Lite hastigt och lustigt fick det bli ett ofrivilligt stallbyte i slutet av sommaren och ett underbart stallgäng splittrades.
Jag hittade ett ställe närmare hemmet med stallkompisar som verkade rida mer. Kanon tänkte jag, under vinterhalvåret rider jag helst inte ut själv pga mörkret. Men det blev inte riktigt som tänkt.. jag känner mej utanför och motivationen sviktar. Jag gillar mina ponnyer och trivs i deras sällskap. Men efter att ha farit av iskogen för många år sen och en annan gång krockat med en älg så krävs det väldigt mycket för att jag vågar mej ut själv i skogen med risk för att möta en älg och trillat av. Jag gillar verkligen skogen och vill gärna vara där under helgen men jag har märkt att mina stallkompisar och jag har olika intressen. Inget fel med deras intressen förutom att vi inte har samma. Från att stallet har varit en social grej till att bli ett ”måste”. Så nu blir det att jag sticker ut själv och nästan mer eller mindre kör mitt eget race. Visst hjälper jag gärna de med in/utsläpp eller om det behövs hjälp med mockning.
För jag saknar det gamla stallgänget, stallfrukosten på lördagsmorgonen med efterföljande ridtur på drygt 1-2h, de bubbliga samtalsämnena om jobb, killar, tv-serier ja allt.
Så jag tänkte att det kanske är dags att leta gård i ett strategiskt bra område för jag vet att de gamla stallkompisarna gärna vill ha stall ihop igen. De har frågat rakt ut om vi ska leta stall ihop - vilket är roligt! Och jag längtar efter att få tillbaka ridsuget, längtan efter att åka till stallet, njuta av turerna i skogen.
Men hur står man ut fram tills dess?
Jag hittade ett ställe närmare hemmet med stallkompisar som verkade rida mer. Kanon tänkte jag, under vinterhalvåret rider jag helst inte ut själv pga mörkret. Men det blev inte riktigt som tänkt.. jag känner mej utanför och motivationen sviktar. Jag gillar mina ponnyer och trivs i deras sällskap. Men efter att ha farit av iskogen för många år sen och en annan gång krockat med en älg så krävs det väldigt mycket för att jag vågar mej ut själv i skogen med risk för att möta en älg och trillat av. Jag gillar verkligen skogen och vill gärna vara där under helgen men jag har märkt att mina stallkompisar och jag har olika intressen. Inget fel med deras intressen förutom att vi inte har samma. Från att stallet har varit en social grej till att bli ett ”måste”. Så nu blir det att jag sticker ut själv och nästan mer eller mindre kör mitt eget race. Visst hjälper jag gärna de med in/utsläpp eller om det behövs hjälp med mockning.
För jag saknar det gamla stallgänget, stallfrukosten på lördagsmorgonen med efterföljande ridtur på drygt 1-2h, de bubbliga samtalsämnena om jobb, killar, tv-serier ja allt.
Så jag tänkte att det kanske är dags att leta gård i ett strategiskt bra område för jag vet att de gamla stallkompisarna gärna vill ha stall ihop igen. De har frågat rakt ut om vi ska leta stall ihop - vilket är roligt! Och jag längtar efter att få tillbaka ridsuget, längtan efter att åka till stallet, njuta av turerna i skogen.
Men hur står man ut fram tills dess?
