Jag har vuxit upp i jungfrukammare hela livet, ~8 kvm. Jag tänker såhär:
När barnen är små kommer rummen mest sovas i och agera förvaring. Barn en bit upp i skolåldern vill ju leka där deras vuxna är.
När barnen börjar dra sig in mer på sitt rum har de ofta kommit över värsta ”springa runt och röja”-åldern. De vill sitta och greja med sina projektlekar, pyssla och läsa. Det behöver man inga stora rum för.
Tonåringar leker inte alls utan behöver ett mysigt, privat utrymme att vara ifred i. Då är ett litet rum till och med en fördel eftersom det är enkelt att göra ett litet rum supermysigt.
Vad man behöver tänka med med ett litet rum är att det utrymme som finns för förvaring är det utrymme som finns. Man gör sina barn en enorm otjänst om man inte rensar ut rejält och anpassar antalet prylar efter utrymmet man har. Det ska vara enkelt att hålla ordning, enkelt att komma åt alla grejer. Ingenstans får det vara lager på lager av grejer. Är det det måste man minska på kläder och prylar, och i ett litet rum kommer det innebära förhållandevis lite grejer. Vilket är
helt okej. All forskning på området visar att barn med få leksaker, bara favoriterna, leker både mer fantasifullt med det de har och leker längre stund (mer fokuserat) med varje sak. Det blir en del jobb för föräldrarna som regelbundet behöver hjälpa barnen att rensa (för mer saker tillkommer hela tiden, och barnen växer ur sina leksaker och kläder) men barnen gynnas.
Vårt äldsta barn är nio år och har ett rum på typ 8 kvm nu och trivs som fisken i vattnet! Hon pysslar, spelar på laptopen, läser, leker med Lego och tränar på sitt instrument. Rummet är svinmysigt. När hon har spring i benen får hon gå ut på gården med en kompis. Allt är bra!