare för dig att se om han böjer hela sin hals eller bara en del, om det finns stelheter någonstans. En kapson är oxå super att jobba med då du behöver "börja om" med tex att lära tygeltag. För det är just det det handlar om, din häst kan inte tygeltagen du ber om alltså måste du lära om dem. Detta kan vara en stor anledning till att han stressar upp sig, han förstår inte vad du vill. Han gör det han alltid har gjort med bett i munnen men i den här situationen stämmer det inte.

Alltså börjar jobbet med att mjuka upp honom, med alla olika böjövningar du kan komma på. Undertiden jobbar du med att flytta honom för tryck med hjälp av kapsonen. Fundera ut exakt vilka "tryck" han behöver kunna och jobba på dem. Tex bör det finnas ett stopp för tygel-träna på det med kapsonen, sen ett böjande tygeltag-öva med kapsonen osv.

Undvik att rida honom under tiden du markarbeter honom. Det kommer bara att förstöra det arbete du lägger ner från marken. Gå på promenader ist men var konsekvent och jobba med kapsonen och "ge efter för tryck"-övningar hela tiden. Lycka till.

 

[gilli]

Sv: Stress

Hej!
Jag har ett vbl-sto som gått trav och är en hetsig typ. Hon är 23 år och jag köpte henne för ett år sedan. Hon älskar att springa, helst i trav förstås. Hon är precis som ditt kalloblod, eller var. Jag har lärt mig att hon blir stressad av att stå still eller gå sist. Därför låter jag henne oftast gå först i ledet för att undvika onödiga "kamper" där det alltid slutar med att jag sitter på ett nervvrak som hyperventlierar och spänner varenda muskel. Jag lyckas oftast få henne trava lugnt om jag ger henne en belöning efteråt som brukar bestå i att antingen trava fritt en kort bit eller sakta av och gå på lång tygel.

Dessa hästar är ju uppfödda för att vinna och gå fort och att ta ur dem detta är ju praktiskt taget omöjligt! Men hästen måste veta var gränsen går. Jag låter henne aldrig dra iväg om jag vet att det beror på stress, handlar det om livsglädje så är det oftast inte någon otrevlig upplevelse.

Ha inga stora krav på dig själv eller hästen. Som sagt, gå promenader, det är ett utmärkt sätt att stärka banden mellan er och visa att man kan ha det kul även i långsam skritt. Eller försök träna som du gör på banan fast på en äng. Utöka så småningom volten så hästen får röra sig över större och större ytor.

Jag tycker det låter som en utmärkt idee att pröva sidepull. Jag rider ibland min häst i grimma och hon kan då slappna av på ett helt annat sätt och blir mjukare genom svängarna (som vi ofta kallar travsvängar där hästen är rak som en pinne och stirrar utåt och då är det nästan omöjligt att dra ner på tempot.) Men rida i trafik vågar jag inte utan att också ha ett träns att ta till i nödfall.

Jag tycker det är värt ett försök att träna hästen och hjälpa honom ur stressen för med tillräckligt med tålamod är jag säker på att ni kommer få underbara uteritter med massor av glädje, och även härliga galopper eller travsträckor.

Kan också påpeka att jag tränat min häst ganska mycket i westernridning. I övningarna krävs det stor koncentration och mycket lugnt för annars går det åt pipan. Det har gett stora resultat även vid uteritt.

Hoppas du får nytta av mina tips :smirk:

 

[Totola]

Sv: Stress

Om man lär hästen att bettet faktiskt betyder stopp, ovillkorligen, så kommer den nog vara lättare att bromsa med bettet även vid uteritter. Ok om den ökar till en början men man ger sej 17 på att den SKA stanna och gör det riktigt obekvämt - kanske sätter en grimma utanpå tränset och tar hjälp av någon som går bredvid till en början. Kbltravare brukar vara tacksamma på det viset att de gör som de blir tillsagda när de väl förstår vitsen med det (i det här fallet att det blir bekvämt att stanna) men man kanske får överreagera till en början- ta lite lätt och sen kräva stopp och så ska den stanna på en gång. Dumt nog så gjorde hästen som jag red så att hon ALDRIG stannade så länge man höll i tyglarna utan när man släppt efter. Så jag gav avsaktande hjälper med röst, sits och kramning i tyglarna sen drog jag rejält (inte så hemskt som det låter) tills hon tänkte bakåt och släppte efter så stannade hon. Och gjorde hon inte det tog jag i tyglarna igen och upprepade den grova fasen tills vi fick helt stopp. Är man synnerligen konsekvent brukar det fungera bra.

 

[Totola]

Sv: Stress

Tillägg: Jag brydde mej inte om ifall hästen taktade men den skulle hålla sej till skritt. Då bromsade jag den till skritt igen och gav efter tygeln. Jag satt inte och "höll" hästen i onödan, utan tygeln skulle betyda "stopp" inget annat. Är de stressade i huvudet brukar de inte bli lugnare av att man tjatar, däremot av konsekvens.

 

[Tussemaja]

Sv: Stress

Allmänt svar: Jag har en travnordis som åxå lätt hetsar upp sig. Jag lärde in röstkommandon från marken och det visar sig att dessa fungerar mycket bättre än tyglar. Ett ord för stanna, ett för sakta av, ett för att gå/trava sakta. Värt att testa - men krväver förstås mycket träning och att kommandoorden sätter sig i ryggmärgen.

 

[Jamtland]

Sv: Stress

Jag hade en nordisdam på foder som är likadan. Jag gav till slut upp, för jag finner inget nöje med att rida när det hela tiden förvandlas till ett uppstressat studsande. Jag la ner ett ÅR på att jobba från marken och bara skritta, skritta, skritta. Sen räckte det med att jag lät henne trava EN gång i några hundra meter så var vi tillbaka på ruta ett igen...

En del av nordisarna har sådant psyke (den här märren är defenitivt INTE "förstörd" på travet) och det är bara att acceptera eller skicka vidare till någon annan som vill ha dom.

Jenny