Sv: Sova middag eller ej
Silverkedjan skrev:
Så Asa_S - det är normalt att man gör upp sovtiderna efter föräldrarnas önskemål. Har du kvar samma dagmamma?
Ja, tyvärr. De alternativ jag är erbjuden ligger minst 2,5 mil åt fel håll enkel väg, och för att få byta kommun måste ärendet upp i nämnden, vilken har möte i
juni nästa gång enligt dagmammans chef (låter iofs konstigt nu när jag tänker på det
). Jag har inga förhoppningar om att de kommer att bifalla, det är ju inte som att hon är alkoholist eller något...
Senaste gången jag pratade med hennes chef sade jag att nu får det faktiskt vara nog, detta tar för mycket energi, vi funderar på att lämna kommunen pga detta etc. Han har ju börjat vända på det så att detta skulle bero på min inställning och kommunikationsproblem etc, men då blev jag arg och frågade hur det kunde bero på min inställning att hon uppenbarligen fortfarande lämnar barn ensamma (sovande, dock, men ändå!) för att gå upp till sina föräldrar när han vid 2 tillfällen sagt att det var fixat, och hur han kunde tro att detta skulle
bero på att jag saknar förtroende för henne. Sedan sa han inte så mycket mer, däremot ringde han aldrig tillbaka som vi kommit överens om (inte första gången).
Ang intensitetsnivån - visst kan den vara högre hos dagmamman. Nu är det ju så att tre av barnen hos henne är mina (snart 2, 4 resp 5,5), de övriga är en 1-åring och dagmammans 6-åriga dotter som är borta på 6-års. Därför har jag lite svårt att köpa det argumentet, men jag kan ju ha fel.
Han är ofta väldigt trött vid middagen, men piggnar till efteråt (alla barnen går och lägger sig vid 7-tiden) och brukar inte somna i bilen när jag hämtar, även om han inte sovit. Har han sovit under dagen är han en pratkvarn utan dess like vid middagen och är inte alls på humör att gå i säng, så det märks väldigt väl på honom om han sovit eller ej. Det grundläggande problemet med dagmamman tycks vara att hon absolut motsätter sig de delar av jobbet som innebär samförstånd med föräldrar, övervakande av säkerhet och fostran. Häromdagen hade 2-åringen varit på studsmattan (liten, låg) vilket jag inte riktigt tycker är lämpligt med tanke på ålderns outvecklade motorik, och en gång är ingen gång, men med tanke på att jag förstått att hon stundtals lämnar över ansvaret för övervakning på de äldre barnen (6 och 5,5) och själv är inne med den andra 1-åringen, så vet jag inte... Kan inte lita på henne då jag vid flera tillfällen kommit på henne att neka till sådant som jag själv vet har inträffat (tom om samtal vi haft). Hon har öht motsatt sig det mesta vi föräldrar efterfrågat och fortfarande vet vi inte vad vare sig hon eller kommunen står för i frågan om barnomsorgen. Det är verkligen "var nöjd - håll käften". Nu ska jag skriva upp hur han sover hemma och be sambon prata med henne så att hon skriver upp hur mycket han sover hos henne. Har gått så långt att jag inte ens törs ge henne feedback på de åtgärder hon talar om att hon gjort, då jag hela tiden är rädd att hon ska bli otrevlig. Om jag kommer tidigare från jobbet sitter jag hemma, utom synhåll från någon, tills det är dags att hämta barnen, eftersom jag fått skäll för att jag hämtat dem för tidigt (detta trots att jag förvarnat på morgonen samt ringt innan jag kommit!), det har hänt flera gånger att jag fått vänta tills hon tycker att barnen är färdiga hos henne innan jag kunnat få "överta" dem (inte i fråga om städning och undanplockning, alltså, utan hon håller dem kvar i aktiviteten när de vill ta undan sina saker för att åka hem) även om det är bara mina barn som håller på. Det är som om hon inte kan med att barnen faktiskt är mina och att hon inte är den enda i deras liv. Just nu har 2-åringen plötsligt kommit in i en period där han inte vill bli av/påklädd, han håller hysteriskt kvar i sina kläder, han vill inte ha på sig ytterkläderna när vi ska åka och imorse ville han inte gå in till henne utan stod bara och grinade nej och tryckte sig mot mina ben. Jag hoppas verkligen att det bara är ett normalt stadium, men känner inte igen det alls vare sig från honom, som alltid varit så positiv, eller från de andra barnen.
Sorry, nu blev det långt igen...
