Spinn off på bra förälder tråden för oss med tonåringar!

TinyWiny

Trådstartare
När jag såg rubriken på den andra tråden så tänkte jag på något helt annat än det den handlade om när jag läste den:o

Mina är ju snart flygfärdiga:eek::cry::D

Det är med blandade känslor man ser sina små som blivit så stora:love:

Men ni som har tonåringar vad tycker ni gör att ni känner att ni har lyckats som föräldrar?

Eller något ni totalt misslyckats med:crazy:

Kommer ni ihåg era tankar och farhågor från bebis-småbarns tiden?
 
Sv: Spinn off på bra förälder tråden för oss med tonåringar!

Ok jag börjar:)

Jag känner att jag har lyckats som förälder när jag inser att mina barn är trygga i sig själva:love:

Att de tar för givet att jag finns där för dem när de behöver mig.

Att de vet att de alltid kan ringer hem oavsett vad som hänt (och verkligen ringer)

När de väljer att berätta saker för mig om sina liv:love:

När de frågar om allt, från preventivmedel till relationsfrågor.

Att de är medkännande och tänker på andra.

Något jag totalt har misslyckats med är nog att få dem lydiga:crazy::rofl:

Min kompis son frågar sin mamma om han får klättra i jordhögen, mina frågade inte de klättrade:D

När mina kompisar fick barn så insåg jag vad otroligt mycket man oroade sig för när de var små:eek:

Jag minns att jag var så otroligt rädd att de skulle sluta andas och dö ifrån mej:cry:
 
Sv: Spinn off på bra förälder tråden för oss med tonåringar!

Det som jag är mest nöjd med när det gäller min dotters uppfostran är att vi har haft så få regler som möjligt, men de regler som vi har haft GÄLLER. Genom att vara konsekvent från första början så har det aldrig varit något tjat. Jag har ofta sagt ja till det mesta och har det varit ett nej så har jag alltid kunnat motiverat det. Ett ex är min vännina som slentrianmässigt alltid sa nej till saft, kex, glass, osv. barnen tjatade och tjatade och efter ca 15 min gav hon med sig då var "hela köket" fyllt av upprörda negativa känslor, när jag en gång frågade min vännina varför hon försatte sig i dessa situationer fick jag inget svar, ett dygn senare ringde hon och berättade att hon funderat på min fråga och hon hade kommit framtill att det var så hennes mamma hade gjort när hon var barn. Efter det har hon också blivit mer sparsam med sina "nej" och ser till att hon har en bra motivering till dem och står fast vid att är det nej så är det. Min dotter går nu i tredje ring och läser psykologi där en läxuppgift var att reflektera över sin egen uppfostra hon tyckte att det konsekventa sättet varit en trygghet i hennes uppväxt. Hon har ju naturligtvis fått ifrågasätta mina nej men eftersom de varit genomtänkta så har vi kunnat diskutera saken och kommit överens.Så med faciet i hand så är det mitt bästa tips :banana:.
 
Sv: Spinn off på bra förälder tråden för oss med tonåringar!

Ja det håller jag med om:)

Klara ramar skapar trygga barn:love:

Jag minns den dagen som igår när jag äntligen kom på att det var ok att säga: -jag vet inte jag får fundera en stund!
Och sen komma med ett svar jag kunde motivera:)

Just det här att det är ok att barnen ifrågasätter mitt beslut!!!!
Och att jag lyssnar på deras argument innan det fattas!!!

Min enda regel har varit och är!
Du får göra vad du vill så länge det inte skadar dig själv eller någon annan!

Givetvis förklarad när de var små men de har alltid vetat vad som gäller!
 
Senast ändrad:
Sv: Spinn off på bra förälder tråden för oss med tonåringar!

Att mina två äldsta är trygga självsäkra individer som står upp för sina åsikter utan att svaja!
Att alla mina barn alltid talar om när det gått åt pipsvängen istället för att försöka mörka.

Den yngste sonen (12) vet jag däremot inte vartåt det barkar han är lite mer osäker och kompisberoende och ska alltid spela tuffare än vad han är.
 
Sv: Spinn off på bra förälder tråden för oss med tonåringar!

Jag är glad att mina tonåringar gärna tar hem kompisar till oss:)

Jag är glad att de ifrågasätter reklam, filmer, åsikter, you name it!

De har gått stärkta genom sorgen efter sin pappa och allt krångel det inneburit/innebär. :cry:

De har fungerande och starka relationer till andra vuxna än mig :love:

De tar ansvar för andra människor och andras känslor (för det mesta)

Jag är besviken över att de är så HIMLA slarviga i sina rum :mad:

MEN när jag nu skriver här upptäcker jag hur mycket jag verkligen älskar de "små odjuren" :love: :love:

Och eftersom jag haft en av den sjuk i cancer som 1,5-åring så minns jag så väl hur rädd jag var! Och fortfarande blir om jag tänker på att något skulle hända dem!

Rör inte mina barn - då blir jag en :devil:

Nåja ,jag vet att de måste göra sina egna misstag, att de kommer att gråta, vara olyckligt kära och massor av annat. Dörren här hemma kommer alltid att vara öppen men jag hoppas att jag gett dem en bra packning i "ryggan". ;)
 
Sv: Spinn off på bra förälder tråden för oss med tonåringar!

Du låter som en otroligt bra förälder, dina barn ska vara lyckliga som har dig! :bow::bow:
 
Sv: Spinn off på bra förälder tråden för oss med tonåringar!

Jag har två tonårsdöttrar. Och en snart tonårsson.

Döttrarna är liksom klara känns det som. Otroligt skönt, skulle de vilja flytta så känns det faktiskt som om både jag och de är redo.

Mina döttrar har en massa goda egenskaper som jag inte vet var de kommer ifrån - som gör dem till vilka de är.

Jag tycker att VI har varit tillräckligt bra föräldrar eftersom facit ser så bra ut.

Hur gjorde vi då ?
Jag vet faktiskt inte.
Diskuterat mycket. Inte väjt för jobbiga ämnen, men också respekterat integritet.
Jag är inte en sån förälder som känner behov eller önskan att vilja veta allt om tonåringarna.
De måste få lära sig tänka själva.

Vad har man gjort dåligt då ?
Det är svårare att veta, för jag vill ju inte ändra dem, de är suveräna.
Det finns inga så enkla grejer som att de är slarviga, för det är dom inte ! (jo sonen, men han är ju inte tonåring än)
Kanske att de är lite oplanerade. Och att de vill göra av med MINA pengar....mer än sina egna.
 
Sv: Spinn off på bra förälder tråden för oss med tonåringar!

Jag har en 16-årig son o en 17-årig dotter (362 dagar mellan dem!).
Sonen fick diagnosen autism vid 3-års ålder o dottern diagnosen OCD (o ev. aspergers syndrom) i tonåren.
Resan från de föddes tills nu har varit en utmattande, sorglig, glad, underbar, förtvivlad, fantastisk, jobbig, tärande......tid! Vi har gått från "upp som en sol" till "ner som en pannkaka" ca. 100 miljoner ggr.
När man lever med barn med funktionshinder så sätts man dagligen på prov! (men det gäller nog alla barn!:crazy:)
Min son har gått från att vara "gravt autistisk" till att vara en kille med både humor o ett öppet hjärta. Behöver stöd men har i viss mån lärt sig att be om hjälp. Har gått ut 9:an med höga betyg. Dottern har vi haft dåligt samvete för under hela uppväxten då sonen har tagit mycket "plats". Men hon verkar som hon nu har hittat rätt i tillvaron hon oxå! En mycket intelligent tjej som vet vad hon vill o som nu äntligen kan hantera världen o sig själv! (Jag kan säga nu med facit i hand att hon var nog den som tog mest plats av de två!)

Vi har alltid varit öppna och pratat om det mesta!
Varit ärliga mot barnen!
Lyssnat på dem!
Försökt vara rättvisa!
Försökt vara konsekventa i vad vi gjort o sagt. (Annat går inte om man har med personer m. autism att göra.)
+ att jag o min man (pappan) fortfarande är gifta o håller i hop!:)

Något jag ångrar är att jag inte "slogs" MER för dottern när hon var yngre! Men hon hade mycket svårt för att öppna sig och en vilja av järn! Jag misstänkte asperger redan när hon var 6-7 år. Men tyvärr har det varit tuffa år så man orkade inte riktigt!
Men å andra sidan ser jag att hon har växt upp o blivit en fantastisk tjej med skinn på näsan, så lite rätt har man väl gjort! :smirk:
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp