Sv: Stöd i handen?
Det beror nog på, både var hästen befinner sig utbildningsmässigt, hur långt man kommit i uppvärmningen och vilka problem man för tillfället har att rätta till.
Idealt vill jag snarare ha en kontakt än ett stöd. Det ger en "len" fin känsla av lätthet och omedelbarhet.
Kontakten ska såvitt jag förstått saken handla om att hästen slappnar av i käken och nacken - inte spjärnar emot. Tanken att handen ska känna tungan anger lättheten - om bettet trycker mot tungan eller tungan mot bettet blir det motstånd, om tungan kan leka lite med bettet och man kan känna det röra sig så kan hästen också känna de minsta rörelser i min hand. På det viset blir glapp i tygeln ganska obehagligt för hästen - det blir mer oregelbundna tryck / ryck i munnen, som den kan behöva försvara sig emot med spänningar. Förtroende för handen / bettet kräver ju att man lever upp till det, med mjukhet och en följsam hand.
Eftersom jag dock är en mjukis med Hempfling som idol, så vill jag kunna rida på lösa tyglar ibland - det tycker jag är nyttigt för att stämma av hur sitsen fungerar, var hästen har sin balans - ökar den om jag släpper i tyglarna eller kan vi behålla ett jämnt tempo? Kan vi arbeta i en arbetsform även utan tyglarna - orkar hästen det? Förstår den vad jag vill?
Förvisso vill jag ju också att hästen ska följa handen framåt när man ger efter, men när man gett efter helt och "sitter till" och kramar om kan hästen komma upp i formen igen även utan tygeln.
Det kan behövas mer stöd under uppvärmningen eller rakriktningen för att korrigera vinglighet eller snedhet. Vissa hästar är skolade med ett ganska kraftigt stöd på yttertygeln mer konstant, och kan behöva det för att bli (kännas?) raka och balanserade. Jag är osäker på om det gör dem mer balanserade i längden att påtvingas / få lov att ta (vem avgör egentligen skillnaden?) ett sådant stöd, eller om det blir riktig rakhet av det. Men jag ser en viktig funktion i ett stöd på yttertygeln, åtminstone i vissa faser i arbetet.
Jag vill dock inte ha hästen hängande i någon tygel. Då hamnar den framstupa, så att säga lutad i handen. Men jag ser inte lösningen i att kicka till den (även om det kanske hjälper det också i vissa fall, igen beroende på hur hästen är tränad), eftersom det snarast ökar farten och påskjutet - och risken finns att hästen bara "välter" framåt mer, istället för att aktivera bakkärran som i att vinkla den mer. Möjligen viker den in nosen om handen inte ger efter, så att det känns mindre tungt i handen, men att det skulle hjälpa hästen att balansera sig bakåt är jag tveksam till, generellt.
Jag väljer hellre att inte ge ett sådant stöd att hästen kan luta sig på det - blir hästen hängande i tygeln släpper jag efter på den.
Det har inte minst att göra med risken att det lika gärna kan vara jag som blivit hängande i tygeln - och att bara hålla kvar då gör ju att problemet kvarstår. Genom eftergift tvingar jag hand och handled att mjukna och "tänka efter vad de håller på med".
I vissa fall har hästen varit så framåtlutad när jag ger efter att den nästan snubblar till när stödet försvinner. Det vill den såklart inte, alltså väger den över lite mer bakåt och får jobba på att hitta sin balans själv. För att undvika att den blir spänd och bakåtsträvande bör man ge eftergiften med viss mjukhet, alltså inte släppa allt på en gång utan ge efter en bit i taget.
Sedan plockar jag upp tygeln igen med försök till mjuk kontakt. Ofta kan det behövas förhållningar också för att bromsa hästen från fortsatt oförtrutet spjärnande / skjutande framåt, och istället be den leta upp sin balanspunkt i ett jämnt, lugnt arbetstempo. Här kommer den långa / låga formen in ganska naturligt om man ger plats åt den med längre tygel. Förhållningar tenderar att gå igenom hela vägen till bakbenen om hästen kopplar ihop sin överlinje lång och låg först, och med avslappningen slipper man spjärnet och tyngden i handen. Mer bakifrånaktivitet och med det högre form, kommer i nästa steg, med hjälp av sits och skänkel, men först efter att avslappning och balans känns som det ligger på plats.
Så tänker jag.
. Jag erbjuder mina hästar, speciellt unghästarna, balans genom att rakrikta dem för yttertygel. Dvs jag rider med ytterstöd och stöd av tex väggen eller staket och med så god framåtbjudning jag kan få i hästen. Allt för att uppmuntra balans och takt samt en stadig form där hästen söker sig till bettet och framåt-nedåt. detta innebär inte att jag bär runt på hästen utan att jag uppmuntrar hästen att söka stöd och balans hos mig. Jag rider unghästarna relativt rakriktade även i hörnpasseringar och på volter i början, först när de klarar att hålla formen och takten börjar jag ställa dem lite i nacken. Jag har sträckta tyglar och en jämn kontakt, men hästen får inte "hänga" i tygeln, om de gör det använder jag skänkeln och kickar till dem lite så att de minskar kontakten med min hand. jag rycker aldirg i tygeln utan har handen stilla. När jag bromsar hästen använder jag vikthjälperna och knäna , tygeln leder jag bara med för att visa rörelserriktningen. Jag tycker att det ser illa ut när unghästar rusar runt utan takt eller någon form av balans med en ryttare på ryggen som inte erbjuder mer än extra tyngd åt hästen, om det är så akademiker rider har jag dock ingen uppfattning om.
