Behöver få skriva av mig lite nu känner jag. 2023 var ett riktigt tufft år på många sätt, orkar/kan inte gå in på allt här men liksom, det har varit det ena som avlöst det andra och allt har handlat om att släcka bränder i princip. Noll återhämtning för egen del, bara se till att alla andra har vad dom behöver.
Jag jobbar heltid i ett företag där jag är ensam anställd. Egentligen är jag mer än måttligt trött på mitt jobb men arbetstiderna är bra, det ligger bra strategiskt placerat från min bostad + stall och det har liksom vägt rätt tungt i mitt vardagspusslande. Men jag har inga kollegor, och känner att jag kan inte vara sjuk/borta i någon större utsträckning utan att det får konsekvenser. Min sambo har såna arbetstider att han är hemma rätt sent på kvällarna vilket har gjort att jag behöver ha andra tider för att vi ska överlappa hämtningar/lämningar på skola och fritids. Vilket även innebär att vi har väldigt lite tid tillsammans som en familj. Vi har en egen häst och en till som vi tar hand om i veckorna, och två gamla kattgubbar som har lite olika ålderskrämpor som såklart kräver sin omsorg. Vårat barn är fortfarande inte särskilt självgående vad gäller att styra upp sociala aktiviteter osv, vilket innebär att vi föräldrar behöver rodda allt sånt också. Självklarheter såklart, men det är ju också tidskrävande.
90% av mitt sociala umgänge består av singlar som är barnlösa. Det är liksom jobbet och that´s it. Och jag känner mig som den tråkigaste, otillgängligaste människan i världen och samtidigt kan jag känna att det ändå är jag som förväntas styra upp aktiviteter och umgänge för ingen vågar föreslå nånting för att jag ändå aldrig har tid. Men lite som att man blir alla andras morsa också. Och jag älskar verkligen mina vänner, dom är jättefina och förstår säkert på något plan men ibland känns det ändå inte som att dom förstår på riktigt? Jag har påtalat massvis med gånger att jag kämpar, att det är tufft (genomgår just nu en ADHD-utredning också vilket kanske förklarar varför vissa saker känns extra svåra/tunga). Jag orkar liksom inte vara aktivitetsledare just nu. Och det kanske inte är någon som förväntar sig det heller, men jag vet inte... Ibland känns det så. Ibland önskar jag att någon bara hörde av sig och sa, du, jag vet att du har mycket men jag kommer förbi er.
Jag jobbar heltid i ett företag där jag är ensam anställd. Egentligen är jag mer än måttligt trött på mitt jobb men arbetstiderna är bra, det ligger bra strategiskt placerat från min bostad + stall och det har liksom vägt rätt tungt i mitt vardagspusslande. Men jag har inga kollegor, och känner att jag kan inte vara sjuk/borta i någon större utsträckning utan att det får konsekvenser. Min sambo har såna arbetstider att han är hemma rätt sent på kvällarna vilket har gjort att jag behöver ha andra tider för att vi ska överlappa hämtningar/lämningar på skola och fritids. Vilket även innebär att vi har väldigt lite tid tillsammans som en familj. Vi har en egen häst och en till som vi tar hand om i veckorna, och två gamla kattgubbar som har lite olika ålderskrämpor som såklart kräver sin omsorg. Vårat barn är fortfarande inte särskilt självgående vad gäller att styra upp sociala aktiviteter osv, vilket innebär att vi föräldrar behöver rodda allt sånt också. Självklarheter såklart, men det är ju också tidskrävande.
90% av mitt sociala umgänge består av singlar som är barnlösa. Det är liksom jobbet och that´s it. Och jag känner mig som den tråkigaste, otillgängligaste människan i världen och samtidigt kan jag känna att det ändå är jag som förväntas styra upp aktiviteter och umgänge för ingen vågar föreslå nånting för att jag ändå aldrig har tid. Men lite som att man blir alla andras morsa också. Och jag älskar verkligen mina vänner, dom är jättefina och förstår säkert på något plan men ibland känns det ändå inte som att dom förstår på riktigt? Jag har påtalat massvis med gånger att jag kämpar, att det är tufft (genomgår just nu en ADHD-utredning också vilket kanske förklarar varför vissa saker känns extra svåra/tunga). Jag orkar liksom inte vara aktivitetsledare just nu. Och det kanske inte är någon som förväntar sig det heller, men jag vet inte... Ibland känns det så. Ibland önskar jag att någon bara hörde av sig och sa, du, jag vet att du har mycket men jag kommer förbi er.
