Vet precis hur det känns. För 1,5 år sen skulle jag beskriva mitt d-ponny sto nästan exakt såhär. När jag fick henne var hon 18 år å kom direkt från ridskolan där hon mest gått nybörjarlektioner. Hon hade nästan ingen framåtbjudning å hon hade inte mycket känsel i munnen, och dessutom var hon, som du skrev, stel som en pinne.
Två år red jag bara rakt fram i skogen utan krav på tempo eller form. Vill bara att det skulle vara lite kul att komma ut för henne.
Sedan började jag träna akademiskt. Första kursen fick vi bara böja å böja. Sen har det rullat på... Hon har alltid fått ha sitt eget tempo (dock måste ju energi finnas vilket man ibland fått hjälpa till med, men energi å tempo är inte samma sak).
Nu gör vi bl.a. öppnor å slutor, diagonalt å förvänt, i skritt å trav. Lite galopp har vi börjat med, å även tramp, alltså början till piaff.
Men det viktigaste för mig är att hon tycker om sin kropp igen.
Först hade vi hennes gamla tränsbett, men när hon börjat böja sig å få lite muskler, så red jag bara med kapson i ett år, för att få upp känseln i munnen på henne. Nu rider jag på blankt kandar. Men hon är nu såpass känslig att hon lyssnar lika bra i grimma.
Så försök hitta en bra akademisk tränare!
Med en sån här häst, som är stel och har svårt för att klara av sin kropp, måste man ta en sak i taget. Bry dig inte om framåtbjudningen. Den måste komma frivilligt av hästen, å då måste hon först orka böjning å att belasta bakbenet i sitt eget tempo. Så länge hon inte är på väg att stanna kanske du får acceptera tempot.
Du kan också böja henne från marken. Skulle tro att hon har nog med sin egen kropp, å då kanske underlätta att slippa ryttarens vikt.
Sen för att hon ska tycka det är roligt kan du t ex ha morotsbitar att ge så fort det funkar bra.
Det är verkligen inte roligt att behöva övertala henne å bråka, för då är det svårt att få avspändhet...
Oj vad långt det blev...
Vill bara säga att det är INTE omöjligt!
Lycka till så jättemycket!!
